Färska festivalen Getaway Rock fortsätter att dra till sig toppnamn. Tidigare har tuffa namn som Motörhead, Cavalera Conspiracy, Deicide, Vader och Mustasch med flera presenterats.

Men i dag, om ett par timmar, släpps riktigt tunga pjäser. I form av svenska Raubtier samt melodifestivalaktuella Crucified Barbara och powerynglingarna i Sonic Syndicate. I form av brittiska Quireboys och Heavens Basement samt australiska partyensemblen Airbourne – samt Megadeth.

Bara det sista namnet är ju en fjäder i hatten för festivalgeneralen Tomas Jernberg (även manager för bland andra Dead By April och Mustasch) och kan mycket väl enbart det motivera ett besök i Gävle 8-10 juli.

Bara nu inte djupt kristne Megadeth-ledaren ser till att Deicide inte får uppträda. Det skulle ju inte vara första gången något liknande händer. Om vi säger så.

Annat nämnvärt nytt i Megadeth-lägret är att Mustaine har svalt stoltheten och tagit tillbaka basisten Dave Ellefson, som spelade i bandet 1983 till 2002. Första showen med den nya sättningen, där alltså James Lorenzo fått respass, blir den 1 mars i Spokane, USA.

Av någon teknisk anledning verkar dessa inte ha hittat ut på det stora aftonbladet.se. Så då får jag väl bjuda på skiten här i stället.

Enjoy.

++++

Megadeth

Endgame

Roadrunner/Bonnier Amigo

THRASH METAL

Formstegringen efter återkomsten med ”The system has failed” för fem år sedan håller i sig – med råge. Redan i inledande dubbelmackan ”Dialectic chaos”/”This day we fight!” spottas dödligt gitarrgift via tolv strängar, ”Head crusher” gör precis som titeln utlovar medan halvballaden ”The hardest part of letting go… sealed with a kiss” är bakad på såväl färskost som dunderhonung. Avvägningen mellan råkraft och finurlighet är därmed så god att tanken rent av ofta förs till karriärtoppen ”Rust in peace” (1990) och så länge Dave Mustaine gnisslar tänder med sån här inlevelse är det svårt att önska en snar hädangång för Megadeth.

Bästa spår: ”Endgame”.

Mattias Kling

++++

Switch Opens

Switch Opens

GMR/Border

METAL

Namnbytet från Fingerspitzengefühl må ha gett huvudstadscombon en mindre iögonfallande anmälningsfras, men knappast mindre fingertoppskänsla för det. I en härligt lo fi-slamrig produktion – där en högt mixad bas påminner om en Marshallförstärkt väderkvarn – suddas gränserna mellan doom, noise, metal och LSD-hallucinationer smidigt ut och ger ett uttryck som är så coolt att man faktiskt kan dö en smula. Visst går det att hitta influenser från exempelvis Neurosis, Mastodon eller Melvins , men i allt detta lyckas Switch Opens framstå som förbluffande unika. Det vittnar om fingertoppskänsla, det.

Bästa spår: ”Terra incognita”.

Mattias Kling