Arkiv för tagg playground

- Sida 1 av 1

Exklusiv bloggpremiär: Precis så här låter Raubtiers nya singel

av Mattias Kling
Arga leken börjar … nu!
Arga leken börjar … nu!

Ingen har väl missat att rovdjuren från norr satsar på en ny offensiv?

Det vore ju dumt i så fall. Lite skämmigt, till och med. Speciellt med tanke på att jag så sent som i mitten av november upplyste om singelsläppet ”Qaqortoq” – prova att säga den frasen med ett par kalla innanför västen – eller då ”Skjut, gräv, tig” har trissat upp intresset ytterligare.

Just i dag har jag den äran att bjuda på sista uppskjutet i den trestegsraket som föregår nya albumet ”Pansargryning”, som släpps den 3 februari via Despotz/Playground. Jag ska därför inte uppta er tid med irrelevant tjafs om ditten eller datten, utan går direkt på pudelns kärna. Nämligen låten ”Panzarmarsch”, som ni bara kan höra just här, just i dag. Det är en tuff liten rackare, som av frontmannen Pär Hulkoff presenteras så här:

– Panzarmarschen är en ny hymn till och för de bepansrade förbanden. Slagkraftig, stärkande och brutal. Taktfast, naturligtvis.

Måndagsmackan: Black Trip

av Mattias Kling
Veckans order från Kim Jong Un är av det mer lättlydda slaget.
Veckans order från Kim Jong Un är av det mer lättlydda slaget.

Det finns alltid regler, och så finns det undantag. De där avstegen från den upptrampade stigen som gör att det statiska blir rörligt, inte lika förutsägbart.

Jag får erkänna: min grundtanke med denna måndagsinstallation var att belysa musik som inte fick så mycket uppmärksamhet på andra sätt. Att vaska fram någon obskyr platta jag finner intressant och genom detta ge ansvariga grupp eller artist en vänlig klapp på axeln från stormedia. Utdela lite råg i ryggen åt de som så förtjänar men som också behöver en välvillig tanke från oväntat håll.

Till denna kategori kan man knappast räkna in Black Trip. En huvudstadsensemble som rent tekniskt är debutanter, men som i sin sättning kan stoltsera med svensk dödsmetallhistoria av det mer kreddiga slaget. På cv:n kan medlemmarna bocka av Entombed, Necrophobic, Nifelheim, Dismember, Murder Squad, Merciless och Unanimated. För att nämna några sysselsättningar som har lett fram till ”Goin’ under” (Threeman/Playground).

Ganska så nytt band, ganska så erfarna medlemmar.
Ganska så nytt band, ganska så erfarna medlemmar.

Soundet på den alldeles snorfärska jungfruresan är emellertid något annat. Likt många andra samtida svenska grupper – tänk Graveyard, Horisont, Witchcraft och Ghost – har kvintetten rotat djupt i skivbackarna efter inspiration, men kommit hem med en något annan samling i påsen. Det här är nämligen en skiva som är så stolt över att vara heavy metal-anstruken hårdrock att den nästan spricker av glädje. Som tar fokus på själva skåran mellan sjuttio- och åttiotalet och som håller The Scorpions och Thin Lizzy lika högt som Iron Maiden och Saxon.

På så sätt är soundet inte direkt unikt. Inte ens i ett urkundfixerat 2010-tal är denna riffglada och vansinnigt refrängstarka läderpastejen speciellt avvikande, då vi tämligen nyligen har fått närbesläktat headbanginggodis från exempelvis Enforcer (vars Jonas Wikstrand och Joseph Toll också återfinns här) och White Wizzard för att nämna några.

Black Trip knäcker emellertid alla dessa och träder malligt in som Sveriges nya heavy metal-hopp nummer ett nu när In Solitude har beslutat sig för att utforska andra uttryck i och med senaste skivan ”Sister”. Precis så stark är plattan, exakt så uppslukande. En självklar revansch för Peter ”Flinta” Stjärnvind, som här byter trumpositionen till att agera riffmeister extraordinaire, som i en intervju i Close-Up Magazine sammanfattade albumet ganska så korrekt:

– På ”Goin’ under” finns inga b-sidor.

Och därmed är det kanske också den läckraste mackan i följetongen så här långt.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Goin’ under” på Spotify eller på Wimp. Gör det.

Måndagsmackan: Fit For An Autopsy

av Mattias Kling
Den store efterträdaren väljer ”Hellbound” just den här veckan.
Den store efterträdaren väljer ”Hellbound” just den här veckan.

Jag förstår om ni inte riktigt har känt igen mig de senaste veckoavtrampen.

Hårde Kling, liksom. Han som bara skriver om musik som låter likt en startande Dreamliner eller en tunnelsprängning (inte helt sant) har klivit åt sidan och behandlat allt ifrån modern dubstepcore via Crossfaith) till organiskt sjuttiotalsgung à la Horisont.

Misströsta inte. I dag kan ni återigen sortera in mig i en kategori som tycks passa de som anser att en som lyssnare bara kan uppskatta en sorts musik. Enkelt och förutsägbart. Så som många tycks vilja ha det.

Jag har tidigare i detta forum skrivit om detta rumlargäng, då jag önskade uppmärksamma då aktuella låtsläppet ”Thank you Budd Dwyer”, som valdes till prolog till andraalbumet ”Hellbound” (eOne/Steamhammer/Playground).

Ett gäng som tycker att sex är ett väldigt roligt tal. I alla fall då det gäller antalet medlemmar.
Ett gäng som tycker att sex är ett väldigt roligt tal. I alla fall då det gäller antalet medlemmar.

Har ni läst detta inlägg torde namnet med andra ord vara bekant. Liksom dess deathcorerotade muller som i en tvärdöd genre, om ordvitsen tillåts, framstår som ytterst levande. Kanske för att låtarna här inte bara känns som Suffocation-rusningar rakt in i fantasilösa breakdowns, måhända för att det faktiskt handlar om just det. Om låtar, alltså.

Visst. Jag tror inte att Fit For An Autopsy har mycket emot att sorteras in i samma genrefack som exempelvis Job For A Cowboy, The Acacia Strain eller Whitechapel. Det är nämnt i största välmening, något sextetten säkert också uppskattar. Och som till fullo använder de möjligheter som tre gitarrister erbjuder då det gäller att fylla ljudbilden med tyngd och kraft. Ett tilltag likt detta – att slänga på ytterligare sex strängar, två ben och ännu en tjock nacke i hopp om att beefa upp soundet – kan verka överilat och överflödigt, men här funkar det. Speciellt då låtarna – där var det igen – känns avsevärt mognare, mer genomarbetade och välkomponerade än på debutresan ”The process of human extermination”.

Med sådant gott grundarbete behöver man liksom inte krångla till det. 37 minuter fördelade på 10 låtar är fullkomligt rimligt, liksom gästinhopp från The Acacia Strains Vincent Bennett och Thy Art Is Murders CJ McMahon. Det är detaljer såväl som helhet. Ett proffsigt fullständighetstänk som går hem.

Ska du bara köpa en enda deathcoreplatta i höst kanske du inte väljer Fit For An Autopsy. Det är synd. För det borde du göra. Och samtidigt hålla en moshpittumme för att sextetten snart hoppar på en Sverigevänligpaketturné.

Lyssna på det hela? Det går så bra så. Exempelvis genom att som Spotifyanvändare klicka här, medan ni som föredrar Wimp i stället pekar här.

Bad Religions hälsning till omvärlden: Fuck you!

av Mattias Kling

En sak är säker, redan så här med ett par månader fram till realiserandet: januari 2013 kommer att bli något alldeles extraordinärt när det gäller skivsläpp.

Här nedan har jag redan upplyst om att Hatebreed den 25 avtäcker sin Nuclear Blast-debut – och nu hälsar världens bästa melodipunkband att det första månaden nästa år är dags att släppa till sextonde studioalbum. Verket är döpt till ”True north” och släpps traditionsenligt av gitarristen Brett Gurewitz skivbolag Epitaph, med distribution i Sverige via Playground.

Så här ser låtlistan ut:

1. True north

2. Past is dead

3. Robin Hood in reverse

4. Land of endless greed

5. Fuck you

6. Dharma and the bomb

7. Hello cruel world

8. Vanity

9. In their hearts is right

10. Crisis time

11. Dept. of false hope

12. Nothing to dismay

13. Popular consensus

14. My head is full of ghosts

15. The island

16.Changing tide

Första singeln från plattan, som släpps i morgon via Itunes men redan nu går att lyssna på i streamat skick i länken nedan, heter ”Fuck you” och känns efter första lyssningen kanske inte som någon av gruppens största stunder. Snarare en habil Bad Religion-låt som inte hade gjort speciellt mycket väsen av sig på exempelvis ”The process of belief”, ”The empire strikes first” eller ”New maps of hell”.

Hur väl den representerar albumet i fråga, som släpps den 22 januari, är så klart för tidigt att sia om. Men personligen hoppas jag på en markant uppryckning efter väldigt ojämna och bitvis småtrötta föregångaren ”The dissent of man” (2010).

Veckans recensioner: Parkway Drive + Neurosis

av Mattias Kling

:+++:

Parkway Drive

Atlas

Epitaph/Playground

METALCORE I en genre som ofta sätter ren moshkraft före dynamisk nyfikenhet är Byron Bay-kvintetten närmast sensationell. På fjärdeutgåvan kastar den sig modigt ut i krängande kreativ sjögång, och vare sig storstilade stråkpartier, bitsk Slayer-illvilja eller sorgsna trumpetpustar tycks skicka manskapet över bord. På så sätt är skivan en spännande enhet. Ett album komponerat som just ett sådant, med en tydlig dramaturgisk laddning som följer skiftningarna mellan ebb och flod med nitisk exakthet. Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra.

Bästa spår: ”Atlas”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:++++:

Neurosis

Honor found in decay

Neurot/Border

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert.

Därvidlag är Oaklandtruppens tionde fullängdare samma typ av intrycksangrepp på sinnena som vi har vant oss vid. Det är harmonistrukturer som sträcker sig bortom det konventionella, själva motsatsen till lättlyssnat, och som i stället fordrar en mottagare som engagerar sig. Öron som uppfattar energin som uppstår när en ödslig säckpipeslinga markerar halvtid ”At the well”, en mage som kan mäkta med kontrasterna i ”My heart for deliverance” eller ett sinne som står pall för den klaustrofobiska stämningen i ”Bleeding the pigs”.

”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet.

Det är i lyssnarens huvud prakten växer fram. I dess mage, i dess hjärta.

Och – inte minst – på dess näthinna.

Bästa spår: ”Casting of the ages”.

http://www.youtube.com/watch?v=5tc19dm8ITE

Veckans recension: Converge

av Mattias Kling

:++++:

Converge

All we love we leave behind

Epitaph/Playground

HARDCORE/METAL Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.

Bästa spår: ”All we love we leave behind”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Rain in blogg (TGIF)

av Mattias Kling

Yariba!

Snart dags att checka ut från redaktionen och skeppa arslet bort mot Djurgården där Opeth snart ska stå för kvällsunderhållningen på Gröna Lunds stora scen. Väderinramningen är måhända långt ifrån optimal för bredspårig manchesterprog med dödssömnad men det är väl en prövning en får leva med. Så att säga.

Yours truly tar därmed helg i bloggskrivandet. Laddar batterierna med 40-årskalas på Ingarö i morgon och genom att lyssna igenom de där promoskivorna med kommande alster signerade My Dying Bride och Cradle Of Filth som Peaceville/Playground har varit hyggliga nog att skicka i veckan.

Och på tal om nyss nämnda vampyrromantiker så ingår deras purfärska låt ”For your vulgar delectation” i veckans sista videosvep, där du även kan kolla in färska klipp med såväl Bleed From Within, As I Lay Dying, Lynyrd Skynyrd, Teenage Bottlerocket som Pig Destroyer – och Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora.

En vilt spretande bukett metalcore, sydstatsrock, grisgrind och svärtad orkestermetal med andra ord.

Och med detta finns väl bara en sak att tillägga:

Thank God it’s fucking friday!

http://www.youtube.com/watch?v=PKaDMKDXrc8

http://www.youtube.com/watch?v=YE4K1jMRwsY

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB