Årets tre från hit till miss:

1. Mys med Napalm Death i Birmingham

I samband med ett Close-Up-reportage fick ett lyckligt kex en nostalgisk sightseeing bland Birminghams bilfarbrikskyrkogårdar med de genomtrevliga grindgubbarna Barney, Shane och Nik Bullen. Titta på den halvdöda boaormen i Rich Bitch studios, höra Barney ta ton med ett paralyserat gäng tonåringar i en gammal replokal och Shane berätta om sin barndom som byfåne. ”Time waits for no slave” är därtill ett paradsläpp. Ibland överglänser hjältar sin egen legend.

2. De vandöda i samtiden, från pepp till misspepp

Efter ett hett tips vid årets början lade jag vantarna på ”True blood” och började titta maniskt. Voodoo, träsk, skallerormar, högerkristna rednecks, omotiverade Harlequin-sexscener och huggtänder – allt verkade rätt. Sedan gick allt snett. Det urartade i en vaselindimmig storm av aristokratiska hunkar och bleka brudar i månsken. Jag håller mig i framtiden till zombier. För primitiva för att romantiseras – för fula för fuck.

3. Ace Frehley och hans skiva

Space Aces första soloskiva på en smärre eon når trumhinnorna och halva ens världsbild rasar. Omslaget, låtarna, texterna. Om rockhäftet i karaokebåset på en Ålandsfärja tonsattes med hjälp av en skamlös överkamning och kryddades med Old Spice och ett naturläkemedel mot prostataproblem skulle det med all säkerhet låta som ”Anomaly”. Ibland – allt för ofta – sodomerar hjältar sin egen legend.

Annica Hedbrant är 27 år och kanske alibitjej på såväl Close-Up Magazine som Göteborgs-Posten. Själv hoppas hon dock att det är hennes snåriga synonymförråd och brinnande intresse för brötigt bröl som skaffat henne en metalbyline. Årets storverk är, det kan inte hjälpas, att bli hejdundrande kär i kollegan Daniel Josefsson – under en kristet fanatisk och magisk Woven Hand-konsert.