Arkiv för tagg pop

- Sida 1 av 1

Årsbästa – förlängda versionen

av Mattias Kling

I dag publiceras den årligen återkommande topplistan över fräcka och bra skivor i Aftonbladet. Och det är samma sak varje år – för mycket som egentligen bör vara med och korrektioner som kan göras i evinnerlighet. För det är så, en dylik sammanställning är aldrig för evigt gällande. Rangordning av musikaliska prestationer är sällan hugget i sten, och lika säkert som att jag inte tänkte köpa en Ipad så går det att flytta skivor upp och ner och in och ut från listan tills skägget når till naveln.

Nåväl. Så är det varje år. 

Nedan följer i alla fall en utökad årsrekapitulation. Med ett utförligt komplement över skivor som inte riktigt slår sig in på topp 20, men som ändå är lyssningsvärda. 

Läs, njut och bli upprörda. 

Watain

1. Watain ”Lawless darkness”

BLACK METAL När det otyglade mörkret kommer krypande uppenbarar det sig likt en isande dödsdans innan den stora tystnaden. På sitt fjärde album utmanar den Uppsalabördiga ensemblen en hel genres förutsättningar, hårdfistar dess konventioner och begränsningar och pånyttföds med en pregnans som ger lyssnaren rivsår i ansiktet. Skeptisk? Headbanga nacken akutstel till ”Reaping death”. Fortfarande inte övertygad? All misstroende sköljs då bort i den avrundande störtfloden ”Waters of Ain”.

Khoma

2. Khoma ”A final storm”

ROCK Det här är en prognos du kan lita på. Som garanterar att ditt hjärta ständigt är varmt och rofyllt, även om gitarrbyarna ofta når kulingstyrka och melodierna kryper likt dagg utmed ryggraden. 

Avenged Sevenfold 

3. Avenged Sevenfold ”Nightmare”

METAL Lika mycket en tribut till avlidne trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan som ett strålande bevis på att modern amerikansk metal vare sig behöver vara korkad eller konstlat intellektuell.

Ghost

4. Ghost ”Opus eponymous”

METAL Årets mest febriga scenhype döljer sina identiteter, men lägger desto större vikt vid att profilera sin förvånansvärt lättsmälta blandning av Mercyful Fate, Witchfynder General och Roky Erickson.

High On Fire

5. High On Fire ”Snakes for the divine”

METAL Om Celtic Frost hade snortat laboratoriemodifierad pcp i stället för schweiziskt alpdamm hade det kanske kunnat låta så här. High On Fire slingrar sig inte försiktigt runt lyssnaren. De slår in dess pannben.

Alkaline Trio

6. Alkaline Trio ”This addiction”

PUNK/ROCK När kärleken har förvandlats till ett knarkigt helvete fungerar dessa kajalsminkade dödspopstycken bättre än subutex. Knappast ofarligt, men också ett beroende du inte behöver slå dig fri från.

Deathspell Omega

7. Deathspell Omega ”Paracletus”

BLACK METAL Det här är musik som gjord för att vara ett diskussionsunderlag i en baskerklädd konstcirkel. Analysera andemeningen bakom ”Apokatastasis Pantôn” eller offra en get? Välj själv.

Deftones

8. Deftones ”Diamond eyes” 

METAL Medan basisten Chi Cheng alltjämt befinner sig i ett komaliknande tillstånd hittar hans bandkamrater tillbaka till livs- och skaparglädjen. Melodierna gnistrar likt snö i vinternatten.

Grand Magus

9. Grand Magus ”Hammer of the north”

METAL Tidigare den här månaden aviserade Judas Priest att de kastar in handduken nästa år. Trist så klart. Men så länge dess ideologiska småbröder i Grand Magus fyller i luckorna blir tomheten inte lika stor.

Iron Maiden

10. Iron Maiden ”The final frontier”

METAL Giganterna gör en ”Star Trek” och siktar bortom det redan upptäckta. Det ger en skiva som trilskas och som trotsar förväntningarna – men som också tar dig med på ditt livs resa.

Kylesa

11. Kylesa ”Spiral shadow”

Volbeat

12. Volbeat ”Beyond hell/Above heaven”

Misery Index

13. Misery Index ”Hiers to thievery”

Dark Tranquillity

14. Dark Tranquillity ”We are the void”

Desultory

15. Desultory ”Counting our scars”

Nevermore

16. Nevermore ”The obsidian conspiracy”

Alter Bridge

17. Alter Bridge ”AB III”

Triptykon

18. Triptykon ”Eparistera daimones”

Madball

19. Madball ”Empire”

Accept

20. Accept ”Blood of the nations”

Annat nämnvärt, men ändå inte topplistedugligt: Bad Religion ”The dissent of man”, Necronaut ”S/t”, Terror ”Keepers of the faith”, Bombs Of Hades ”Chambers of abomination”, Bleeding Through ”S/t”, Hail Of Bullets ”On divine winds”, Your demise ”The kids we used to be…” Dillinger Escape Plan ”Option paralysis”, Bring Me The Horizon ”There is a hell, believe me I’ve seen it. There is a heaven, let’s keep it a secret”, Treat ”Coup de grace”, Witchery ”Witchkrieg”, Eminem ”Recovery”, The Gaslight Anthem ”American slang”, Heat ”Freedom rock”, Hardcore Superstar ”Split your lip”, Sick Of It All ”Based on a true story”, Ratt ”Infestation”, Overkill ”Ironbound”, Alcest ”Écailles de lune”, Forbidden ”Omega wave”, CrashDïet ”Generation wild”, Exodus ”Exhibit B: The human condition”, Sargeist ”Let the devil in”, Trident ”S/t”, Throwdown ”Deathless”, Christian Kjellvander ”The rough and the rye”, Crucifyre ”Infernal earthly divinity”, Carnifex ”Hell chose me”, Black Anvil ”Triumvirate”, Against Me! ”White crosses”, Torture Division ”Evighetens dårar I–III”, Crazy Lixx ”New religion”, Black Breath ”Heavy breathing”, All That Remains ”For we are many”, Killing Joke ”Absolute dissent”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
My Chemical Romance

:+++:

My Chemical Romance

Danger days: The true lives of the fabulous killjoys

Reprise/Warner

ROCK Skrivkramp, avhopp och kreativ ångest har gett en slutsats som enklast beskrivs genom vad den inte är. Och det är en Queen-ambitiös uppföljare till omåttligt framgångsrika ”The black parade”. I stället rymmer skivan en relativt oborstad låtkollektion, med en spännvidd från muskelpop, via voluminös kaloriemo till energiskt The Hives-stök i ”Party poison”. En konceptuell transport åtta år in i framtiden till trots känns ”Danger days…” knappast som ljudet av en tankeväckande ”Mad Max”-dystopi. Utan mer som en betryggande förvissning om att My Chemical Romance står starka när snåla vindar blåser.

Bästa spår: ”Sing”.

Hardcore Superstar

:+++:

Hardcore Superstar

Split your lip

Gain/Sony

HÅRDROCK Trummisen och bandmotorn Magnus ”Adde” Andreasson beskriver ambitionen med ett ord: partyröj. Det blir liksom så när spelningar med Mötley Crüe tillåts inspirera en grupp sponsrad av en (ö)känd bakfylleleverantör till sprittillverkare. Och visst. Det går bra att svampa i sig hälsovådliga mängder snurrdricka till tonerna av bland andra ”Guestlist”, ”Moonshine” eller ”Bully”. Men en halv återgång till den tidiga karriärens sleazegrund gör också att slutbrygden inte är fullt lika berusande som på de mer kärva ”Dreamin’ in a casket” och ”Beg for it”. Jag väljer lätt thrashdricka före Piña Colada vilken dag som helst.

Bästa spår: ”Last call for alcohol”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Helloween

+++
Helloween
7 sinners
Dragnet/Columbia/Sony
METAL Först känns det som om någon har glömt att fylla pajen. I två spår pumpar Helloween på för allt vad tygen håller, men även om ”Where the sinners go” och ”Are you metal?” visar på tåga är de blott hårdgräddade skal utan riktigt innehåll. Och därmed knappast goda representanter för helheten. För som sådan är ”7 sinners” combons jämnaste låtkollektion på många år. Satsningen på att göra refrängerna så läckra som möjligt är ett genidrag som lyfter exempelvis ”World of fantasy” och ”If a mountain could talk” till höjder gruppen inte har nått sedan ”The time of the oath”. Och det är ju syndigt gott.
Bästa spår: ”The sage, the fool, the sinner”.

