Arkiv för tagg marcus grahn

- Sida 1 av 1

The return of the almighty betygsstatistik – 2014-varianten

av Mattias Kling

178 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrasjuttioåtta jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i den tidigaste av lunchtider. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2013.

Den följer här. Väl bekomme.

In Flames 2004, det vill säga på den tiden som Anders Fridén hade långa dreads. (Foto: Rickard Nilsson)
In Flames 2004, det vill säga på den tiden som Anders Fridén hade långa dreads. (Foto: Rickard Nilsson)

:+++++:
At The Gates, 2008 (MG)
In Flames, 2004 (MK)

Joe Elliot i Def Leppard på scen 2008 – fyra fläckfria plus. (Foto: Claudio Brescani/Scanpix)
Joe Elliot i Def Leppard på scen 2008 – fyra fläckfria plus. (Foto: Claudio Brescani/Scanpix)

:++++:
Aerosmith, 2007 (MG)
Amon Amarth, 2009 (JP)
Anthrax, 2003 (MK)
Anthrax, 2005 (MK)
Arch Enemy, 2006 (MG)
Bigelf, 2010 (JP)
Candlemass, 2002 (MK)
Candlemass, 2005 (MK)
Candlemass, 2013 (JP)
The Cult, 2011 (ML)
Danko Jones, 2003 (MK)
Danzig, 2010 (MK)
Deep Purple, 2006 (MG)
Def Leppard, 2006 (MG)
Def Leppard, 2008 (MG)
Bruce Dickinson, 2002 (MK)
Down, 2011 (MK)
Edguy, 2006 (MG)
Europe, 2009 (JP)
Europe, 2013 (JP)
Halford, 2002 (MK)
Hammerfall, 2005 (MK)
Hardcore Superstar, 2007 (MG)
Hardcore Superstar, 2011 (MK)
Imperial State Electric, 2012 (ML)
In Flames, 2009 (JP)
King Diamond, 2012 (JP)
Ministry, 2008 (MK)
Morbid Angel, 2011 (MK)
Motörhead, 2002 (MK)
Mötley Crüe, 2005 (MK)
Necronaut, 2011 (JP)
Nevermore, 2006 (MG)
Ozzy Osbourne, 2011 (JP)
Overkill, 2005 (MG)
Ratt, 2008 (MK)
Rival Sons, 2012 (JP)
Rush, 2013 (MK)
Satyricon, 2008 (MG)
Sepultura, 2003 (MK)
Sonic Syndicate, 2008 (MG)
Soundgarden, 2012 (JP)
Testament, 2004 (MK)
WASP, 2006 (MG)
Watain, 2010 (MK)
Whitesnake, 2008 (MG)

Joey Tempest och John Norum fick inte till någon superglöd på comebackspelningen 2004. (Foto: Rickard Nilsson)
Europes Joey Tempest och John Norum fick inte till någon superglöd på comebackspelningen 2004. (Foto: Rickard Nilsson)

:+++:
Accept, 2005 (MG)
Accept, 2011 (MK)
Agent Steel, 2011 (JP)
Amon Amarth, 2013 (MK)
Sebastian Bach, 2005 (MK)
Sebastian Bach, 2012 (MK)
Black Label Society, 2011 (MK)
Black Star Riders, 2013 (MK)
Blind Guardian, 2003 (MK)
Bullet, 2013 (MK)
Candlemass, 2009 (JP)
Children Of Bodom, 2004 (MG)
Alice Cooper, 2006 (MG)
Danko Jones, 2012 (ML)
The Darkness, 2012 (JP)
Dark Tranquillity, 2007 (MG)
Death Angel, 2010 (JP)
Dimmu Borgir, 2007 (MG)
Dio, 2005 (MG)
Doro, 2013 (MK)
Dream Theater, 2005 (MG)
Dream Theater, 2009 (MK)
Dundertåget, 2010 (ML)
Edguy, 2012 (MK)
Electric Boys, 2009 (JP)
Entombed, 2004 (MG)
Entombed, 2006 (MG)
Europe, 2004 (MG)
Evergrey, 2011 (MK)
Exodus, 2012 (JP)
Five Finger Death Punch, 2013 (JP)
Lita Ford, 2009 (MK)
Foreginer, 2009 (MK)
Gamma Ray, 2012 (MK)
Hardcore Superstar, 2006 (MK)
H.E.A.T., 2009 (MK)
Heaven & Hell, 2007 (MK)
Helloween, 2004 (MG)
Helloween, 2011 (MK)
The Hooters, 2011 (ML)
Iced Earth, 2007 (MG)
Journey, 2009 (JP)
Judas Priest, 2004 (MK)
Judas Priest, 2008 (MK)
Marillion, 2009 (MK)
Michael Monroe, 2010 (MK)
Monster Magnet, 2004 (MK)
Gary Moore, 2010 (MK)
Motörhead, 2003 (ML)
Motörhead, 2005 (MK)
Motörhead, 2007 (MK)
Motörhead, 2012 (MK)
Mustasch, 2008 (MK)
Newsted, 2013 (JP)
Nifelheim, 2011 (MK)
Nightwish, 2004 (MK)
Ted Nugent, 2002 (MK)
The Poodles, 2008 (MG)
Queensrÿche, 2003 (ML)
Raubtier, 2011 (MK)
Sabaton, 2008 (MG)
Sabaton, 2010 (MK)
Sacred Reich, 2012 (MK)
Saxon, 2005 (MG)
Saxon, 2011 (JP)
Saxon, 2013 (MK)
Sky High, 2003 (MK)
Slayer, 2010 (JP)
Rick Springfield, 2010 (ML)
Stone Sour, 2010 (MK)
Testament, 2008 (MK)
Tiamat, 2007 (MK)
Treat, 2013 (MK)
Twisted Sister, 2009 (MK)
Twisted Sister, 2012 (ML)
U.D.O., 2010 (JP)
Vader, 2013 (MK)
Volbeat, 2009 (JP)
WASP, 2010 (ML)
Whitesnake, 2003 (MK)
Whitesnake, 2006 (MG)
Rolf Wikström, 2011 (ML)
Rob Zombie, 2011 (MK)

Nytillskottet Richie Faulkner och veteranen Rob Halford under det som skulle bli Judas Priests sista konsert i Sverige 2011. Det blev väl lite sisådär med den saken, med tanke på att gruppen i juli släpper nya skivan ”Redeemer of souls”. (Foto: Rickard Nilsson)
Nytillskottet Richie Faulkner och veteranen Rob Halford under det som skulle bli Judas Priests sista konsert i Sverige 2011. Det blev väl lite sisådär med den saken, med tanke på att gruppen i juli släpper nya skivan ”Redeemer of souls”. (Foto: Rickard Nilsson)

:++:
Adrenaline Mob, 2012 (MK)
Aerosmith, 2010 (ML)
Anvil, 2010 (MK)
Avantasia, 2008 (MG)
Black Label Society, 2005 (MK)
Blind Guardian, 2007 (MG)
Carcass, 2008 (MK)
Cinderella, 2010 (MK)
Civil War, 2013 (MK)
CrashDïet, 2007 (MG)
CrashDïet, 2011 (MK)
Disturbed, 2008 (MG)
Duff McKagan’s Loaded, 2011 (ML)
Dynazty, 2012 (JP)
Ghost, 2011 (JP)
Guns N’ Roses, 2010 (ML)
H.E.A.T., 2012 (ML)
Heaven & Hell, 2009 (MK)
Billy Idol, 2010 (ML)
Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)
Judas Priest, 2011 (MK)
Krokus, 2013 (ML)
Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)
Megadeth, 2005 (MG)
Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)
Mr Big, 2011 (ML)
Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)
Scorpions, 2004 (MK)
Sepultura, 2012 (MK)
Status Quo, 2013 (JP)
Steel Panther, 2010 (ML)
Stormwarrior, 2008 (MG)
Thin Lizzy, 2011 (MK)
Twisted Sister, 2003 (ML)
UDO, 2007 (MG)
UFO, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2009 (JP)
Within Temptation, 2005 (MK)

Brett Michaels och Poison startade sitt headlineset 2008 tjugo minuter för sent – och lät bedrövligt, enligt Aftonbladets Marcus Grahn. Därav en usel etta i betyg för det årets största headlineflopp. (Foto: Rickard Nilsson)
Brett Michaels och Poison startade sitt headlineset 2008 tjugo minuter för sent – och lät bedrövligt, enligt Aftonbladets Marcus Grahn. Därav en usel etta i betyg för det årets största headlineflopp. (Foto: Rickard Nilsson)

:+:
Lee Aaron, 2011 (ML)
Fear Factory, 2012 (MK)
Jethro Tull, 2003 (MK)
Kiss, 2013 (ML)
Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)
Meat Loaf, 2007 (MG)
Mötley Crüe, 2012 (MK)
Poison, 2008 (MG)
The Poodles, 2006 (MK)
Queensrÿche, 2011 (ML)
Scorpions, 2007 (MG)
Status Quo, 2002 (MK)
Status Quo, 2005 (MG)
Steel Panther, 2012 (ML)
Survivor, 2013 (ML)
Sweet, 2013 (ML)
Uriah Heep, 2003 (ML)
Whitesnake, 2011 (ML)

:-:
Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

Läs den ultimata minnesartikeln om Jeff Hanneman

av Mattias Kling
420636_455346137888149_1809260029_n_zps120f3443

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Numret av Guitar World med nämnda artikel.
Numret av Guitar World med nämnda artikel.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Här tycker jag egentligen inte så mycket om Bullet For My Valentine

av Mattias Kling
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto:
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

Tidigare i eftermiddags spelade walesarna på den största scenen. En grupp jag har skrivit om vid en rad tillfällen, senast i mars i år då gruppen gjorde en konsert på Tyrol i Stockholm och vars anmälning ni kan läsa här, och som därför behöver nya ögon för att granskas på rätt sätt.

Därför tar Marcus Grahn i dag hand om Bullet For My Valentine. Säkert på ett alldeles föredömligt sätt, stilistiskt perfekt och genomtänkt.

Därför tog jag bara en snabb lov förbi bandets spelning på Blue Stage. Och kunde där på avstånd konstatera att ganska lite tycks ha hänt de senaste månaderna. Repertoaren är som den är och kavlas ut från ”Breaking point” till ”Tears don’t fall”.

Därom tänkte jag för en gångs skull inte tycka något bestämt. I stället har jag under den här tidiga kvällen synat Stone Sour på samma blå scen (läs rec i valfri Aftonbladetkanal i morgon), medan närmast på tur för betyg och omdömen är Danko Jones och Neurosis som får sina omskrivningar här på bloggen i stället för i pappret.

Se där, något att se fram emot de kommande timmarna. Hoppas ni finner lycka och intresse i detta.

The return of the almighty betygstatistisk

av Mattias Kling

159 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrafemtionio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i arla svinottan. Faktiskt så orimligt tidigt att uppstigningen sker då jag i vanliga fall för bara några år sedan gick och la mig. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2012.

Varsågoda.

In Flames 2004. Foto: RICKARD NILSSON
In Flames 2004. Foto: RICKARD NILSSON

:+++++:

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

:++++:

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Anthrax 2003. Foto: RICKARD NILSSON
Anthrax 2003. Foto: RICKARD NILSSON

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Down 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Down 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Necronaut 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Necronaut 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

Imperial State Electric, 2012 (ML)

In Flames, 2009 (JP)

King Diamond, 2012 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Overkill 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Overkill 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Rival Sons, 2012 (JP)

Satyricon, 2008 (MG)

WASP 2006. Foto: RICKARD NILSSON
WASP 2006. Foto: RICKARD NILSSON

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Soundgarden, 2012 (JP)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Black Label Society 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Black Label Society 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

:+++:

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Sebastian Bach, 2012 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Dio 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Dio 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Danko Jones, 2012 (ML)

The Darkness, 2012 (JP)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Europe 2004. Foto: RICKARD NILSSON
Europe 2004. Foto: RICKARD NILSSON

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Edguy, 2012 (MK)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Exodus 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Exodus 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Exodus, 2012 (JP)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Gamma Ray, 2012 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Motörhead 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Motörhead 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Ted Nugent 2002. Foto: RICKARD NILSSON
Ted Nugent 2002. Foto: RICKARD NILSSON

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Motörhead, 2012 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Saxon 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Saxon 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Sacred Reich, 2012 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Twisted Sister 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Twisted Sister 2012. Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

Whitesnake 2003. Foto: RICKARD NILSSON
Whitesnake 2003. Foto: RICKARD NILSSON

Twisted Sister, 2012 (ML)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

:++:

Rob Zombie 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Rob Zombie 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Adrenaline Mob, 2012 (MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

Dynazty 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD
Dynazty 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Dynazty, 2012 (JP)

Ghost, 2011 (JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

H.E.A.T., 2012 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Joan Jett 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Joan Jett 2011. Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)

Judas Priest, 2011 (MK)

Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)

Mr Big, 2011 (ML)

Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)

Scorpions 2004. Foto: RICKARD NILSSON
Scorpions 2004. Foto: RICKARD NILSSON

Scorpions, 2004 (MK)

Sepultura, 2012 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy, 2011 (MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

:+:

Yngwie Malmsteen 2005. Foto: RICKARD NILSSON
Yngwie Malmsteen 2005. Foto: RICKARD NILSSON

Lee Aaron, 2011 (ML)

Fear Factory, 2012 (MK)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Mötley Crüe, 2012 (MK)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche, 2011 (ML)

Mötley Crüe 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD
Mötley Crüe 2012. Foto: ROBIN LORENTZ ALLARD

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Steel Panther, 2012 (ML)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake, 2011 (ML)

:-:

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

The final bloggdown (Veckans viktigaste, pt 8)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD

Black Sabbath: The vinyl collection 1970–1979 (Sanctuary/Universal)

Ett pris på nära nog 1 900 kronor må avskräcka. Men även om den må gräva en Marianergrav i plånboken är doom metal-pionjärernas lp-kollektion, där samtliga fullängdare som spelades in tillsammans med Ozzy Osbourne samlas i en och samma kartong, en högst begärlig pjäs. Inte bara för att musiken (”Technical ecstasy” och ”Never say die” icke inräknade) är så grundläggande fantastisk att man på något sätt inte kan äga den i för många upplagor, utan även för att det här ingår en reproduktion av debutsingeln ”Evil woman” och en skön bok som väver ihop dess turnéprogram för nämnda tidsperiod. Tungt värre, liksom.

Metallica: Quebec magnetic (Blackened/Mercury/Universal)

Det har redan ältats så mycket om denna release i just detta forum att det inte återstår så mycket att tillföra så här när release slutligen står för dörren. Framfört är att ”Quebec magnetic” är thrash metal-giganternas första släpp på egna bolaget Blackened, att liveupptagningen föga förvånande är hämtad från turnén som följde på förra studioalbumet ”Death magnetic” och att den rimligtvis också är inspelad i en viss stad i Kanada. Gott nog så, med andra ord.

VECKANS KONSERTER

Morbid Angel (Arenan, Stockholm, 10/12)

”Too extreme”, utbrast en viss Tampagrupp förra året – men fick snarare sina dödshängivna anhängare att utbrista i ett ”too mediocre”. Lite så blev reaktionen inför death metal-pionjärernas reformation med superstrupen David Vincent på sång- och basposition i och med skivan ”Illud divinus insanus” – ett verk så förvirrande att det till och med tillägnades en egen Hitlerutskällning på Youtube. Helt usel är emellertid inte skivan, och vid Sweden Rock-besöket i juni 2011 bevisade Morbid Angel att när det gäller livelevererad ultrakraft är gruppen fortfarande högst relevant.

Trevligt då att kvartetten är ett av inslagen i decembers kanske hårdaste turnépaket, där vi även erbjuds brutalistuppvisningar från Fueled By Fire, Nile och headlinande Kreator. För Göteborgspubliken innebär det smisk på fingrarna på Trädgårn i morgon kväll.

Europe (Flygeln, Norrköping, 11/12)

När den forna pudelklubben i våras släppte sitt nionde album ”Bag of bones” blev Aftonbladets recensent Marcus Grahn eld och lågor. Han kallade kvintetten ”sympatisk” och hyllade såväl Kevin Shirleys varma ljudbild som drivet i leveransen – och avlossade fyra väldigt gula plus i betyg.

Även om själva betygutfallet vid turnépremiären i Örebro i slutet av maj sänktes ett snäpp blev helhetssammanfattningen ändå att gruppen är bättre än någonsin. Så här skrev samme Grahn då:

”De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.

Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.

Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ’Let the good times rock’ och ’Seventh sign’, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ’Bag of bones’-inledningen med ’Riches to rags’, ’Not supposed to sing the blues’ och ­’Firebox’ som de låter engagerande.”

Hur turnéformen nu är, efter vägnötande i såväl Sydamerika som Europa under hösten bevisas under inte mindre än sex gig på hemmaplan. Efter avstamp i ovan nämnda Östgötastad väntar Stockholm den 13/12, Malmö den 14, Göteborg den 15, Örebro den 17 samt Sundsvall den 18. Uppvärmningunderhållning på samtliga datum står Mustasch för.

Ghost (Cupolen, Linköping, 15/12)

Trots att medlemmarnas identiteter fortfarande är hemliga så har succégruppen, som förra året Grammisnominerades för debutskivan ”Opus eponymous”, valt att rucka lite på mytbildningen. Nu erkänns det till och med att det maskerade gänget har sina rötter i den östgötska residensstaden – vilket också firas med en mörkermässa på hemmaplan till i helgen. Exakt vad Papa Emeritus och hans namnlösa gastar firar in årets mörkaste vecka med är oklart, men bli inte förvånade om det på något sätt presenteras material från den stundande andraskivan, som släpps nästa år via Universal.

Fotnot: Det här blir också det sista inlägget under nämnda rubrik på minst en månad. Med tanke på att skivbranschen nu går i ide blir det nämligen få releaser att hänga upp konkarrongen på, och dessutom kommer det även att vara ganska så tunt på livefronten fram till årets tredje helg så känns det som ett korrekt beslut. Var dock så säkra – återkomsten är ett måste.

Rolling Stones läsare: Metallica rulz!

av Mattias Kling

I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

The return of the almighty Betygsstatistik

av Mattias Kling

Jodå. I morgon är det dags igen. För fyra dygns rumlande och rullande nere i den blekingska strandlinjen.

Vissa kallar det himmelriket på jorden, andra för en dinosaurieföreställning som saknar relevans eller existensberättigande.

Var jag står vet ni nog. Annars går det bra att läsa på inför årets begivenhet och uppdateringsrace ifrån det vi mer korrekt kallar Sweden Rock Festival.

För det här är faktiskt min tionde festival som rapportör och recensent för Aftonbladet.

Ja, den tionde.

Fuckmejävlarvadmycket.

Exakt vad jag kommer att bjuda på där nerifrån i år återstår att se. Laddade batterierna med Grolsch och Heineken i Amsterdam i helgen så motorn är inte direkt i topptrim just nu. Men allt löser sig på plats. Så som det alltid gör. På något jävla vänster.

Planet går i svinottan i morgon, så för en gångs skull kommer Aftonbladets team – denna gång toppat med Christoffer Röstlund Jonsson förutom mig, Markus Larsson och Jocke Persson – vara på plats i god tid till att festivalgrindarna slår upp när solen står som högst.

Vad som händer? Det får vi som sagt se. Klart är i alla fall att det blir fyra dygn med många bokstäver i diverse kanaler, lite sömn i familjen Bondessons gäststuga, måhända en del skratt, möjligtvis lite gråt.

Fram till dess kan ni suga på den här smällkaramellen. En komplett betygsstatistik som visar hur de där åtråvärda plussen har fördelat sig under de nio festivaler jag hittills har bevakat.

Enjoy.

Och kom ihåg:

Det är aldrig för högt.

Det är bara du som är för gammal

:+++++:

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

:++++:

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Nevermore, 2006 (MG)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

:+++:

Accept, 2005 (MG)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG) 

:++:

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

Disturbed, 2008 (MG)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Scorpions, 2004 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

:+:

Poison, 2008 (MG)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

:-:

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

At The Gates-chock på Metaltown

av Mattias Kling
At The Gates

2008 gjorde death metal-legendarerna från Göteborg ett framträdande på Sweden Rock som fick vanligtvis betygsparsamme kollegan Marcus Grahn att plocka fram den grovkalibriga pluskanonen på allvar.

”Vill inte använda andra beskrivningar än svordomar.

För det är fan så bra, det här.

Fan så privilegierat att få höra de stilbildande, de eviga riffen, att få se Tomas Lindbergs iver, tacksamhet och energi.

Det är sjuttio historiska minuter, om man hör till dem som blir entusiastiska av inräkningen bam, bam, bam, bam, bam … go!”, skrev Grahnen entusiastiskt men korrekt i tidningen fredagen den 6 juni om At The Gates livecomeback i Sverige efter en tolvårig träda.

Själv tog jag mig an bandet några månader senare på KB i Malmö med samma entusiasm, men med ett fyrplusbetyg som ändå kunde ha blivit en femma. Men som inte blev det.

”I ramadantider halalslaktar At The Gates sin gyllene kalv och serverar bitar till var och en som något förskrämt kysser det brinnande mörkret”, hette det i Aftonbladet den 4 september i samband med premiären på det som skulle bli bandets fyra sista spelningar i Sverige någonsin.

Men ibland blir det ju inte som det är tänkt. Och förbannat trevligt är ju det.

I dag presenterar Göteborgsfestivalen Metaltown att kvintetten, vars svanesång ”Slaughter of the soul” helt rättvist ses som en av de starkaste blågula metalskivorna genom tiderna, återuppstår ännu en gång nästa sommar. Framträdandet i hemstaden blir det enda på svensk mark under 2011. Vilket ju så klart inte gör peppen desto mindre.

Metaltown flyttar nästa år från den väl inkörda skådeplatsen i Frihamnen i Göteborg till galoppbanan nära Säve flygfält på Hisingen. Övriga hittills bokade band är System Of A Down, Raubtier, Cradle Of Filth samt Parkway Drive.

Den 17–18 juni nästa år är det… bam, bam, bam, bam, bam, go!

Betygstatistik Sweden Rock, 2002–2009

av Mattias Kling

Ja, barn. Traditionen lever vidare.

Som uppvärmning inför rockfesten i Norje, Blekinge, har jag nu uppdaterat redovisningen över betygsutfallen i Aftonbladet under de år jag har haft hand om rapporteringen.

Hur det blir i år? För tidigt att säga, men tror ändå att i alla fall en konsert på förhand kan kännas som en modern klassiker. Vilken det är får ni veta om ni följer mina och kollegerna Joacim Perssons och Markus Larssons bulletiner under veckan.

Om drygt 14 timmar går planet. Sen är det hårdkörning till tidigt söndag morgon.

Hoppas ni tycker att det ska bli lika kul som jag.

Och, ja. Statistiken då:

+++++

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

++++

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

Danko Jones, 2003 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

In Flames, 2009 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Nevermore, 2006 (MG)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Whitesnake, 2008 (MG)

+++

Accept, 2005 (MG)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MK)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (JP)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Saxon, 2005 (MG)

Sky High, 2003 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

Volbeat, 2009 (JP)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

++

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

Disturbed, 2008 (MG)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Megadeth, 2005 (MG)

Scorpions, 2004 (MK)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

+

Poison, 2008 (MG)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML)

Topp tre vid tre: Marcus Grahn (Aftonbladet/Close-Up Magazine)

av Mattias Kling

marcusliten.jpg

Årets road trip-moll:

The Mars Volta

1. Pacific Highway, Sydney-Brisbane, oktober: The Mars Volta

Musikrecensenternas problem med The Mars Voltas femte skiva verkar inte vara att de inte begriper den. Problemet verkar vara att de begriper den. De har kallat den för simpel, för rak, för grunt bottnande och behärskad. De vill ha krångel, recensenterna. Sådant gillar de. Jag älskar ”Octahedron” för att den inte är krånglig, vild och explosiv. Jag älskar den för dess enkelhet och lugn. Att det är ett enklare album betyder inte att det är enkelt, att det är lugnare inte att det är lugnt: det är fortfarande hörlursmusik, fulländad i sin uppbyggnad, en galax av instrumentkonst att utforska. Gravt genomtänkt och snyggt. Fortfarande infallsrikt, men kanaliserat genom ljudval och melodilager snarare än plötsliga utbrott. Mer harmoniskt, behärskat. Det ynkliga gitarrfallet i ”Since we’ve been wrong”, de ödsliga verserna i ”Teflon”, refrängrevanschen i ”Halo of Nembutals”. Hela den drömska ”With twilight as my guide”-epiken, den diskret percussionpyntade ”Desperate graves”. Det har aldrig varit lättare att älska The Mars Volta än här. Jag återinsåg det i en hyrbil längs en kust vid ett hav i ett land långt borta i oktober. I nationell radio spelades plötsligt The Mars Volta. Från ingenstans, i dagsljus, i sol och värme på fiktiv nivå: Cedric Bixler-Zavalas röst mot paradisisk horisont. Det fick mig att vilja flytta till Australien.

lera.jpg

2. Riksväg 83, Kilafors-Bollnäs, juli: Æ

Rockweekend var en aldrig utbruten succé: en genial idé i krig mot SMHI. I slutet av en lång, lång väg fanns en liten, liten by där många bra band stafettspelade på två scener bredvid varandra, i rak siktlinje från baren, bara ett långvarigt snubbel från festivalcampingen. I Sweden Rock-solig, tex mex-brickig värme hade det varit utopi, tre dagars hårdrockseufori. I gummistövlad, lerpölig kyla blev det okej, en halvrolig grej, en tvåpluskavalkad man fick vara glad om man blev informerad om. På väg hem varje natt lät jag min Dark Funeral-tinnitus landa mjukt i ”Voksensløvsinn”, ett enastående ensamhetsdokument av nordnorska Æ. Det var sjuttiovägsresor för fina att berätta om. Skogarna utanför, ängarna och himlarna, insjöarna, dimmorna i rosa, allt som jag passerade bara nio kilometer i timmen för fort, allt hade varit för vackert för en saga; bilden var för överdriven, ingen skulle ha trott den om den gick på kulissaudition, den skulle ha fått lomma hem igen med kritik för att ha spelat över. Allt medan Æ sjöng ut sin egen uselhet, lurigt och finurligt. En självföraktande, halvhjärtat revanscherande ölglaslyrik. Självömkande med humor. Patetiskt utan att bli tråkigt, slött eller distanslöst. Längtande till vad som helst, något roligare, stadigare, tillbaka eller vidare, hem eller på drift. Sävliga, lättjazziga visor, rent producerade och instrumenterade, lätta och mörka simultant. En brännvinsterapi om att begraves uten større seremoni och inse att man i ei anna tid, med anna ryggrad, borde ha ringt ho mamma og førtalt at e va glad i ho.

Thåström

3. Laglös grusväg, Värmland, februari: Thåström

”Kärlek är för dom” har aldrig vuxit i kapp ”Skebokvarnsv. 209”, den känns fortfarande som en inverterad uppföljare: den borde ha kommit först, sedan borde mästerverket från 2005 ha släppts. Den hade varit ett lovande steg mot något nytt, något unikt och personligt, om den hade släppts för fem år sedan. Men den drabbade mig en förtvivlad senvinternatt på en grusväg mellan inget och inget i den glesbygd där jag lever. Första gången jag hörde den, första gången han värkte ut ”Kort biografi med litet testamente”. Han satt bredvid mig i bilen, jag åkte med Thåström, vi umgicks och han berättade allt jag ville veta, han svarade på allt: han svek en vän i Mexico City för längesen, han vet inte varför han aldrig sagt förlåt. Han har suttit häktad på Skara polisstation, sen dess har han hållit sig därifrån. Jag hörde ett lågoktavigt piano frakta hans livshistoria, hans ord om att ha glömt sin första kyss men minnas när han fick Rolle Stoltz autograf. Man kan gott påstå att jag befann mig i en patetisk upplevelse av samhörighet. Jag tyckte vi hade en latent vänskap, jag och Thåström; det enda som hindrade oss från ömsesidig kärlek var att han inte visste vem jag var. Sedan kom jag fram, Thåström försvann och kvar satt en mycket ensam person som gick in, startade datorn och i en treplusrecension skrev nä, inte lika bra som förra skivan.

Marcus Grahn är författare, krönikör och musikjournalist. Han skriver om hårdrock i Aftonbladet och Close-Up, om sig själv i Värmlands Folkblad och om hittepå i litteratur. Han är tjugofem år gammal, tills vidare. Han bor i en sommarstuga i en skog med en nästanfru samt barn och katt. 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB