Mastodon, med Kelliher längst till höger.

Atlantagruppen har tvingas ställa in hela sin Europaturné, som bland annat skulle ha innefattat ett framträdande på Peace & Love i Borlänge i skarven juni/juli och en konsert på Sweden Rock fredagen den 11 juni. Orsaken är att gitarristen/sångaren Bill Kelliher har drabbats av inflammation i bukspottkörteln och tvingas genomgå medicinsk behandling.

Läkarna uppges dock vara optimistiska och räknar med att Kelliher, 39, snart kommer att återhämta sig.

Det är inte första gången som han har drabbats av sjukdomen. I november 2008 blev han akut sjuk under den då pågående Unholy Alliance-turnén, och gruppen tvingades fortsätta som en trio.

Orsaken till Kellihers pankreatit tros vara hans långvariga alkoholmissbruk.

++++

High On Fire

Snakes for the divine

Century Media/EMI

METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”. 

Bästa spår: ”Frost hammer”.

+++

Serj Tankian

Elect the dead symphony

Serjical Strike/Reprise/Warner

SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.

Bästa spår: ”Baby”.

Efter en rad bokningar som pendlat mellan ”jaha” (Stratovarius), ”jodå” (Slayer), ”jomenvisst” (Behemoth) och ”javarförinte” (Fates Warning) är det slutligen dags att klämma till med ett ”äntligen” över en SRF-värvning.

Klart i dag är nämligen att Atlanta-kvartetten, ansvariga för förra årets starkaste album i form av ”Crack the skye”, gör sin debut på rockfesten i Blekinge. Och bara det är ju värt att fira och småhoppa lite över.

Senast gruppen uppträdde i Sverige var i ett obarmhärtligt störtregn på Sonisphere-festivalen i Hultsfred i somras. Vilket bara gör att jag kan önska mig två saker inför spelningen i Norje i juni:

1. Uppehåll.

2. En generöst tilltagen speltid, så att upplägget med att framföra hela senaste skivan slutligen kan realiseras på svensk mark.

Tre höjdpunkter 2009:

Året 2009 går till personligen till historien som ett grymt bra musikår med ett skitår personligt med separation och bodelning. Här kommer en lista med varför livet lyste lite grann på mig 2009.

1. Kaos i USA

USA-turné med Darkane och våra goda vänner i Soilwork. Båda banden är från samma stad och benämns ofta i pressen som en del av Göteborgsoundet, vilket är skitsnack – Helsingborgssoundet är det riktiga epitetet. 

Men tillbaka till ämnet, turnén innefattade 50 spelningar på 52 dagar över hela Nordamerika. Det hela kändes otroligt mastigt och nervöst månaderna före vi begav oss av. Jag var på gymmet tre–fyra dagar per vecka och försökte leva renlevnadsliv – ja, det gick ju så där kan jag säga. Jag trodde det skulle bli ett helvete med gig, drickande men retrospektivt kan man konstatera att, visst  – det var tufft men även jävligt kul! En av de sjukaste incidenterna var en spelning halvägs upp till Alaska i Price George där hela hillbillyeliten dök upp i sina pick-ups och söp sig redlösa. Tillråga på allt så fanns det ingen security på giget som slutade i härligt kaos!

2. Mona i mitella

På Sonics sphere i somras träffade jag Mona Sahlin. Jag hade sett henne med sin son och man backstage men ville inte störa dem. Sonen är tydligen ett stort Metallica fan fick jag höra. Efter några öl och drinkar, på väg ut för att se Mastodon såg min bandpolare Rickard Dahlberg (Construcdead), Mona komma gåendes och jag gick fram och pratade med henne. Vi snackade ett tag och samtidigt ringde Björn Strid, (barndomskompis och sångare i Soilwork) från USA och han fick också en pratstund med henne. Mona är grym! Konstigt nog så hade hon ena armen i en mitella och jag som var lite runt under fötterna kramade henne så hon fick ont och bad mig sluta. För övrigt var det underligt att hon inte hade någon säposnubbe med sig. Efter ett par minuter senare gick Mastodon upp på scen och öppnade med låten Oblivion från nya plattan. Just det ögonblicket var nog ett av de bästa under 2009! 

3. Mäsk med Mastodon? 

På samma festival festade jag med galenpannorna i Mastodon, många sjuka konversationer blev det och en trevlig bild med Troy Sanders – mästaren på fula miner!  För övrigt så är ”Crack the skye” årets platta 2009! 

Jens Broman, 33 år, sångare i Darkane, Construcdead och The Defaced. Exilskåning i Stockholm sedan 6 år, sedan 2 månader öbo. Gillar antikviteter och historia. När en dröm om att starta en antikvitetsbutik. Då jävlar skall det rökas pipa och bäras blazer med läderlappar på armbågarna!