Arkiv för tagg jason suecof

- Sida 1 av 1

Jag gör det igen: Kavlar ut veckans tweet till en hel recension

av Mattias Kling
Nu är det klang och jubel i Kapernaum – Deicide är ju här igen.
Nu blir det klang och jubel i Kapernaum – Deicide är ju tillbaka.

:+++:

Deicide

In the minds of evil

Century Media/Universal

Deicide ”In the minds of evil”DEATH METAL Det torde vara ganska lätt och behagligt att heta Glen Benton. Formen och förutsättningarna är ju liksom redan satta, genom att i den första dödsmetallvågen som vällde ut från Florida under 1900-talets sista årtionde vara hårdast, jävligast och ondast.

Med dessa förutsättningar, lagda via exempelvis det utmärkta självbetitlade debutalbumet (1990) och ”Serpents of the light” (1997), kan det ju bara gå åt ett håll: åt helvete. Vilket i rimlighetens namn är precis vad som avses.

Som åhörare kan man därför välja två spår. Antingen får man det man vill ha, eller så är leveransen den man förväntar sig. För att påstå att Deicide skruvar med sin formel vore att komma med inkorrekta antaganden. I intervjuer har frontmannen hänvisat till förstlingsverket, medan producenten Jason Suecof (Trivium, Death Angel, The Black Dahlia Murder med flera) i stället har dragit paralleller till uppföljaren ”Legion”.

Till viss del stämmer detta. Formen är kort och koncentrerad – elva spår på 37 minuter – med få utflikningar eller omständligheter. En utformning som sätter låtarna i centrum och slår näven i bordet. Men som inte alltid är så lyckad. Speciellt gäller detta albumets första halva, där exempelvis titelspåret, ”Thou begone” och ”Misery” mullras fram med mer kraft än känsla.

Ljuset i denna kompakta och tillfredsställande men inte helt överväldigande mangeltunnel hittas emellertid runt ”Between the flesh and the void” och får sedan visa vägen rakt igenom repertoaren till den svavelosande avrundningsduon ”Kill the light of Christ” och ”End the wrath of God”. Där visar gruppledaren att det nog minsann kan vara ganska behagligt att heta Glen Benton, men att det blir rent dunderdiaboliskt då man som gruppledare anstränger sig lite extra.

Bästa spår: ”Even the gods can bleed”.

VECKANS TWEET:

Tweet 22/11

Måndagsmackan: Death Angel

av Mattias Kling
Death Angel
Den store efterträdaren väljer Bay Area-thrash just den här veckan.

Man kan knappast påstå att gruppen inte fick hjälp i avstampet. Vi snackar ändå om ett gäng tonåringar, trummisen Andy Galeon var blott tio år då han gick med i gruppen 1982, som lyckas få Metallicas Kirk Hammett att producera sin legendariska ”Kill as one”-demo (1985) och som med debutplattan ”The ultra-violence”, släppt två år senare, tippades blir en allvarlig utmanare till thrashscenens fantastiska fyra.

Med detta gick det väl så där. Även om tredjealbumet ”Act III” (1990) offentliggjordes via storbolaget Geffen blev det aldrig någon miljonsuccé och efter att nämnde batterist skadat sig svårt i en bussolycka samma år valde gruppen kort därefter att lägga ner verksamheten.

Likt många genrekollegor fick Death Angel emellertid en nytändning i och med sin medverkan på välgörenhetsgalan Thrash Of The Titans i augusti 2001 och beslutade sig därefter att återuppta verksamheten, vilket så här långt har gett oss fyra studioalbum genom Nuclear Blasts försorg.

Mark Osegueda visar att han fortfarande behärskar pekfingervalsen.
Mark Osegueda visar att han fortfarande kan peka ut framåtriktningen.

Det senaste av detta? Nyss lösgjorda ”The dream calls for blood”, som officiellt nådde handeln förra veckan.

Jag skulle egentligen kunna sluta där. Med ett konstaterande likt det ovan, ett meddelande som scenföljare vet vad de ska göra av.

Är namnet emellertid nytt eller på något annat sätt obekant sedan tidigare finns det all anledning att såga itu den här ganska så delikata thrashfrallan, som kaxigt nog undviker såväl surdegsjäsning som övernitisk hårdgräddning i studiougnen. I stället har bagarmästare Jason Suecof (Trivium, August Burns Red, DevilDriver med flera) förstått att en moshlimpa likt denna gör sig bäst utan krystade moderniseringsförsök.

Vilket också, paradoxalt nog, kan ses som albumets största nackdel, om någon sådan måste framhållas. Med tanke på den goda vigör b-seriekollegorna i exempelvis Testament, Kreator och Heathen har visat under 2010-talet – samtidigt som uppkomlingar likt Municipal Waste, svenska F.K.Ü. och underskattade Violator har tagit genren vidare med såväl energi som respekt – behövs det mycket för att stå sig i konkurrensen.

Det gör Death Angel exempelvis i ”Fallen”, titelspåret och ”Caster of shame”. Egentligen speltiden rakt igenom, på ett ständigt envist men sällan rakt igenom överväldigande vis.

Vigören finns ju där. Kunnandet och viljan likaså. Vilket kanske inte är mer än vad man kan önska sig, speciellt då den där antika Metallica-kopplingen känns väldigt avlägsen.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”The dream calls for blood” på Spotify och på Wimp.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB