Årets road trip-moll:

1. Pacific Highway, Sydney-Brisbane, oktober: The Mars Volta

Musikrecensenternas problem med The Mars Voltas femte skiva verkar inte vara att de inte begriper den. Problemet verkar vara att de begriper den. De har kallat den för simpel, för rak, för grunt bottnande och behärskad. De vill ha krångel, recensenterna. Sådant gillar de. Jag älskar ”Octahedron” för att den inte är krånglig, vild och explosiv. Jag älskar den för dess enkelhet och lugn. Att det är ett enklare album betyder inte att det är enkelt, att det är lugnare inte att det är lugnt: det är fortfarande hörlursmusik, fulländad i sin uppbyggnad, en galax av instrumentkonst att utforska. Gravt genomtänkt och snyggt. Fortfarande infallsrikt, men kanaliserat genom ljudval och melodilager snarare än plötsliga utbrott. Mer harmoniskt, behärskat. Det ynkliga gitarrfallet i ”Since we’ve been wrong”, de ödsliga verserna i ”Teflon”, refrängrevanschen i ”Halo of Nembutals”. Hela den drömska ”With twilight as my guide”-epiken, den diskret percussionpyntade ”Desperate graves”. Det har aldrig varit lättare att älska The Mars Volta än här. Jag återinsåg det i en hyrbil längs en kust vid ett hav i ett land långt borta i oktober. I nationell radio spelades plötsligt The Mars Volta. Från ingenstans, i dagsljus, i sol och värme på fiktiv nivå: Cedric Bixler-Zavalas röst mot paradisisk horisont. Det fick mig att vilja flytta till Australien.

2. Riksväg 83, Kilafors-Bollnäs, juli: Æ

Rockweekend var en aldrig utbruten succé: en genial idé i krig mot SMHI. I slutet av en lång, lång väg fanns en liten, liten by där många bra band stafettspelade på två scener bredvid varandra, i rak siktlinje från baren, bara ett långvarigt snubbel från festivalcampingen. I Sweden Rock-solig, tex mex-brickig värme hade det varit utopi, tre dagars hårdrockseufori. I gummistövlad, lerpölig kyla blev det okej, en halvrolig grej, en tvåpluskavalkad man fick vara glad om man blev informerad om. På väg hem varje natt lät jag min Dark Funeral-tinnitus landa mjukt i ”Voksensløvsinn”, ett enastående ensamhetsdokument av nordnorska Æ. Det var sjuttiovägsresor för fina att berätta om. Skogarna utanför, ängarna och himlarna, insjöarna, dimmorna i rosa, allt som jag passerade bara nio kilometer i timmen för fort, allt hade varit för vackert för en saga; bilden var för överdriven, ingen skulle ha trott den om den gick på kulissaudition, den skulle ha fått lomma hem igen med kritik för att ha spelat över. Allt medan Æ sjöng ut sin egen uselhet, lurigt och finurligt. En självföraktande, halvhjärtat revanscherande ölglaslyrik. Självömkande med humor. Patetiskt utan att bli tråkigt, slött eller distanslöst. Längtande till vad som helst, något roligare, stadigare, tillbaka eller vidare, hem eller på drift. Sävliga, lättjazziga visor, rent producerade och instrumenterade, lätta och mörka simultant. En brännvinsterapi om att begraves uten større seremoni och inse att man i ei anna tid, med anna ryggrad, borde ha ringt ho mamma og førtalt at e va glad i ho.

3. Laglös grusväg, Värmland, februari: Thåström

”Kärlek är för dom” har aldrig vuxit i kapp ”Skebokvarnsv. 209”, den känns fortfarande som en inverterad uppföljare: den borde ha kommit först, sedan borde mästerverket från 2005 ha släppts. Den hade varit ett lovande steg mot något nytt, något unikt och personligt, om den hade släppts för fem år sedan. Men den drabbade mig en förtvivlad senvinternatt på en grusväg mellan inget och inget i den glesbygd där jag lever. Första gången jag hörde den, första gången han värkte ut ”Kort biografi med litet testamente”. Han satt bredvid mig i bilen, jag åkte med Thåström, vi umgicks och han berättade allt jag ville veta, han svarade på allt: han svek en vän i Mexico City för längesen, han vet inte varför han aldrig sagt förlåt. Han har suttit häktad på Skara polisstation, sen dess har han hållit sig därifrån. Jag hörde ett lågoktavigt piano frakta hans livshistoria, hans ord om att ha glömt sin första kyss men minnas när han fick Rolle Stoltz autograf. Man kan gott påstå att jag befann mig i en patetisk upplevelse av samhörighet. Jag tyckte vi hade en latent vänskap, jag och Thåström; det enda som hindrade oss från ömsesidig kärlek var att han inte visste vem jag var. Sedan kom jag fram, Thåström försvann och kvar satt en mycket ensam person som gick in, startade datorn och i en treplusrecension skrev nä, inte lika bra som förra skivan.

Marcus Grahn är författare, krönikör och musikjournalist. Han skriver om hårdrock i Aftonbladet och Close-Up, om sig själv i Värmlands Folkblad och om hittepå i litteratur. Han är tjugofem år gammal, tills vidare. Han bor i en sommarstuga i en skog med en nästanfru samt barn och katt.