Good Charlotte

++
Good Charlotte
Cardiology
Capitol/EMI
POP Lyft för en kort stund blicken från Klick!-bilagan och begrunda detta påpekande: tvillingarna Joel och Benji Madden är mer än halstatuerade mingelaccessoarer åt exempelvis Nicole Richie och Paris Hilton. De har faktiskt det här bandet också. Som nu efter ett par utgåvors misslyckade trevare med Bee Gees-disco och ambitiösa koncept nu åter gör snällpunkig pop med få komplikationer eller utsvävningar. Riktmärkerna heter snarare  Fountains Of Wayne och Jimmy Eat World än Bad Religion, men inom begränsningsramen ryms melodier och låtar pigga nog att skänka en lagom dos guaranaenergi i höstmörkret. Vare sig mer eller mindre.
Bästa spår: ”1979”.

Cradle Of Filth

+++
Cradle Of Filth
Darkly, darkly, Venus aversa
Peaceville/Playground
METAL Jag får oftare en stor lust att småle än att känna mig rädd på allvar. Cradle Of Filth har liksom den mysrysliga inverkan på mig, som om dess envisa bombardemang hellre söker position hos Monty Python och Hammer Horror än i någon svavelosande fördömelse. I en inramning där det mest skrämmande annars alltjämt är frontmannen Dani Filths prostataskärande grisskrik till sång gör gruppen annars det den bör och det den bemästrar. Ett litterärt tema – denna gång om den bibliska urfresterskan Lilith – tonsätts av orkestrala blastbeatsymfonier och även om infattningen är så hemtam att den nästan är utsliten är det få gånger man som lyssnare tappar intresset på allvar. Så, slå upp ett glas sherry, skär en tjock skiva stilton och svep in benen i en värmande pläd. Höstmyset är räddat!
Bästa spår: ”Lilith immaculate”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Avenged Sevenfold

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

Sonic Syndicate

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

Tarja

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Vinn Green Day-tischa

av Mattias Kling
Green Day-tröja

Jag vet. Om ett dygn står du på Ullevi och väntar på några promoverade punkherrar från Berkeley, Kalifornien, som inom kort ska gå på scen. Troligtvis till tonerna av ”Song of the century” – och du kommer få en bra kväll. Det vet jag. Giget i Globen i höstas var underhållande. Och så lär även lördagkvällen bli.

Men, det var ju inte det saken handlar om.

Utan snarare att Mikael Åsaborn på Universal/Bravado har skjutit tre stycken tjusiga t-shirts med ”Dookie”-motiv min väg. Och dessa vill jag så klart dela med mig av.

Motprestation? Stressa inte ihjäl dig. Det här blir rätt enkelt.

Jag vill bara ha svar på vad den där breda gatan i New York där scenuppsättningen av musikalen ”American idiot” nyligen hade premiär.

Ostkaka, va?

Mejla då ditt svar senast söndag 6 juni till mattias.kling@aftonbladet.se och se till att ta med namn och adress samt att du döper brevet till ”Green Day-tävling”.

Och, ja. Alla tre tröjor är i storleken medium. Lagom och bra. 

Äntligen……

av Mattias Kling

…har jag den här. Khomas nya skiva ”A final storm”. Premiärlyssning just nu i hemmabiosystemet och hittills är det precis så överjävligt bra som önskat. 

Får återkomma med mer ingående rapporter senare, när jag har smält resultatet och riktigt älskat in de nya låtarna.

Khoma ”A final storm”

Festivalnytt (Pier Pressure/Sweden Rock)

av Mattias Kling

I sann rationaliseringsanda tar jag och bakar ihop lite färska aviseringar under samma rubrik.

Bara för att.

Det är liksom lite enklare så.

HIM

• Nytt för i år är att Pier Pressure återuppstår efter tre år i dvala. Traditionsenligt hålls evenemanget dagen efter Metaltown i Frihamnen i Göteborg och går i dag ut med en lineup med halvhårt godis som nog kan motivera ännu en natt i 031-området.

Toppar gör HIM (vars nya album ”Screamworks…” varmt rekommenderas alla med hjärtat på rätt ställe), Takida, The Sounds, Dead By April, Neverstore och Her Bright Skies.

Biljetterna släpps på måndag den 15 februari via hemsidan.

• Och så har Sweden Rock officiellt bekräftat att Guns N’ Roses faktiskt kommer att headlina festivalen.

Ja, vad sa ni nu då?

Var det ett simpelt knep av Aftonbladet för att höja upplagan när vi presenterade nyheten redan i tisdags? Var det ljug av ”Aftonhoran”? 

Nej, precis.

Så, sluta gnäll och var glada över att ni kan bli informerade om stora saker i förväg i stället.

Och som detta inte var nog har bluesgubben Gary Moore tagit sitt förnuft till fånga och kommer till festivalen med en repertoar som speglar hans hårdrocksperiod. Lyckan är stor. Glädjen ännu större. Ärligt. Jag är superpepp över detta.

Topp tre vid tre: Mikael Nordlander (SVT/Deleted Art)

av Mattias Kling

 

MikaelStinasfest.jpg

3 tongivande stilar från 2009 och skivorna jag lyssnat mest på inom dem

Animal Collective

1. Pop 2009

Årets kanske mest tongivande musikinriktning inom popsfären är den som oftast förenklat beskrivs som världsmusik, hur missvisande och äckelframkallande det än må låta. Det är en bespottad genreförenkling som ofta beskylls för att sko sig på det som roffats från andra kulturer. Uttrycket stöpts om ibland och presenteras som autentisk afropop eller liknande, men har alltid fått skit, i alla fall sen Paul Simons ”Graceland”.  I år har icke-genren äntligen fått spela fritt, beskyllningarna haglar inte lika tätt och det mest initierade blir till musik i mittfåran. 

Oavsett om det är glädjesprudlande afrokarameller, kritvit popsångerska med pakistanska folkmusiker som blir mixade av svenska fjordpopshipstern Dan Lissvik eller om det är überhippa genreöverskridare från Brooklyn så finns det många bra skivor ute i år. Jag väljer fyra bara för att jag kan. 

1. Animal Collective ”Merriweather post pavillion” 

2. Dirty Projectors ”Bitte Orca” 

3. Taken By Trees ”East of Eden” 

4. The Very Best ”S/t”   

A Place To Bury Strangers

2. Indie 2009

Banden som blickar framåt genom att blicka bakåt har vi levt med ett tag nu. Lo-fi har tagit mycket plats, portainspelningarna har blivit vanligare och indie har blivit indie igen genom bolag som bland andra Woodsist och Sacred Bones. Hederliga garagerockideal och DIY-mentalitet har blommat och givit oss band som faktiskt mest bryr sig om att släppa skivor istället för att faktiskt synas eller sälja. 

Vid sidan av de mer sprakiga och luddiga banden har vi de som tagit tillbaka ljudvolymen som en av de viktigaste komponenterna. Också på egna villkor, utan att följa trender eller försäljningskalkyler. Kalla det indie eller pop, några av de band som jag lyssnat mest på i år slår an en ådra som de gamla skotittarbanden var inne på för ett bra tag sen. En ådra som uppdaterats på ett eller annat vis. 

1. A Place to Bury Strangers ”Exploding head” 

2. Fuck Buttons ”Tarot sport” 

3. Health ”Get color” 

Converge

3.  Rock 2009

Att metal räknas som den mest folkliga stilen näst efter dansband är väl alla införstådda med. Samtidigt har det på senare år dykt upp band som uppdaterat, och i bästa fall, utmanat de mer konventionella stilarna. Blandat och givit ut hybrider som känts mer samtid än på länge. Årets utbud av nydanare har inte varit lika övertygande. 

De tre hybridband jag lyssnat mest på i år är därför de som faktiskt gjort det de kan allra bäst, lira skränig rockmusik med sina polare. Finns många att välja på, men här är tre riktigt bra. 

1. Converge ”Axe to fall” (med medlemmar från Cave In, Genghis Tron, Neurosis och Disfear) 

2. Shrinebuilder ”S/t” (medlemmar från the Obsessed/Saint Vitus, Sleep/OM, Melvins och Neurosis) 

3. White Shit ”Sculpted beef” (medlemmar från bland andra Wrangler Brutes, Monorchid, Skull Kontrol, Big Business och The Melvins). 

Mikael Nordlander är 35 år och bor i Malmö. Han har under de senaste tio åren bland annat jobbat med ”Musikbyrån” och ”Hype!” på SVT. Vid sidan av sitt arbete är han med och driver klubben High Five på Debaser i Malmö samt hjälper till med skivbolaget Deleted Art som även de har en klubb i Malmö. Skivbolaget har under året bland annat släppt DD//MM//YYYY och BiG A Little a, och släpper snart Wyo Stars och en singel med Bear Quartet. Övrig tid tillbringas framför datorn, skivspelaren eller på andras klubbar och organiserade spelningar.


 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB