Det finns alltid regler, och så finns det undantag. De där avstegen från den upptrampade stigen som gör att det statiska blir rörligt, inte lika förutsägbart.

Jag får erkänna: min grundtanke med denna måndagsinstallation var att belysa musik som inte fick så mycket uppmärksamhet på andra sätt. Att vaska fram någon obskyr platta jag finner intressant och genom detta ge ansvariga grupp eller artist en vänlig klapp på axeln från stormedia. Utdela lite råg i ryggen åt de som så förtjänar men som också behöver en välvillig tanke från oväntat håll.

Till denna kategori kan man knappast räkna in Black Trip. En huvudstadsensemble som rent tekniskt är debutanter, men som i sin sättning kan stoltsera med svensk dödsmetallhistoria av det mer kreddiga slaget. På cv:n kan medlemmarna bocka av Entombed, Necrophobic, Nifelheim, Dismember, Murder Squad, Merciless och Unanimated. För att nämna några sysselsättningar som har lett fram till ”Goin’ under” (Threeman/Playground).

Soundet på den alldeles snorfärska jungfruresan är emellertid något annat. Likt många andra samtida svenska grupper – tänk Graveyard, Horisont, Witchcraft och Ghost – har kvintetten rotat djupt i skivbackarna efter inspiration, men kommit hem med en något annan samling i påsen. Det här är nämligen en skiva som är så stolt över att vara heavy metal-anstruken hårdrock att den nästan spricker av glädje. Som tar fokus på själva skåran mellan sjuttio- och åttiotalet och som håller The Scorpions och Thin Lizzy lika högt som Iron Maiden och Saxon.

På så sätt är soundet inte direkt unikt. Inte ens i ett urkundfixerat 2010-tal är denna riffglada och vansinnigt refrängstarka läderpastejen speciellt avvikande, då vi tämligen nyligen har fått närbesläktat headbanginggodis från exempelvis Enforcer (vars Jonas Wikstrand och Joseph Toll också återfinns här) och White Wizzard för att nämna några.

Black Trip knäcker emellertid alla dessa och träder malligt in som Sveriges nya heavy metal-hopp nummer ett nu när In Solitude har beslutat sig för att utforska andra uttryck i och med senaste skivan ”Sister”. Precis så stark är plattan, exakt så uppslukande. En självklar revansch för Peter ”Flinta” Stjärnvind, som här byter trumpositionen till att agera riffmeister extraordinaire, som i en intervju i Close-Up Magazine sammanfattade albumet ganska så korrekt:

– På ”Goin’ under” finns inga b-sidor.

Och därmed är det kanske också den läckraste mackan i följetongen så här långt.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Goin’ under” på Spotify eller på Wimp. Gör det.