The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

Tydligen var göteborgssuget inte så förväntat stort efter kanadensisk livepunk.

Därför får Billy Talent den 5 februari byta skådeplats från omfångsrika Lisebergshallen till avsevärt mer intima Trädgårn.

Självklart gäller redan sålda biljetter till konserten, och arrangören AEG Live låter meddela att fåtalet plåtar fortfarande finns att tillgå.

Så, äntligen i fas igen. Alltså läggs reccarna upp i rätt vecka.

Enjoy it, please.

++

Dream Evil

In the night

Century Media/EMI

METAL I sammanhanget är en titel som ”Kill, burn, be evil” i högsta grad missvisande. För det finns få likhetstecken mellan Göteborgsensemblens gladlynta version av heavy metal och något som ens med den godaste av viljor kan beskrivas som vare sig blodtörstigt eller ondskefullt. I stället positionerar sig Dream Evil i en behaglig mittfåra mellan Hammerfalls dundrande stenhuggarserenader (”On the night”) och exempelvis The Poodles mer P4-passande vuxenrock (”The unchosen one”). Det är ett lagomläge som gruppen behärskar dugligt och gör vad den ska inom. Men som också saknar riktig skärpa och behövlig originalitet. 

Bästa spår: ”Frostbite”.

Mattias Kling

+++

Neverstore

Age of hysteria

Epic/Sony BMG

POPPUNK På tredje albumet tydliggörs skillnaden mellan att uppvisa potential och att leverera på allvar. För även om Skövdetrions två tidigare utgåvor inte varit några klåparverk i sig ståtar ”Age of hysteria” med avsevärt mer tilldragande kompositioner än tidigare. I detta sortiment är inledande ”Class of 2000” ett strålande exempel på Green Day-pigg efedrinpop, medan ”Summer”, exklusivt producerad av Sum 41:s Deryck Whibley, är som en målsökande robot inställd på världens samtliga brustna tonårshjärtan. Bra stuns, liksom – vilket dock inte urskuldar en nonsenscover på Brainpools ”Every day”.

Bästa spår: ”Undone”.

Mattias Kling

Tre bästa punkspelningarna 2009:

1. The Living End (Debaser Slussen, Stockholm)

Kanske ett av världens bästa band alla kategorier. Giganter hemma i Australien och antagligen även här inom kort. (Länk.)

2. Green Day (Globen, Stockholm)

Proffs. (Länk.)

3. Anti Flag (Brew House, Göteborg)

Punkarna från Pittsburgh öser på i 110 från början till slut. Pricken över i är när dom i sista låten ställer trummorna mitt i publikhavet! (Länk.)

Neverstore är en energisk liten trio som bildades i Skövde för nio år sedan. Bandet – som består av Jacob Widén på sång/gitarr, Oscar Kempe på sång/bas samt trummisen Erik Lantz – har hittills släppt fullängdsskivorna ”Sevenhundred sundays” 2007 och ”Heroes wanted” året efter. Den 27 januari nästa år är det dags för album nummer tre, ”Age of hysteria”, som släpps både i vanligt format och som digital download med en bonuströja designad av Erik Ohlsson (Millencolin).