Arkiv för tagg soilwork

- Sida 1 av 2

Bonusrecensionen: Fjädrar vad Soilwork är sympatiskt trevliga

av Mattias Kling
Feelingkungen Ola Flink och superstrupen Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson
Feelingkungen Ola Flink och superstrupen Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.

Spellistor: Sålunda lät februari 2013

av Mattias Kling
tumblr_m4ygj4M1AW1rstspko1_500

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Behind the crooked blogg (FGIF, pt 9)

av Mattias Kling

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

Bedömt i veckan: Hardcore Superstar & Soilwork

av Mattias Kling

:+++:

Hardcore Superstar

C’mon take on me

Gain/Sony

HÅRDROCK Att kvartetten redan som fjärde nummer avlossar ett kaxigt outlawnummer känns i sammanhanget tämligen naturligt. Det är med den sturska attityden som nionde studioalbumet anländer; en övertygelse om att stå över konkurrensen och att verka utifrån egna lagar.

Västkustens mest stilsäkra rövarband gör därmed troligtvis få besvikna eller förvirrade. Med hjälp av ljudsnillet Randy Staub (Mötley Crüe, Bon Jovi, Metallica med flera) har Hardcore Superstar skräddat upp soundet i en stiligt påkostad skrud, parallellt lömsk och vänlig, som gör att deras lyxpolerade sleazemetal rakt igenom låter ruffigt läcker.

Det är en investering som går hem, även om ”C’mon take on me” sällan når upp till den höga standard som exempelvis ”Dreamin’ in a casket” och ”Beg for it” tidigare har satt.

Bästa spår: ”Above the law”.

VECKANS TWEET:

You can’t stop blog ’n’ roll (FGIF, pt 6)

av Mattias Kling

Fredag. Freitag. Friday. Vendredi. Viernes.

Olé – kärt barn har många namn, i alla fall beroende på språk.

Med andra ord är det dags att summera den här veckan. Att knyta påsen runt några dagar som har tagit oss rakt in i årets andra månad.

Oh yeah. Helt traditionsenligt är det videodags. En möjlighet att pusta ut efter veckans umbäranden med färskingar som på ett eller annat sätt har nått allmän konsumtion sedan sist.

Den 1 februari – ja, det är i dag det – består denna samling av Soundgardens Dave Grohl-regisserade promotionklipp, nyproducerade visualiseringar från Soilwork, Slasher, Mercenary, Chariots Of The Gods, Havok, Satan’s Wrath, Audrey Horne, Blodarv, Amaranthe och – Bon Jovi.

Därtill går det mycket bra att inspektera streamade smakprov från kommande utgåvor med Killswitch Engage och Inter Arma, textvideor från Oceano och Century Medias senaste satsning Templeton Pek, en presentation av Nuclear Blasts färskaste thrashvärvning Lost Society samt en provlyssning på titelspåret från Necrowretchs alldeles färska fullängdare ”Putrid death sorcery”.

Men veckans riktiga guldklimp måste ändå vara hela roasten av Twisted Sisters Dee Snider, som ägde rum i Anaheim, Kalifornien, förra torsdagen. En skrattfest så omfattande att den kräver fem olika kapitel, som du också hittar sist i inlägget.

Roligare än så lär du inte få med kläderna på i kväll.

The devil’s blogg (FGIF, pt 5)

av Mattias Kling

Man kanske kan säga att det tveklöst var på tiden.

Det är ju trots allt fredag i den fjärde veckan för året. Och dessutom hela 42 dagar sedan sist.

Jodå. Just i dag är det inte bara lönekontoret som är snällt mot dig, även yours truly har samlat ihop årets första videosvep under traditionsenlig FGIF-flagg.

Och ja. 2013 års första klippkollektion är en smaklig premiär som troligtvis innehåller något för de flesta. Just den här veckan har världen nämligen berikats med nyredigerade snuttar med alla från Lightning Swords Of Death, Buckcherry, Avatar, Weapon, Bring Me The Horizon, Underoath, Your Demise, Sister Sin, Pretty Maids, Enforcer, Like Moths To Flames och The Architects till Dying Fetus. En salig genreblandning av death, black, emo, heavy och några andra metalrelaterade avyttringar för att sätta en kinapuff i rumpan på det nyvakna musikåret.

Och som bonusunderhållning denna gång bjuds det likaledes smällkarameller. Eller, vad sägs om Ghosts framträdande på P3 Guld-galan förra helgen, ett liveklipp med Dave Grohls nya all star-projekt Sound City Players, streamade smakprov från de kommande utgåvorna med Coheed And Cambria, Soilwork och Necrowretch, en låtpresentation av Nuclear Blasts senaste fynd Scorpion Child samt en alldeles färsk låt från ett av landets mest förbisedda punkband, Skumdum?

En total musikbonanza, helt klart. En spräcklig och uttrycksspridd typsafari som får kicka igång denna lönehelg.

Smaklig spis, barn.

Veckans texter avhandlar Hatebreed och Helloween. Bland annat.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:++++:

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

:+++:

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Die with your blogg on (Veckans viktigaste, pt 5)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

I Am War ”Outlive you all” (Razor & Tie/Border)

Jag har tidigare uppmärksammat detta sidoprojekt på denna plats, vilket gör själva påpekandet att vi här hittar Brendan Schieppati (Bleeding Through) samt Alex Varkatzas (Atreyu) en smula onödigt. Nu är det emellertid dags för Sverigelansering av bicepsduons förstlingsverk, varför en påminnelse är på sin plats. Inte för att ”Outlive you all” egentligen är en oumbärlig utgåva, det som här erbjuds är thrashbiffig metalcore med mer kraft än egentlig finess. Snarare är det musik som gör sig bättre vid en rejäl mjölksyreuttömning på gymmet än en testund i favoritfåtöljen. Svettigt!

Iron Maiden ”The number of the beast”/”Piece of mind” (EMI)

Jag tror att det finns få berömmande adjektiv som inte har använts för att beskriva dessa klassiska album. Och äger du dem inte redan, i en eller annan version, har du troligtvis gjort en stor felnavigation på den elektroniska motorvägen. Lik förbannat, att Bruce Dickinsons två första skivor med metalgiganterna nu nysläpps i 180 grams bildvinylutgåvor är ytterst notervärt. Speciellt då dessa skivor alltjämt hör till Iron Maidens absoluta toppskikt – med för evigt klassiska spår som ”Hallowed be thy name”, ”The trooper”, ”Flight of Icarus”, ”The prisoner” och ”Where eagles dare” som absoluta toppnummer.

Led Zeppelin: Celebration day (Rhino/Atlantic/Warner)

Återigen en påminnelse om storverk som tidigare har haussats i detta forum. Nära nog fem år efter firandet i sig, som hölls den 10 december 2007 i London, släpper legendarerna sin förträffliga dokumentation av denna exklusiva engångsföreteelse. Särskild begärlig är utgåvan med såväl ljudspåret i cd-format samt själva monsterkonserten på lyxig bluray. Är den bara en tiondel så välljudande som den bioaktuella versionen kommer ditt hemmabiosystem att få glädjefnatt över de välkallibrerade tonbyggena.

Bad Brains: ”Into the future” (Megaforce/Border)

Även i en så pass spräcklig scen som den tidiga hardcorerörelsen i den amerikanska huvudstaden i början av 1980-talet var kvartetten ett väldigt udda inslag. Inte bara för att medlemmarna var svarta, utan även för att dess musikaliska yttring hämtade influenser lika mycket från reggae som punkrock. ”Into the future” är gruppens första skiva sedan 30-årsfirandet ”Build a nation” (2007) och självklart grupptypiskt udda, från lightmetallisk hardcore i exempelvis ”Popcorn” till rökig dub i ”Jah love”. Summan är inte oäven, men Bad Brains-novisen hänvisas hellre till samlingen ”Banned in DC: Bad Brains greatest riffs” från 2003 för att begripa dess revolutionerande rötter.

Motionless In White: ”Infamous” (Fearless/Pias/Border)

Dags för album nummer två från den dystopiskt imagedrivna metalcoregruppen från Scanton, Pennsylvania. Och denna gång har man sökt svenskt stöd för att sticka ut i en genre där profilering är livsnödvändig. Inte nog med att Tim Skold (ex-Marilyn Manson) har kranat ljud och styrt upp produktion på fem av låtarna, i ”Puppets 2 (The rain)” lånar även Soilworks Björn ”Speed” Strid ut sin strupe. En grupp att hålla ögon och öron på, även om ”Infamous” inte är någon större sensation.

VECKANS KONSERTER

Thin Lizzy (Sala Folkets Park, 20/11)

Grundförutsättningarna har ältats både fram och tillbaka här av mig, varför de i komprimerad form ser ut ungefär så här: Legendarisk grupp spelar på sista versen inför ett aviserat namnbyte nästa år. Den spelar, av väldigt naturliga skäl, utan sin mest kände och bidragande medlem Phil Lynott och sången handhas i stället av Rick Warwick från The Almighty. Och det här ska i och med den nära förestående nylanseringen också bli dess sista Sverigeframträdanden under nämnd flagg, vilket gör framträdandet i Sala och det i Linköping på lördag till på förhand klassiska. I alla fall i bred bemärkelse.

Parkway Drive (Debaser Medis, Stockholm 21/11)

Den välartade kvintetten från New South Wales är ett exempel på scenens internationalisering under 2000-talet – och tillika fanbärare för den australiska metalcorescenen. På de tio år som har gått sedan formationen i Byron Bay har den sakta men säkert jobbat sig uppåt i takt med att skivorna har blivit mer dynamiskt utmanande och – inte minst – bättre. Tidigare i höst släpptes fjärdegiven ”Atlas”, en skiva som är väl värd de :+++: undertecknad gav den i Aftonbladets diverse kanaler. Därför ska det bli extra spännande att undersöka hur väl de nya styckena ”Wild eyes” och ”Dark days” fungerar bredvid inövade fanfavoriter likt ”Sleepwalker” och ”Idols and anchors”, vilket även kan göras på Trädgårn i Göteborg på torsdag.

Aura Noir (Nalen, Stockholm 23/11)

Gruppens sida på Wikipedia lägger stor vikt vid att norrmännen är influerade av Slayer, Sodom och Kreator – samt att deras texter fokuserar på ilska, hädelse och död. Inte den mest orginella påverkandekombon, med andra ord. Men låt inte detta hindra dig från att ta notis om dess existens, för det som brister när det gäller pionjärskap vägs upp av en rasande svärtad illviljeattack – och rullstolsburne Carl-Michael ”Aggressor” Eide som stenhård gitarrist. Senaste skivan heter ”Out to die” och släpptes tidigare i år.

Bonusrecensionen: Darkest Hour

av Mattias Kling
Darkest Hour

:+++:

Darkest Hour

The human romance

Century Media/EMI

METAL/HARDCORE När det så önskar är Washington DC-gänget en förträfflig leverantör av nevdallrande och kompetent harmonimangel som tar det bästa rifftänket från svensk västkustdöds och stagar upp det med ett etiskt tänkande rotat i hemstadens dogmatiska hardcorescen.

Det är på så sätt betryggande att konstatera att bolagsbytet från Victory till Century Media inte på något sätt har ändrat denna mission. Tänk dig At The Gates i ena högtalaren och Strife i den andra samtidigt som en svensk producent (denna gång Soilworks Peter Witchers) smidigt dirigerar tonerna i rätt riktning. Så låter det. Ungefär så som det har gjort sedan kvalitetsribban höjdes betydligt i och med ”Hidden hands of a sadist nation” för åtta år sedan, med andra ord. 

De stunder som inte håller kvalitetskraven är få men finns ändå. Men vare sig om det handlar om en tillkrånglad och misslyckad refränglösning (”Savor the kill”) eller ett stycke som börjar på allvar först när det går in på upploppet (”Violent by nature”), kan dessa lätt sorteras bort. Speciellt så länge kvintetten fortsätter att spänna mellan välvillig högtempometal och ambitiösa tonverk likt den omfångsrika instrumentalen ”Terra solars”.

Lyssna på: ”The world engulfed in flames”, ”Your everyday disaster”.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB