Arkiv för tagg napalm death

- Sida 1 av 3

Napalm Death motar fortfarande inte Olle i grind. Så det så.

av Mattias Kling
Napalm Death ”Apex predator – easy meat

:++++:
Napalm Death
Apex predator – Easy meat
Century Media/Universal

GRINDCORE Att blott se kvartetten som ett endimensionellt höghastighetsmonster är att göra analysen aningen för tendentiös. Förvisso finns det här en hel räcka grindpinnar i överljudshastighet, men även stycken som visar att släktskapet med Killing Joke och Swans är lika djupt rotat som det med Repulsion och Discharge. Det är också friktionen mellan dessa ytterlighetsuttryck som gör 15:e albumet till en så levande upplevelse. Spännvidden mellan titelspårets industrirytmik och utbrott likt ”One-eyed” hör till den mest svindlande under karriären och då det måttfulla och det rättframt omstörtande ofta står i symbios råder det ingen tvekan om dess förträfflighet. Att kvartetten ännu 28 år efter skivdebuten fortsätter flytta fram gränserna för sin genre är i sanning imponerande.

Bästa spår: ”Metaphorically screw you.”

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

Umeååååh – det där blev ju en riktigt lyckad metalhelg

av Mattias Kling
House Of Metal-poster

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.
Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Time to murder it!
Time to murder it!

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.
Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.
Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Fina gübbar, det där.
Fina gübbar, det där.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.
AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.
Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

Bonusrecensionen: Napalm Death vröffar hårt mot roffarna

av Mattias Kling
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Med tanke på det som kommer ur PA-systemet kan det ju vara något helt annat. Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian” med Fear Factory-sång och halvsansat temperament. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Snabbt ska det gå – och kort ska det vara

av Mattias Kling
2529894995_804a8d6a9f_z

Dags för en liten samvetsfråga så här på torsdageftermiddagen:

Hur mycket hinner du egentligen med på 83 sekunder?

En tidsrymd som kan liknas vid en fjärt i ett dygnsuniversum. En snabb blinkning som knappt ens tillåter ett reguljärt toabesök eller en genomläsning av detta – ändå så kortfattade – blogginlägget.

Emellertid är ett precis lagom utlägg för att hinna lyssna på världens kortaste fullängdare (en definition som så klart används i ordets mest lösa betydelse). Vilket är en nätt liten sak som rimligt nog är döpt till ”The world’s shortest album”.

Så här ”stor” är vinylutgåvan.
Så här ”stor” är vinylutgåvan.

Plattans existens är dock ingen nyhet. Den skrev jag om redan i slutet av juni förra året (läs inlägget här) då konceptet lanserades för digital försäljning via Itunes. Det som nu är aktuellt för förmedlan till läsekretsen är i stället att utgåvan får en fysisk release för att fira årets upplaga av Record Store Day, som högtidlighålls den 20 april.

Det innebär att hugade skivsamlare likt undertecknad kan lägga vantarna på en Earachesläppt lakritspizza i femtumsformat. En vinyl som består av 13 episka stycken, men som är över snabbare än du hinner säga ”beebopalloobopawopshamboo”.

Så här ser låtuppställningen ut, med tidsangivelserna i sekundform:

1. Napalm Death ”You suffer” (1,9 sek)

2. Napalm Death ”Dead” (2,7 sek)

3. Napalm Death ”Your achievement” (4,2 sek)

4. Wormrot ”False grind sodomy” (2,5 sek)

5. Wormrot ”You suffer but why is it my problem” (4,0 sek)

6. Brutal Truth ”Collateral damage” (4,0 sek)

7. A.C. ”Howard Wulkan’s bald” (4,0 sek)

8. Lawnmower Deth ”Be scene not heard” (4,7 sek)

9. Painkiller ”Trailmarker” (6,0 sek)

10. Brutal Truth ”Blockhead” (7,3 sek)

11. Morbid Angel ”Bil Ur-Sag #2 Lava” (00:06)

12. A.C. ”Windchimes are gay” (9,5 sek)

13. Insect Warfare ”Street sweeper” (13,5 sek)

Som tidigare har påpekats firas Record Store Day lördagen den 20 april. För mer info om andra specialutgåvor samt vilka butiker som firar sig själva och sitt utbud – klicka här.

Behind the crooked blogg (FGIF, pt 9)

av Mattias Kling

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

Testkörning: Earaches Metalizer-app

av Mattias Kling

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

Evile tog sig vatten över huvudet när de tolkade Entombed

av Mattias Kling

Ett uppenbart problem som ofta uppstår då en ikonisk dödsmetallklassiker ska omtolkas för 2010-talet:

Att få till en korrekt återgivning av de framgrowlade orden.

Något som Huddersfield-kvartetten Evile blev varse när den skulle ge sig på att tolka Entombeds gamla ”Left hand path”-örhänge ”Drowned”.

– Jag sökte med ljus och lykta efter texten överallt, men kammade noll. Så vi fick skarva lite, berättar gruppens sångare Matt Drake i senaste numret av Terrorizer.

– Entombed kommer antagligen att garva eller skälla ut oss. Jag tror att vi fick ungefär 90 procent rätt, men vissa formuleringar var helt omöjliga att uttyda.

Anledningen till denna prövning är att thrashgruppen deltar i ovan nämnda tidnings 25-årsfirande för ikoniska metalbolaget Earache. Ett kvartssekel i hårdriffande tjänst högtidlighålls nämligen genom en specialutgåva av tidningen, som garneras med en speciell gratis-cd med udda spår från arkiven och ovan nämnda dödsmetallklassiker i nyversion.

Födelsedagsavisen, som troligtvis når svenska butiker under nästa vecka, tar ett helhetsgrepp om Earaches brokiga historia och innehåller även färska intervjuer med Morbid Angel, Napalm Death, At The Gates och Cathedral plus en försmak på vad som stundar under 2013.

– Wow, redan 25 år? Inte illa för en snubbe som de flesta inte trodde skulle klara sig 25 dagar i branschen. Egentligen är det en ganska långsökt skröna om en bunt oljudsbesatta tonåringar som har lämnat ett bestående ärr på den globala musikvärldens ansikte, kommenterar grundaren Digby ”Dig” Pearson firandet.

– Den här specialutgåvan tillägnas de fans som har varit med från början och utgör även ett stort tack till alla de anonyma Earacheanställda som har kämpat på i kulissen.

Här kan ni hitta mer info om specialtidningen.

Blogg on blood (TGIF, pt 8)

av Mattias Kling

Allhelgons dag infaller varje år lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november. Det är en kristen högtid, men har sina rötter i den keltiska helgdagen Samhain och som firar sommarens slut.

För oss i den så kallade protestantiska världen, eller sekulariserade Sverige, innebär det en röd dag. En ledig dag, vilket härstammar från att det då den infördes 1953 var obligatoriskt med arbete även på lördagar.

Själva funktionen med högtiden är att hylla de som inte längre finns bland oss. Kvar från keltiska och tidiga germanska traditioner finns att man tänder ljus för att vägleda de döda som behöver komma hem, smycka deras gravar och vaka på de avlidnas sista viloplats på jorden.

Alla helgons dag infaller alltså i år i morgon, den 3 november. En röd dag, vilket enligt uråldrigt journalisttänk innebär tidningsfri dag. Och dagen före tidningsfri dag (undantagslöst en röd sådan) innebär ledigt för det dagjobbarkluster som jag numera befinner mig i.

Därför skrivs dessa rader hemifrån. Med Soundgardens kommande platta ”King animal” ljudande på stream, en stärkande proteinsmoothie som extra energibringare i novemberdunklet och gott hembryggt kaffe i koppen i stället för redaktionens frätande cisternrengörning till fikadryck.

Det ser ut så här:

Oavsett ledighetströttma, än känns det för tidigt och fullständigt onödigt att tända gravljus över fredagstraditionen med att presentera de gångna dagarnas färskingar i musikvideovärlden.

Just denna dag, den första av sitt slag i månaden november 2012, innebär det nyanmälda promotionklipp med Graveyard, Cauldron, Ill Niño, Alpha Tiger, Corroded, Damage och Limp Bizkit.

Som extra bonus i dag kommer ”Threshold” från Hammerfalls kommande Dalhallaförevigade live-dvd, nyss anmälda Soundgarden, en lyric video med Hollywood Undead, ett turnéklipp med Napalm Death och – tidspassande nog – en streaming på hela Helloweens ”Burning sun”-ep.

Det var det för vecka 44. Det som återstår är presentationen av vinnarna i Accept-tävlingen, men där har jag en liten specialgrej på gång som troligtvis kommer att vara extra uppskattad. Vilket innebär att resultatet kommer först i eftermiddag.

Kom ihåg: snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=6Q9f-gZV58s

http://www.youtube.com/watch?v=xcgxLttz65Y

Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB