Arkiv för kategori Retro

- Sida 1 av 2

Historien om Europes 30-årsfirande succéplatta: ”Han ringde och grät”

av Mattias Kling
Europes ”Wings of tomorrow”-sättning. Från vänster Joey Tempest (sång), Tony Reno (trummor), John Norum (gitarr) och John Levén (bas). Foto: Pea Björklund/Aftonbladets bildarkiv
Europes ”Wings of tomorrow”-sättning. Från vänster Joey Tempest (sång), Tony Reno (trummor), John Norum (gitarr) och John Levén (bas). Foto: Pea Björklund/Aftonbladets bildarkiv

På ytan kan det tyckas finnas få gemensamma nämare mellan den 24 februari 1984 och den 3 mars 2014.

Inte nog med att det rent matematiskt handlar om 10 966 dagar mellan de två datumen, det som skiljer dem åt kan tyckas som ett helt liv. Vilket är en rimlig synpunkt, speciellt om vi pratar om ett visst band vi känner som Europe.

För när ”Wings of tomorrow” släpptes för lite mer än 30 år sedan var det här en grupp på uppgång. Som hade slagit sig fram ända till vinst i Rock-SM hösten 1982 och som hade sålt guld i Sverige med det självbetitlade debutalbumet, som släpptes bara några månader efter tävlingssuccén.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva mig till internets ände om detta ämne, vilket jag ju på ett sätt redan har gjort i boken ”Only young twice – Historien om Europe” som såg dagens ljus i november 2011. Med tanke på dess helhetsgrepp om Upplans Väsby-gruppens uppgång och sedermera fall och slutliga återuppvaknande på den här sidan millennieskiftet finns det mycket att vidarebefordra om uppkomsten av just det här albumet, något som naturligtvis inte gör sig bäst i just detta forum.

Den här lilla papperssamlingen finns fortfarande att köpa. Gör gärna det, då blir jag glad.
Den här lilla papperssamlingen finns fortfarande att köpa. Gör gärna det, då blir jag glad.

Emellertid, jag är ju lite stolt över det jag under mycket tandagnisslan och prestationsångest lyckades krångla ihop under sex väldigt intensiva och påfrestande månader. En 400 sidor lång skröna om det största Hårdrockssverige någonsin har upplevt – sex miljoner sålda exemplar av ”The final countdown” går inte att förklara bort med en axelryckning – som inte bara ämnar förklara vad som hände, utan även  berätta om varför.

Därför är det trots allt rimligt att återvända till detta verk för att förklara det som ledde fram till bandets andra album. Och jag väljer att göra det via ett utsnitt av kapitel fem, även kallat ”Kvartetten som växte – och sprängdes”. Det är här historien berättas om hur Europe slutligen nådde sin klassiska kvintettsättning, hur en trummis sparkades på ett än i dag kontroversiellt sätt och hur fanfavoriten som just nu framförs i sin helhet blev det. Det är en omfattande drapa, även i kortad och redigerad form jämfört med boken, men likväl ett skeende som bör återges i sin helhet. Hav tålamod, det är värt det.

”Hösten 1983 finns det dock ingenting som skvallrar om det som kommer att hända om mindre än ett år. Med den omfattande folkparkssvängen i ryggen och ytterligare stärkta av rapporterna om succén i Japan börjar Europe skissa upp planerna för skiva nummer två.

Den här gången finns inget utrymme för chansningar när det gäller utförandet. Väl förvissade om vad som gick fel då debuten spelades in råder det ingen tvekan om att kvartetten denna gång måste lägga större krut på att göra slutprodukten så slagkraftig och internationellt konkurrenskraftig som möjligt.

Kort sagt, den här gången duger det inte med ett ihoprafsat album av demokvalitet. Framgången kräver att nästa album måste knäcka sin föregångare. Såväl vad det gäller produktion och presentation som själva låtmaterialet.

Thomas Erdtman har insett att den låtskrivartalang som ryms i den blott 20-årige Joey Tempest är något man sällan stöter på. Och han har begripit att det är genom att renodla just denna fallenhet för smäckra melodier och slagkraftiga refränger som gruppens biljett till de verkligt stora scenerna ska säkras.

Den 34-årige skivbolagschefen börjar därför jobba hårdare med att utveckla just sångaren och låtskrivaren. Han uppmuntrar honom att låsa in sig i pojkrummet i Upplands Väsby och göra egna demos på den lilla portastudio han har köpt till sin ögonsten, fullt övertygad om att det är just här som nyckeln till framgången ligger. Och inte nödvändigtvis hos det band som han mindre än ett år tidigare har ”tvingats” att jobba med.

– Här blev Joey oerhört professionell. Den där gamla Europe-disciplinen från Upplands Väsby, där de festade och åkte moppe hela tiden, växte han snabbt ur ju bättre karriären gick. Han var oerhört målinriktad och han ville ha framgång och han ville klättra på listorna. Och han förstod vad Thomas Erdtman sa. Om det var någon som Erdtman kunde prata och resonera med så var det med Joey – och han sög åt sig allt vad Thomas Erdtman sa och tyckte att det var så jävla rätt. De pratade samma språk, säger Jörgen Holmstedt.

Satsningen på att höja sångarens kompetens ännu ett snäpp har också tämligen omedelbart gett resultat. Under den gångna sommarturnén har den nya låten ”Dreamer” framförts, ett balladstycke baserat på piano och de keyboards som frontmannen mer och mer har intresserat sig för. Speciellt sedan Joey har lånat en liten Korg Polysix-synt av Väsbypolaren Gunnar ”Gugge” Michaeli har han börjat experimentera med instrumentet och utforska dess möjligheter att utveckla Europes sound.

– Varje gång jag träffade Erdtman var det hela tiden Joey hit och Joey dit. Och Joey, Joey, Joey, Joey… Och de andra var ungefär som ett kompband. För en utomstående hade det låtit hur konstigt som helst, säger Thomas Witt.

Den uppenbara prioriteringen av frontmannen gör i alla fall att han börjar göra alltmer genomarbetade demoinspelningar på egen hand. Coachad och uppmuntrad av Erdtman börjar låtarna bli kortare och inte, som Hot-chefen har uttryckt det, ”bara en massa break, slingor och passager staplade på varandra”. Och själva inspelningarna av hemmatejperna i detta analoga tidevarv är väldigt omständlig och tidskrävande. Joey har berättat att han först spelade in trummorna samtidigt som han satt och nynnade på låten, spolade tillbaka bandet och la på nästa instrument – bara för att upprepa processen tills alla delar fanns på plats.

Komplicerat slitgöra eller inte, frontmannen lyckas på detta sätt knåpa ihop material nog för ännu en studiosväng, mindre än ett år efter inspelningarna av debutalbumet. Och för att undvika att upprepa de misstag som gjorts då Europe fästes på tejp inser alla inblandade parter att fullängdare nummer två måste rattas av ett riktigt studioproffs.

Ett sådant hittar de i Polarstudion på S:t Eriksgatan 58 i centrala Stockholm. I lokalerna, som byggdes 1978 i samma fastighet som den tidigare biografen Riverside av ABBA-visionärerna Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Stikkan Anderson, är Leif Mases ett respekterat namn. Under karriären har han jobbat med exempelvis Wasa Express, Ted Gärdestad och Tomas Ledin, även om det främst är hans insatser som tekniker vid inspelningen av Led Zeppelins ”In through the out door” 1978 som gör att han kan tänkas polera upp Europe till en hårdrockspokal av internationellt gångbar lyster. Något även den utökade budgeten på 400 000 kronor ska garantera.

Arbetet i A-studion inleds sent under året och då gruppen återigen medverkar i tidningen Okej, i nummer 22, är det tydligt att felstegen på debutskivan är något de har dragit lärdom av.

– Vi hade för kort tid på oss och studion var inte den bästa. Jag minns att vi nästan fick skramla ihop prylar, säger John Levén om förstlingsverket och får medhåll av Joey Tempest:

– Det plattan faller på lite grand är ljudet. Oj, det låter så burkigt och instängt.

Dags för bättring på den punkten. Även om arbetet även denna gång görs i omgångar är det ett skarpare och mera fokuserat Europe som börjar ta form där på Kungsholmen. Precis i enlighet med Thomas Erdtmans önskemål är låtarna kortare och rakare. Med färre solopassager och komplicerade arrangemang.

– Nu jobbar vi mer efter bandets naturliga förutsättningar, utifrån den traditionella sättning vi har. Vi kapar många gitarrpålägg och ser i stället till slutresultatet. Dessutom har vi alla blivit bättre musiker under den här tiden och det gör att vi kan tackla materialet på ett annat sätt, säger John Norum.

Starka ord från en självsäker grupp. Som dessutom har extra anledning att fira när nyårschampagnen läggs på kylning. I Aftonbladets årliga Rockbjörnen-tävling lyckas kvartetten nämligen knipa åt sig en väldigt hedrande femteplats i kategorin ”Årets svenska grupp”. Med 353 röster i ryggen räcker det antalet till att slå såväl Eldkvarn som Lolita Pop och Tant Strul, även om siffrorna är långt efter segrande Raj Montana Bands 1 754 röster eller Gyllene Tiders 1 204.

En solklar anledning att brassa på med lite extra fyrverkerier, med andra ord. Även om förstasingeln ”Lyin’ eyes”/”Dreamer”, planerad lagom till julhandeln, dras in i sista stund trots att 1 000 skivor ligger pressade och klara dagen före den är tänkt att släppas.

Ett ganska korkat beslut, kan tyckas. Speciellt då sådana drag knappast går hand i hand med ambitionen att hålla sig inom budget. Men agerandet går säkert att i alla fall delvis förklara med det som händer sen. Då den ene av de två återstående ursprungsmedlemmarna får se sig petad under allt annat än hedrande former.

Omslaget till ”Wings of tomorrow” – avsevärt mycket snyggare och mer påkostat än debutens futtiga bandfoto.
Omslaget till ”Wings of tomorrow” – avsevärt mycket snyggare och mer påkostat än debutens futtiga bandfoto.

***

Inspelningarna har knappt hunnit kallna innan Thomas Erdtman sätter sig på planet ner till Cannes och den stora årliga Midem-mässan. I väskan har han en en ansenlig mängd kassetter innehållande låtarna ”Stormwind”, ”Scream of anger”, ”Open your heart” och ”Dreamer”. Planen är att få något internationellt jättebolag att nappa på det erbjudna materialet.

Erdtman har precis fått jobbet som Europes manager på heltid, från att tidigare mest fungerat som en sådan på det inofficiella planet, och träder därmed in i den roll som han är mest känd för. Och omdiskuterad, vilket med största tydlighet kommer att visa sig senare i den här historien.

I januari 1984 är den 34-årige fyrabarnspappan, yngste sonen Sebastian är född bara lite mer än ett halvår tidigare, en liten fisk bland de stora hajarna på den internationella musikmarknaden. Även om hans kontakter i Sverige imponerar på bandet gäller andra regler då planen flyttas utanför landets gränser. Insatserna blir högre. Spelet blir desto mer komplicerat och riskabelt.

Erdtman lyckas därför heller inte med sin mission att övertyga de stora branschkäftarna att nappa på smakproven från ”Wings of tomorrow”. En kassett lyckas emellertid på omvägar hamna hos branschdraken Lennie Petze, en höjdare på Epic-kontoret i USA som bland andra Cyndi Lauper har ett och annat att tacka för. A&R-chefen går i alla fall igång på det han hör och när Joey och Thomas befinner sig på promotionbesök i USA i slutet av februari och ivrigt uppvaktar storbolagen får managern det samtal han har väntat på.

När telefonen ringer på Erdtmans hotellrum i New York är det just nämnde Petze som hör av sig och vill få till stånd ett möte. Så imponerad är han över den kassett han har fått – och den utgåva av ”Wings of tomorrow” som svensken tidigare under dagen har lämnat in på Epics A&R-avdelning.

Ett litet krux är bara att Erdtman och Joey redan har bokat ett möte med A&M i Los Angeles och måste flyga dit, varefter Petze bestämmer sig för att följa efter. På ett lunchmöte, bara ett par timmar innan svenskarna ska sätta sig på planet till Tokyo, presenterar branschhöjdaren ett förslag som Erdtman bestämmer sig att acceptera på stående fot. Eller i alla fall på sittande rumpa.

Mötet med A&M ställs in – och Europes främsta promotionpar sätter sig på planet mot Japan med en del av målet inom sikte: USA-höjdarna är intresserade. Drömmen om världsherravälde tycks helt plötsligt inte så abstrakt eller svårgripbar längre.

***

Medan Joey och Erdtman fortsätter sitt promotionarbete i Japan, där de tillbringar en vecka och hårdbearbetar de Europe-hungrande medierna genom bland annat 28 bokade tidningsintervjuer, når ”Wings of tomorrow” slutligen de svenska skivköparna den 24 februari.

Det som möter lyssnarna är nu inte bara ett mer slickat sound, även det visuella har fått sig en uppdatering. Omslaget av Peter Engberg är av en helt annan värld än den futtiga gruppbild som prydde debutens konvolut. Medlemmarna (förutom John Norum) har permanentat håret och nya passande scenkläder har designats av musikern och superproducenten Quincy Jones svenska fru Ulla. Det är tydligt att ingenting denna gång lämnas åt slumpen, ska Europe upp och slåss med de internationella drakarna duger det inte att dyka upp i jeans och sliten skinnpaj. Det gäller att se ut som stjärnor, även om det ännu i mer sanningsenlig bemärkelse är för tidigt att kalla medlemmarna något sådant.

– Thomas Erdtman tittade ju mot USA och märkte vad som var på gång där. Så han pratade med Europe och sa: ”Grabbar, jag har beställt tid hos frissan. Och de här jeansen och t-shirtsen…  ja det är väl okej, men vi ska ha lite scenkläder nu. Och Joey, du är ju jävligt bra på melodier – vi ska ha ett par ballader, någonting som funkar på radion. Och så ska vi ha Leif Mases som producent. Han har rattat Led Zeppelin och Scorpions och vet vad som kan funka på radion.” Och så tittade han igen på Joey och sa att ”Joey, det ser inte så bra ut att du springer och spelar keyboards på vissa låtar – vi ska ha en keyboardist. Keyboards blir viktiga nu. John, du behöver inte vara orolig, du är fortfarande sologitarrist, ta det lugnt”, säger Jörgen Holmstedt.

Visuell lull-lull och klippkort hos frisören må vara en sak, det viktiga och i slutänden det mest betydande, är att Europe har musiken som kan lyfta karriären ännu ett snäpp. Och sådan finns på ”Wings of tomorrow”, minst sagt.

Även om soundet är mer polerat och uppstädat än på debuten lyckas det få snålvattnet att rinna till också på den mest kräsne hårdrockslyssnaren. Renoveringen av ljudbilden gör att låtarna framstår som mer genomarbetade och även om det bjuds på två ballader, ”Dreamer” och ”Open your heart”, är det en grupp som spelar hårdare. Kanske för att kraften, som tidigare fläktes ut via märkliga arrangemang, nu koncentreras till koncisa stycken som sällan spränger fyraminutersvallen.

Gamla Marcel Jacob-kollaborationen ”Black journey through my mind” uppdateras till ”Scream of anger”, den galloperande ”Wasted time” känns i sammanhanget som ett skrittande och mer kommersiellt sofistikerat storasyskon till ”Seven doors hotel” medan ”Stormwind”, ”Lyin’ eyes” och titelspåret är tydliga bevis på vilken lyckad investering Thomas Erdtman gjorde då han försåg Joey Tempest med en primitiv hemmastudio. En fanfavorit blir skivan dessutom snabbt, en status som den har än i dag.

– Å ena sidan har Thomas Erdtman varit inne där och pratat med gruppen om att marknadsanpassa sig så att resultatet skulle bli melodiösare och mer USA-inriktat. Men det finns en råhet och ärlighet i den plattan som jag älskar. ”Scream of anger” – fan vad bra! Och ”Open your heart” – fantastiskt bra. Den har en äkthet som inte går att återskapa på ”Out of this world”. Det finns en naturlig nerv och känsla på ”Wings of tomorrow” som de aldrig lyckades återskapa, säger Jörgen Holmstedt.

Några sådana superlativ svänger sig dock inte Aftonbladets recensent Johan Sverke med när han tar sig an skivan i tidningen den 6 mars: ”Europe gör – om jag får uttrycka det så – hårdrock med många förmildrande omständigheter. (…) Dessutom ska Europe belönas för att de utelämnar våld och sex i sina texter och för att de inte sminkar och spökar ut sig som andra hårdrockare”, går det att läsa.

Expressen å sin sida fortsätter sin antikampanj mot bandet och recenserar därmed inte heller ”Wings of tomorrow”, även om embargot lyfts den 27 februari då framgångarna i Japan avhandlas.

Skivans odiskutabla kvaliteter och uppmärksamheten till trots upprepar Europe inte den svenska listsuccén med debutskivan. Den 6 mars gör lp:n entré på blygsamma 44:e plats, lyckas ta sig till plats 20 två veckor senare, innan den vänder nedåt igen och slutligen försvinner helt i augusti.

Och på samma sätt misslyckas singlarna ”Stormwind” och ”Open your heart” bli några dundersuccéer av topp 20-kaliber, även om den sistnämnda lyckas bli en mindre hit i ”Tracks”-föregångaren ”Poporama” i oktober.

1984 är helt enkelt inte året då Europe sveper över listorna med stormstyrka. I stället är framgångarna – och motgångarna – av det slag som inte går att mäta statistiskt.

***

En annan viktig uppdatering av såväl sound som framtoning kommer då gruppen står redo att ta ut sin nya repertoar till livepubliken. På tidigare gig har keyboardinslagen fixats av frontmannen, som helt enkelt har lämnat scenens centerposition då det krävdes, för att fylla ut soundet med klaviatur. En nödlösning, kan tyckas, och knappast ett upplägg värdigt ett band som satsar på en tätposition inom hårdrockskonkurrensen. Extra viktigt är att hålla Joey i fokus så mycket som möjligt, då Thomas Erdtman mer och mer börjar förstå vilken visuell tillgång sångaren är. Speciellt när det gäller att få uppmärksamhet från den kvinnliga delen av publiken.

– Som liveband tyckte jag de var lite yxiga i början. Joey rörde sig inte speciellt mycket och han såg rätt så rädd ut på scenen. Han var väldigt blyg och tystlåten. Han fick ett enormt självförtroende med tiden, men det hade han inte alls i början. Han såg lite vilsen ut, ungefär som en ung Coverdale, och så gick han och spelade keyboards ibland, säger Anders Tengner.

Med andra ord: För att Europe ska växa i en allt större livekostym är en keyboardist är ett måste. Och en sådan behöver de inte leta länge efter.

Europes mest framgångsrika – och i dag åter aktuella – femmannasättning med trummisen Ian Haugland och keyboardisten Mic Michaeli på plats.
Europes mest framgångsrika – och i dag åter aktuella – femmannasättning med trummisen Ian Haugland och keyboardisten Mic Michaeli på plats. Foto: Bosse Johansson/Aftonbladets bildarkiv

***

Faktum är att han finns i gruppens omedelbara närhet sedan många år tillbaka.

Gunnar Mathias Michaeli, född den 11 november 1962, är vid det här laget en väldigt erkänd instrumentalist vars talang och fallenhet har gjort att han redan vid 21 års ålder är ett respekterat namn i musikerkretsarna i Upplands Väsby.

Via sin mamma Berit, som sjöng i radiokören, kan man nästan säga att han är född med musiken i modersmjölken. Det är även guldkornen i hennes skivsamling och det han snappar upp från radion och tv:n som triggar den unge ”Gugge”, som han kallas av vännerna på hemorten, att intressera sig för musik på allvar. Även om gnistan som tände elden i dag kan tyckas aningen oväntad, som han berättar i Anders Tengners bok ”Den stora rockdrömmen” 1987:

– Jag minns en kväll när jag inte kunde somna och mamma lät mig sitta uppe och titta på tv. Jag hörde Alice Babs sjunga ”Yesterday” och mamma berättade att det egentligen var en popgrupp som gjort den. Jag tyckte den lät fantastisk och frågade om hon inte kunde köpa skivan till mig.

Snäll som hon är gör mamman precis som hennes son önskar. Skivan med den svenska jazzdrottningen leder så småningom till att han upptäcker The Beatles på allvar och vid nio års ålder lär han sig spela några av låtarna på ”Let it be”. Han har berättat att han, precis som sina framtida bandkollegor John Norum och Joey Tempest, redan då anordnade egna ”konserter” för grannar och vänner. Rekvisita: en tamburin, en gitarr, några covers – och en tom ölback.

I takt med att åren går spelar han runt, under mer eller mindre organiserade former, med folket i Upplands Väsby. Mats Jonason berättar i dag:

– Det började med att jag kände en kille som var kompis med Michaeli. Och på något sätt började jag spela med dem i Gugges garage och en trummis som heter Anders Hagström. Jag minns att Gugge hade en polyfonisk synt och att han kunde spela introt på ”Solsbury hill” från Peter Gabriels soloplatta. Redan då var han fantastiskt duktig på att lira. En trevlig kille är han också, det finns bara gott att säga om honom.

Något större väsen gör emellertid inte hans band. Namn som Ictus och Acri susar snabbt förbi innan Michaeli hittar ett fast utlopp för sitt kunnande i Avalon, som har beskrivits som en tyngre variant av Toto och som gjorde några demotejper. Exakt hur han sedermera blir en del av Europes turnésällskap är, precis som övriga detaljer i historien, något omtvistat. Vissa uppgifter gör gällande att Joey står bakom idén. I andra intervjuer tar John Norum åt sig äran.

Den första officiella bandkontakten sägs i alla fall ha ägt rum på vattenhålet Zamora i Upplands Väsby centrum. En kväll var bandet där tillsammans med Thomas Erdtman och Michaeli, som då spelade med Universe, har själv beskrivit det skeendet i ”Den stora rockdrömmen”.

– När jag kom in vinkade dom över mig till deras bord och Thomas presenterade sig och förklarade att de behövde en keyboardspelare till den turné som precis skulle börja. Jag blev alldeles paff!

John Norums version, berättad i Okej 1987:

– Det var jag som rekommenderade att ta med Mic. Vi ville ha keyboards som stödkomp i samtliga låtar. Jag gick till Universe och sa att jag ville låna deras keyboardist för en turné. ”Visst, bara vi får tillbaka honom sen”, svarade de. ”Glöm det!” tänkte jag som i bakhuvudet räknade med att Mic skulle bli fast medlem av Europe.

Micke Kling har en annan bild av det hela:

– Att Europe snodde Michaeli från Universe stämmer inte riktigt. Han var aldrig medlem i bandet, utan spelade bara med oss som sessionmusiker.

Hur det än må ligga till, lagom till premiären av ”Wings of tomorrow”turnén i Mjölby den 16 mars finns en ganska så korthårig Michaeli på scen. Och även om den faste medlemmen Mic ännu inte är introducerad (i Okej i september presenteras han fortfarande under sitt tidiga artistnamn Greg) gör hans närvaro i kulissen strax till vänster om John Levén att Europes livepresentation  blir ännu bättre, med extra hjälp av en upphottad scenproduktion och maffigare ljud och ljus än tidigare.

– När de fick en keyboardist i bandet och låtar som publiken sjöng med i så hände det något med Joey. Man såg ganska snabbt att han växte och växte och växte. Och tjejerna tyckte ju att han var snyggare när han blev av med fjunmuschen och det sporrade honom så klart. I början var han samma Joey på scenen om offstage, men sen växte han och hittade sin scenpersonlighet under den här tiden, säger Anders Tengner.

Livemaskinen Europe tuffar på, och ska så göra genom svenska samhällen som Säter, Ödeshög, Köping, Borlänge och Karlskoga. En till synes svårstoppad enhet, som inom kort ska spricka.

I Finland, av alla ställen.

Europe efter vinsten i Rock-SM i december 1982. Foto: Per Björn/Aftonbladets bildarkiv
Europe efter vinsten i Rock-SM i december 1982. Foto: Per Björn/Aftonbladets bildarkiv

***

I efterhand har det sagts att Tony ”Pippi” Niemistö fått flera varningar. En hel del uppmaningar att skärpa sig och satsa seriöst på bandet.

– Sluta hänga med din tjej och repa i stället, kan det låta.

Pippi tar emellertid inte så hårt på detta. Garvar mest åt åthutningarna. Och inte heller tar han åt sig av anmärkningarna om att hans insatser på ”Wings of tomorrow”-spåret ”Wasted time”  och tilltänkta singeln ”Lyin’ eyes” inte är helt klanderfria. Hjulen rullar ju på. Europe är ute på sin största turné hittills, albumet har sålt i siffror som med råge parerar debutskivans och snart är det dessutom dags att spela utomlands för första gången. Midsommarhelgen är gruppen nämligen bokad bland annat på festivaler i Alavus och i Saarijärvi, tillsammans med bland andra Blackfoot, Lita Ford och Girlschool. Det är klart att livet leker. Speciellt för den finskbördige Pippi.

Vad han inte vet om, när han sitter på färjan tillsammans med resten av bandet och turnésällskapet, är att dessa ska bli hans sista framträdanden med gruppen.

Bakom hans rygg har missnöjet grott så till den milda grad att bandet utan honom har haft möten där framtiden diskuterats. Och ett beslut har fattats – trummisen måste bort.

***

Den här toppningen av laget, som beslutet senare ska beskrivas, är ändå kontroversiell. Inte bara för att Pippi är en av dem som har varit med längst i gruppen, ända sedan den tidiga förlagan WC under det sena 1970-talet, utan även för att han är en gammal barndomsvän till John Norum.

– Han sprang ju hela tiden som ett barn i huset när vi bodde både på Dragonvägen och på Terassen på Hasselgatan, berättar Thomas Witt i dag.

Tillsammans har Pippi och Jonta gjort en del hyss, så som ungar gör. Kanske inte alltid varit vänner, men de har följt varandra genom åren och stått sida vid sida i såväl Dragonfly och WC som Force och Europe. Därför är beslutet hårdast att ta för Norum, som tvekar in i det sista. Lojaliteten med bandet är en sak, den med den gamle polaren en annan. Till slut går han ändå med på att sparka Pippi, ett beslut som han förklarar så här i Okej:

– Med Thomas var de fyra mot en. Samtidigt kände jag möjligheten att utvecklas som gitarrist med en skickligare trummis.

Bakom kulisserna anas en styrkemätning, en maktpositionering inom bandet som än i dag är omtvistad. För när Pippi försvunnit ur gruppen står Norum ensam kvar som ursprungsmedlem – och dessutom som enda representant för Väsbys ruffiga slumsida. Därför framförs än i dag teorier om att sparkningen var ett första led i en ambition att sålla i truppen. Att få bort de struliga elementen som stod i vägen för en kommande världslansering.

Än i dag är beslutet i alla fall föremål för diskussion. Och tydligt är att Väsbypolarna står bakom Pippi.

– Han var ju också en stjärna. Alla tyckte att han lirade bra, och det tycker jag än i dag. På ”Wings of tomorrow”, som låtmässigt är den bästa plattan även om inte produktionen är så vass, så spelar ju inte minst Norum fantastiskt. Det är sån passion och aggressivitet, men även Pippis grejer svängde bra. Han hade den där Brian Downey-grejen.Det var en riktig chock när Pippi försvann. Det var ju ändå han och Norum som var duktiga, tyckte man, säger Mats Jonason.

Han får medhåll av gamle Force-basisten Peter Olsson.

– Jag tror att det är någon som har jagat mera makt än som gick att få. Jag vet inte vem det var som höll i tamparna och drog då. Det är sällan man hittar ett band som är komplett, där alla är totalt bra. Det är alltid någon som faller bort på något sätt. Han var ju kanon som livetrummis och en supersnubbe socialt, men han fick ju inte vara med och leka längre.

Här dras en tydlig gräns mellan lojalitet och realitet och John Norum tvingas välja sida där under våren 1984. Stämmer historien som den berättas officiellt, att trummisen struntade i att komma till repen och helt enkelt inte höll måttet i studion, är petningen befogad. Med den uppbackning som kom via framgångarna i Japan och intresset från stora USA finns det helt enkelt inget utrymme för svaga länkar eller försvårande omständigheter.

Därför blir det också som det blir: en uppsägning på svart och vitt. Via ett brev som Thomas Erdtman enligt uppgift har skickat utan att medlemmarna är medvetna om det.

John Norum beskriver skeendet så här för Jörgen Holmstedt i Okej:

– Pippi ringde upp mig och grät. Han var helt förskräckt och sa att vi kunde väl åtminstone ha sagt något. ”Då skulle jag ha skärpt mig”, menade han. Värst var det när hans farsa började telefonterrorisera mig. Han skrek att jag var en ”jävla idiot som gjorde så här mot min gamle kompis”. Jag fick ta all skit eftersom jag spelat tillsammans med Pippi i sex år.

Hårda ord, kan tyckas. Men det är inget emot hur de bemöts av Erdtman och hans Hot Management då de publiceras, tre år efter incidenten i sig. Och då av en delvis annan anledning.

– Jag fick ta över en artikelserie om Europes historia för att Anders Tengner var ute och reste någonstans. Bandet gick inte att få tag på, men John Norum hade just hoppat av gruppen och befann sig i Stockholm Recordings-studion på Hornsgatan för att spela in sitt första soloalbum ”Total control”. Så i den där grejen blev det mycket citat från John från den tiden. Och då visar det sig att Thomas Erdtman, som jag har hört, blir väldigt förbannad över artikeln och att hans sekreterare Marianne Djudic och han tycker att den är John Norum-vinklad. De motsatte sig inte det som John berättade, men de vände sig mot att han hade fått berätta detta. Därför att det finns inget annat som tyder på att det här skulle vara något annat än sanningen, berättar Holmstedt i dag.

Lika starka känslor väcker sättet som själva uppsägningen sker på än i dag bland vänner och bandbekanta. Som Peter Olsson framhåller:

– Det är ynkligt. Men samtidigt fattar jag. Med tanke på att de är gamla polare så förstår jag inte vem som hade velat tala om det för honom.

Klart är i alla fall att Tony Niemistö tar beskedet på samma sätt som alla gör då man får veta att man inte duger längre: väldigt personligt.

– Men det riktigt hårda slaget för honom var att han fick höra att det inte var hans egna virvelslag på de första skivorna, att det var en trummaskin eftersom han var otajt och inte kunde spela med klick i lurarna. Det fick han reda på efter sju åtta år, säger Peter Olsson.

En omtvistad nådastöt omklädd till ett beskt besked, som finner föga stöd hos exempelvis Mats Jonason.

– Det låter inte riktigt. Jag har jobbat rätt mycket i studio och jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så. Okej om någon annan har spelat in grejerna, det är en sak, men det känns inte som det heller. För om man lyssnar på inspelningen från Göta Lejon runt ”Wings of tomorrow” så låter det onekligen som att det är samma person som lirar på skivan och live.

Desto mer överens är de gamla vännerna om hur petningen påverkade trumslagaren. Kommentarer som ”han skämdes”, ”han tog det väldigt hårt” och ”han kunde inte visa sig ute” återkommer i intervjuer som har gjorts till den här boken.

– Jag frågade honom faktiskt aldrig rakt ut för en sån grej är ju lite skämsig. Men jag vet att han inte höll måttet, han höll inte takten. Men jag tror att den där situationen, den var nog otroligt svårt för de andra med. För det var ju ett beslut som egentligen inte kom från deras sida, utan det var ju någon annan som fattade det. Men jag tror att han hade det rätt så tufft ett tag, inte med droger eller sprit eller så, men problem med jobb, säger Micke Kling.

Pippi försöker i alla fall hålla sig kvar i branschen, och ansluter sig till den danska gruppen Geisha.

– Jag visste att jag bara skulle få in en liten svartvit artikel i Okej. Och ingen hade pratat med Tony Niemistö sedan han fick sparken, inte en tidning, inte ett medium. Men jag fick faktiskt tag på honom och han kom upp på redaktionen misstänksam och slokörad – och han ville absolut inte prata om Europe. Han skämdes verkligen, man såg hur hårt det hade tagit på honom. Och när jag sökte honom fick jag först tag på hans farsa, och han sa: ”Ja, Tony… han går bara omkring och skräpar. Han måste fixa sig ett jobb nu, han tjänar inga pengar.” Och det där sa jag ju till Tony och då såg man hur han sjönk ihop ännu mer. ”Har farsan sagt något sånt?” Han ville fortfarande vara den där framgångsrika musikern. Han ville inte höra något snack om sparkning, om något nederlag, att han inte hade pengar eller att hans pappa pressade honom till att ta ett vanligt jobb. Allting kändes bara förnedrande för honom, berättar Jörgen Holmstedt.”

Joey Tempest och John Norum på förra årets upplaga av Sweden Rock. Foto: Rickard Nilsson
Joey Tempest och John Norum på förra årets upplaga av Sweden Rock. Foto: Rickard Nilsson

30 år efter ovan redovisade scenario är så mycket annorlunda.

Gruppen har hunnit uppleva en succéuppskjutning av ett närmast galet slag, tampats med skatteskulder, lagt ner verksamheten och återuppstått igen. Spelat in fyra album av skiftande kvalitet och till sist fått det erkännande som ett hårt jobbande rockband som de så desperat försökte få när den värsta framgångshysterin lagt sig under slutet av 1980-talet.

Det är just det Europe som just nu avlägger fyra turnédatum på hemmaplan för att fira att det har gått tre decennier sedan det album som många fans fortfarande håller som deras starkaste släpptes.

I går var det världspremiär för ”Wings over Sweden”, på lyxiga nybygget Waterfront i centrala Stockholm, ett väldigt försiktigt stenkast från huvudstadens absoluta hjärta. Det som bjuds är ett upplägg som delar karriären itu, såväl låtmässigt som när det kommer till själva soundet, vilket markeras extra tydligt av att John Norums gitarrton får en annan dovhet så fort ”Riches to rags” markerar skiljelinje mellan nu och då.

Upplägget är enkelt: först ”Wings of tomorrow” från start till mål, och därefter ett tämligen ordinärt Europe-gig. Klart och tydligt uppstyckat, pedagogiskt portionerat. Därmed finns det inte mycket att säga om den avslutande timmen. Den är tungt, inlevelserikt och engagerat levererad, ett i huvudsak blottläggande av dess 2000-talskarriär där ”Rock the night”, ”Superstitious”, ”Let the good times rock” och – naturligtvis – ”The final countdown” får skänka 1980-talsflärd. Naturligtvis jättebra och värdigt, men knappast exklusivt nog för att bära ännu en turné.

I stället är det just gruppens andraskiva som gör just det. Som tar publiken med på en resa till en tid då allt tycktes möjligt, då uppdelningen mellan öst och väst var tydlig och onyanserad och ingen ens kunde drömma om att det skulle finnas ett järnrörssvingande rasistparti i Sveriges riksdag.

Låt oss se det som en reva i tiden. Förenande trådar som nästlar sig mellan årtiondena och gör 20-åriga pojkar av 50-åriga män, om så bara för tre kvart, ett ögonblick i sammanhanget.

En sak är säker: Det låter troligtvis bättre nu än då. Det kan vi naturligtvis tacka medlemmarnas liverutin för, de känns liksom ofta som ett självspelande piano i sådana här sammanhang, men lika mycket därtill Waterfronts superfläskiga ljudsystem som får Jompa Levéns bas att kapa luggarna på åskådarna även på övre läktaren och Ian Hauglands bastrumma tjocktarmen att slingra sig likt ett ormbo i bukhålan.

Genomkörningen blir som sig bör strikt kronologisk, från ”Stormwind” till ”Dance the night away”. Ett intressant möte mellan naivitet och erfarenhet som faktiskt funkar riktigt bra. Men även om helhetstanken är det grundläggande i erbjudandet är det själva delarna som avslutar affären. Likt att Arch Enemys Mike Amott dyker upp i titelspåret, att ”Open your heart” framförs i 1984-version och att ”Lyin’ eyes” spelas live – för första gången någonsin.

Det är sådant som skänker exklusivitet och oumbärlighet åt kvällen – och som gör att detta arkivåterbesök tarvar obligatorisk närvaro då det besöker Umeå i morgon, Luleå på fredag och Sundsvall på lördag.

Sista chansen därmed? Jag får verkligen inte hoppas det.

Monte Pittmans hårda insats: Lärde Madonna spela styva Pantera-riff

av Mattias Kling
The queen of chugga chugga. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)
The queen of chugga chugga på scen i Mexico City i november 2008. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.
Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.
Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Har ni fått tomtar på loftet, Bad Religion?

av Mattias Kling
Någon konstig snubbe tillsammans med Bad Religion-medlemmarna Brett Gurewitz, Greg Graffin och Jay Bentley under inspelningarna av ”The process of belief” i Los Angeles i augusti 2001.
Någon konstig snubbe tillsammans med Bad Religion-medlemmarna Brett Gurewitz, Greg Graffin och Jay Bentley under inspelningarna av ”The process of belief” i Los Angeles i augusti 2001.

Kära Bad Religion.

Jag väljer att tilltala er som ett kollektiv, likt om ni vore mina vänner, en position som ni har förtjänat på många sätt.

Ni vet ju att jag gillar det ni gör. Det har jag poängterat vid flertalet tillfällen, antingen genom mina texter i allsköns forum eller då jag de facto fick säga det till er personligen där i Los Angeles i augusti 2001, och jag ser egentligen ingen anledning att revidera den inställningen på något rakt igenom konkret sätt.

Jag har alltid stått bakom er. Stöttat er. Försvarat karriärdrag och infall som kanske inte tycktes helt rimliga för en person utanför den innersta kretsen, men som jag ändå på något sätt antog ni hade en tanke med. För det är ju det som ursprungligen gjorde oss till vänner. Att ni hade en förbannat god och välformulerad tanke med det ni har erbjudit publiken i mer än 30 år, om man i detta räknar in vissa inaktiva perioder.

Handen på hjärtat, det kanske inte var det som ursprungligen fick oss att mötas där i en verklighet som är så annorlunda än den som existerar 2013.

Som så många andra hormonkluster under den sena delen av 1980-talet blev jag först varse om er existens via tysk thrash metal, hur vrickat och slumpartat det än må låta. Det var ju på Kreators frontman Mille Petrozzas bröst jag först såg ert namn och elementära crossbuster-logo. Jag såg honom bära er t-shirt på livebilder i Metal Hammer och i videon till låten ”Betrayer” och fattade direkt – duger det åt Mille är det fantastiskt för mig.

Döm då min förvåning då jag slutligen fick höra er musik. Det här var ändå på 1980-talet – före internet, före Spotify, före allt nu-mentaliteten – och det enda sättet att utforska ny musik var via kompisar, radion, skivaffärer eller MTV. Spelades inte det man sökte där eller fanns inne i sortimentet hos plattnasaren var det bara till att beställa – och sedan artigt sitta och vänta på att produkten i fråga skulle dyka upp. Vilket kunde ta alltifrån en vecka till ett halvår. Tro fan att man var mer kär i musiken under dessa förutsättningar.

I alla fall. Jag visste då ingenting om er eller er musik. Allt detta var ett mysterium och en fantasiföda. Sånt jag tänkte på, föreställde mig och laddade upp inför. Hur skulle det låta? Troligen hårt som fan med tanke på vem som bar er tröja och hur er logo var designad. Okej för att själva bandnamnet kanske inte var lika brutalt som exempelvis Kreator, Sodom, Bathory eller Possessed – ni hade ändå det godkännandet. Som jag skrev tidigare: duger det åt Mille är det fan i mig gott nog för mig.

Därför kan jag ju inte säga annat än att jag blev aningen chockad då jag slutligen fick mitt beställda exemplar av ”No control” i posten – en överraskning som knappast blev mindre då jag såg omslaget. Inga gravstenar, monster, zombies, domedagsvisioner eller blod. I stället blott fyra versalt skrikiga ord i grällaste möjliga färgskala, väldigt åttiotalspastellig; BAD RELIGION NO CONTROL.

BadReligionNoControl
”No control” släpptes den 2 november 1989 via gruppens egna bolag Epitaph.

Jag får erkänna att jag kände mig lite blåst. Vad fan är det här? Nu har en snubbe som har skrivit låtar likt ”Pleasure to kill”, ”Tormentor” och ”Flag of hate” så medvetet marknadsfört en grupp till sina fans – och så ser dess omslag ut som något som The Village People hade tyckt varit bjärt i överkant. Nåväl. Nu är ju den som dömer hunden efter håren rätt trångsynt och den som hatar en skiva bara för dess konvolut än mer korkad, så jag tog ju ändå och la skivan på tallriken (den kostade ju trots allt 150 spänn, en förmögenhet för en grundskoleelev vid den tiden). Och sen dess har mitt liv inte riktigt varit detsamma.

Jag sökte och förväntade mig thrash metal – jag fick något förändrade min värld. Så till den milda grad att jag än i dag, i en annan tid och i ett annat liv och i en annan stad och 24 år senare, kan få gåshud bara av att tänka på Pete Finestones sekundsnabba trumslag som inleder ”Change of ideas”. De var en skiljelinje. En markering mellan före och efter. Något livsomstörtande, om ni så vill.

Där och då var jag fast. Liksom naglad under knappa minuter som rasar förbli likt ett ögonblick – perfekt längd för att trycka in två gånger på stofiltingesten C90-kassett – och som aldrig tycks hämta efter andan. Den dyker bara rakt in i handlingen, spikar fast lyssnaren vid högtalarna och försvinner lika snabbt som den har dykt upp, via ”The world won’t stop”.

Där hände det. Själva anledningen till att jag i mångt och mycket är den jag är serverades på 33 varv i minuten, kort, koncist och väldigt okomplicerat. Kan man tycka.

För det är ju just det. Även om vi kan kalla det där ursprungsmötet mellan vinyl och skivspelarnål för kärlek vid första öronkastet krävde det som levererades något mer än ordinär slentrianlyssning. Som alltid, det som på ytan kan tyckas enkelt är det inte så fort man skapar bort ytfernissan och inspekterar det som finns därunder. Och just så är det med er gärning, har jag blivit varse. Jag började när den första glädjechocken hade lagt sig studera texterna. Fattade ganska snart att jag inte begrep så mycket, egentligen.

Men de väckte tankar. Gav mig lust att gräva djupare, att ta reda på vad dolde sig bakom akademikerord likt ”besiege” och ”fecundity”. Att tränga djupare. Begripa. Ta till mig. Rakt igenom förstå vad gruppen försökte förmedla via dessa resonemang.

Jag behöver inte i detta forum gå på djupet om detta. Om Queensrÿche är den tänkande människans heavy metal (en ganska snofsig titel, egentligen) är Bad Religion punk med doktorshatt. De kan resonera runt alltifrån evolution till politik till religion, ofta på ett sätt som inte alltid är lättbegripligt eller inbjudande förpackat, men de vill säga något. Om värden, om livet och om allt som teoretiskt går att håva in i den påsen.

Det var säkert den reaktionen ”No control” önskade väcka. En uppmaning att stanna upp och tänka till, ifrågasätta förhållningssätt och reflektera över vad ideologier och sanningar egentligen betyder – och hur man som individ kan använda sig av detta för att leva sitt liv i intellektuell opposition, i stället för att blint svälja all skit som kastas ens väg.

Vi kan säga att skivan gjorde just det med en då 17-årig gymnasist i Kalmar. Kanske inte en vassaste kniven i lådan, men ändå intresserad av att tänka till och tänka om. Och som egentligen bara behövde en knuff i rätt riktning för att slå in på en väg som sträckte sig bortom Hollywoods dundrande propaganda och metalvärldens ofta ogenomtänkta provokationer.

Med detta önskar jag berätta för er, kära Bad Religion, exakt vad ni betydde i formandet av den människa som skriver det här. Som nu, 24 år senare, kanske inte har skrapat mer än på ytan till era akademiska teser och resonemang, men som aldrig har slutat lyssna när ni lägger fram dem. För jag stod ju kvar där under de tuffa åren. Jag lämnade inte er sida ens då ni släppte den hemska skivan ”No substance” 1998 – trots att samarbetet med Die Toten Hosen-Campio i pinsamma ”Raise your voice” nära nog fick mig att kasta plattan ut genom fönstret – och jag accepterade de plattor som gjordes under gitarristen Brett Gurewitz frånvaro under 1900-talets sista decennium i det skick de var. Jag var kanske inte nöjd, men jag gav inte upp. Tappade inte hoppet om att ni skulle hitta tillbaka till den magiska laddningen som präglade skivsviten från ”Suffer” till ”Recipe for hate”.

Reportaget från Los Angeles publicerades i Close-Up nummer 49 i januari 2002. Pinsamt dåligt skrivet och disponerat, kan jag tycka i dag. Men likväl finns det där.

Och jag fick ju min belöning där i Los Angeles i augusti 2001. På uppdrag av Close-Up Magazine fick jag den stora äran att hälsa på i mytomspunna Westbeach Recorders i Hollywood för att förhandsinspektera er stora återkomst ”The process of belief” (slutligen släppt i januari året efter). För det var ju precis så det kändes där och då, med Gurewitz åter i truppen och en reträtt till Epitaph efter sju år och fyra skivor i storbolagsland.

Det blev startskottet för den stora comebacken. Ett nytt millennium där internet har fört oss människor närmare varandra, men där terror, hat och allsköns trångsynthet har gjort att vi tycks hata mer än någonsin. Det var sådana ämnen som drev de utmärkta comebackskivorna ”The empire strikes first” (2004) och ”New maps of hell” (2007) och även om jag inte imponerat har hjulat av upphetsning över uppföljarna ”The diset of man” (2010) och årsgiven ”True north” har de ändå varit plattor som få kan göra. Det är mest i sammanhanget som de inte känns lika självklara.

Just därför har jag så svårt att svälja ”Christmas songs”, den ep som släpptes runt allhelgona. Jag begriper inte själva syftet. Kan inte acceptera hur den ideologiskt skaver mot det jag upptäckte där på 1980-talets sista år. Kan inte skaka av mig känslan av att den bara känns … ovärdig.

Ni har säkert era skäl till varför skivan såg dagens ljus. Om de så må vara att ”en bra låt är en bra låt” eller att samla in pengar till organisationen Snap, som jobbar med de som har drabbats av sexövergrepp begångna av präster är egentligen egalt. Jag har redan uttryckt detta i exempelvis den recension som publicerades i Aftonbladet i fredags, så det finns ingen större anledning att vrida om kniven. Men jag begriper fortfarande inte själva andemeningen med att pryda er officiella diskografi med denna utgåva.

Jag har skrivit det förr, men frågan tåls att ställas ännu en gång: Har ni fått stilla fnatt?

Fotnot: Det här inlägget får fungera som ett appendix till mitt tyckande runt ”Christmas songs”. En förklaring till varför jag har så svårt med skivan, vilket mer grundar sig i ideologi än dess själva utförande. Bad Religion har alltid varit mer än musik för mig. Jag hoppas att det inte finns anledning att omvärdera den inställningen hädanefter.

Metal Blade ♥ Spotify – det firar vi med några väl valda skivtips

av Mattias Kling
Metal Blade-bossen Brian Slagel har släppt de värsta protektionistiska tankarna.
Metal Blade-bossen Brian Slagel verkar slutligen ha gett efter för trycket. Tack för det. Tack som fan.

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Första upplagan av ”Metal massacre” bjöd bland annat på ett band kallat Mettallica. Stryk ett t där, och du har en världssuccé.
Första upplagan av ”Metal massacre” bjöd bland annat på ett band kallat ”Mettallica”. Stryk en bokstav där, och du har en världssuccé.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure”

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae”

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted”

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver”

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal”

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)

Lemmy sjuk – Motörheads gig på Metaltown i farozonen

av Mattias Kling
”Vad jag tycker om blod som inte håller sig där det ska vara? Just det.”
”Vad jag tycker om blod som inte håller sig där det ska vara? Just det.”

Länge har Lemmy tyckts vara en evighetsmaskin. En människa som trotsar alla fysikens lagar genom att röka som en borstbindare och dricka bourbon som ett hel charterresa – och ändå verka någorlunda opåverkad av sitt ohälsosamma leverne.

Men nu tycks livets orubbliga gång även ha hunnit ifatt Motörheads 67-årige basistiske frontman. Ett bevis på att inte ens en av hårdrockens största konstanter är för evigt eller att även ett liv ständigt i omkörningsfilen också kan ta slut då vägen gör det.

I helgen tvingades trion nämligen ställa in sitt framträdande på den österrikiska festivalen See-Rock sedan herr Kilmister drabbats av blödningar under huden. Exakt hur allvarliga dessa så kallade hematom är eller hur de har uppkommit förtäljer inte historien, men trion har därefter även tvingats hoppa av morgondagens planerade gig i Milano.

Med lite mer än en vecka till Metaltown i Göteborg – där bandet är bokat som ett av dragplåstren den 4 juli – väcker detta så klart oro. Inte minst då Lemmy nyligen avslöjade att han tvingats operera in en liten mackapär i bröstet efter att ha dragits med hjärtproblem.

Huruvida sångarens nuvarande hälsoproblem har med denna operation att göra är oklart i dagsläget. Liksom hur lång huvudpersonens nuvarande sjukskrivning egentligen kommer att bli.

Bara att hålla tummarna för ett snabbt tillfrisknande, med andra ord.

Satan och kapitalet – den väldigt långa versionen

av Mattias Kling
Skylt

Jag slänger i väg en gammal klyscha här:

Allt går att sälja med mördande reklam.

Vilket i det här fallet säkert stämmer, även då man lägger tonvikten på ordet ”mördande”.

För i takt med att hårdrocken och dess avgreningar blivit alltmer finansiellt accepterade har även annonsbranschen insett att det går väldigt bra att kränga varor och tjänster med ett dundrande heavy metal-soundtrack – och artisterna har därmed i sin tur fått en ny inkomstkälla när skivförsäljningen knappt räcker till nya plektrum.

Varsågoda att rulla in från kulissen och glömskan – Don Dokken och gamle Guns N’ Roses-gitarristen Gilby Clarke. Båda de tidigare hårdrocksikonerna har nämligen gjort gemensam sak med exempelvis N’Syncs Lance Bass, medlemmar från The Village People och Susan Boyle i ett försök att öka på försäljningsvolymerna av Kraft Foods majonäsalternativ Miracle Whip.

Resultatet – som ni kan se här nedan – är ändå rätt kul. En drift med bortglömda superstjärnor i tjusig ”We are the world”-inramning. Och faktiskt så underhållande att även jag går på knepet och sprider produktens namn på en marknad där den inte ens går att köpa.

”Vinnis”, hade man sagt på den konsultmumbojumbo som på ett eller annat sätt påverkar min vardag.

Ovan nämnda hårtroll är emellertid inte de första som har dykt upp i marknadsföringssammanhang. Och troligtvis inte heller de sista. Därför kan det kännas aningen underhållande att gräva i arkiven för att påminna om några tidigare exempel.

Av de mest skiftande slag.

NASTY SAVAGE Gruppen kallar sin genre slash metal och ställer här upp med några väl valda locktoner. Eller vad man nu kan kalla det. Någonstans i den tidsera då Floridagruppen likväl var på gång, för sisådär 30 år sedan, var dess namn uppenbart bärande nog för att locka kunder till lokala frisersalongen Flair Family Hair Care i hemstaden Brandon. Saxigt värre? Inte nog för att säkra en permanent rockstjärnekarriär, i alla fall.

DEATH ANGEL Man kan måhända frestas att säga att utfallet är lite av en kalkon. Men likväl kanske burgan på en lukrativ sidokarriär för Bay Area-veteranerna. Hur som helst, amerikanska snabbmatskedjan Carl’s Jr tycks övertygade om att just Death Angels ”The ultra-violence” är ett bra sätt att kränga kluckande och jalapeñotrimmade köttsemlor till allmänheten. Kanske bäst av allt – den innehåller bara 490 moshkalorier. Fett.

DRAGONFORCE App, app, app … den som spelar snabbt är inte slapp. Det tycks vara grundtesen då de brittiska power metal-gitarristerna Herman Li och Sam Totman lånar ut sina flinka fingrar till marknadsföringen av Capital One Banks då nylanserade mobilapplikation.

OZZY OSBOURNE Albumaktuelle Black Sabbath-frontmannen är knappast någon nykomling i dessa sammanhang. Vilket kanske inte är speciellt förvånande, med tanke på att den gamle strulputten utan att knorra nämnvärt däröver tycks acceptera många av de lukrativa anbud som hans fru Sharon sticker under näsan. Samsungs mobiltelefoner? ”World of warcraft”? Margarin? Pepsi? Eventuella trovärdighetsinvändningar är enbart begränsningar – han är ju ändå mörkrets jävla furste. Här kan ni se ett hopkok av några av Ozzy Osbournes mindre hårdrockiga stunder.

KERRY KING Söt, tysk örtlikör och helvetesriffande thrash? De gemensamma nämnarna är väl egentligen så få att det bara finns en – Slayers hårdföre gitarrskalle. I vad som närmast såg ut att vara en personlig mission införde strängbändaren Günter Masts migränsnaps som rock ’n’ roll-juice nummer ett i mitten av de förra decenniet – med önskat resultat. I dag är drycken lika inne bland ystra hårdrockare som bland näsbrända after ski-svennar.

SUFFOCATION Medeltiden var en ganska brutal tidsperiod i mänsklighetens historia. Därför är det väl också ganska rimligt att New Yorks gruffigaste brutalistmanglare får utgöra musikaliska ambassadörer då tv-kanalen History Channel för sex år sedan tog ett stadigt tag om 600 års illvilja i ett specialprogram. Broootal!

MARTY FRIEDMAN Många känner säkert till storyn om Dave Mustaines gamle parhäst som tröttnade på hemlandet och tog Alphavilles hit som en uppmaning. Och som dessutom lyckades med det. Vid sidan av en framgångsrik karriär som programledare i tv och tidningskolumnist har den Marylandfödde 50-åringen dessutom drygat ut månadslönen genom att kränga Fanta, som i den här tre år gamla kampanjen.

WARRANT Två dollar i minuten? Vilket fynd! I spåren av framgångarna med ”Cherry pie” sökte i alla fall hårtrollen extra sidobusiness – genom att skaffa sig ett eget 071-nummer (i USA 1-900). Personliga meddelanden? Dagliga uppdateringar? Nyheter och skvaller? Jani Lane och gossarna bjöd på det – med målsmans godkännande, så klart. Rimligt agerande från ett band vars debutskiva hette ”Dirty rotten filthy stinking rich”.

DOKKEN Grundläggande synopsis: ”Tänk dig att den här kyckligen är din hårddisk – och att 80-talsbandet Dokken är ett datavirus.” Så krängde Norton nyligen var ett rimligt sätt att kränga sitt senaste skydd. Kopplingen är emellertid oklar. Vad som däremot är satt utom rimligt tvivel: Dokken gillar inte kyckling. Äggsakt.

CINDERELLA Kopplingen mellan snyggpermanentad sleazeblues och korv med bröd är aningen långsökt. Vilket inte hindrade Cinderella från att fyra år före genombrottet med ”Night songs” ställa upp för kolesterolkrängande Pat’s Chili Dogs i hemstaden Philadelphia och sprida dess budskap på lokal-tv.

SKELETONWITCH Problem med hackande skivor och utnötta rullar? Gör som Ohiobaserade Skeletonwitch – och teleportera dig till Dave’s Video i West Virginia. Den logiska luckan i det resonemanget får väl vägas upp av Nate Garnetts och Scott Hedricks amatörmässiga skådespelarinsatser. Och av att Dave himself tycks ha bevarats i en tidskapsel från det vhs-glada 1985.

Fotnot: En kortare gammelmediavariant av detta inlägg publicerades i årets utgåva av Aftonbladet Hårdrock!. Den slutade säljas förra söndagen. Köpte ni inte får ni med andra ord skylla er själva. Alternativt kontakta vår läsarservice på telefonnummer 08-725 20 00 och fråga efter rätt person om du vill köpa ett arkivexemplar så här i efterhand.

Tisdagslistan: Fem rivigt bra White Lion-låtar

av Mattias Kling

Jag antar att det nu, sisåhär 25 år senare, är helt okej att städa ur garderoben. Få saker är nämligen så förlåtande som tiden i sig och en sak är säker – ju äldre man blir desto mindre ängslig blir den offentliga smakimagen.

Därför tar jag just denna dag tillfället i akt att komma ut som White Lion-fan. En anhängare av detta danskamerikanska band som för den stora allmänheten mest är känd för trosfuktarballaden ”When the children cry” men som faktiskt var så mycket mer.

Omslaget till ”Cobblestone street”.

Det kan tyckas aningen slumpmässigt att denna offentliga vädring av smutstigt dåtidsbyk kommer just nu, men det har sina rimliga orsaker. Nämligen att jag de senaste dagarna har umgåtts ohälsosamt mycket med sångaren Mike Tramps kommande soloalbum ”Cobblestone street” (i handeln den 5 april), en utgåva där pudelfarbrorn drar på sig trubadurhatten med oväntat lyckat resultat.

Och där har vi det här med kreddighet igen. För det bajsnödigt korrekta hade väl snarare att använda de här raderna till att orera om kommande elitutgåvor med Orchid, Clutch eller Kvelertak (för att nämna några få som också står redo för offentlig konsumtion) men, handen på hjärtat – hur oväntat hade det varit?

Bättre då att vända på perspektiven. Att låta rent egospännande och varumärkesbyggande orerande (viktigt i dagens samhälle, har jag hört) ta paus och ta en lite oförmodad vinkel på det här med musiksmak.

Vilket i sin tur leder oss tillbaka till det där bandet som inlägget egentligen handlar om. En kvartett bildad för 30 år sedan och som i sin mest klassiska sättning hann släppa fyra fullängdare innan kärntruppen imploderade efter floppen ”Mane attraction” (1991). Jag kan inte på något sätt påstå att denna blott sexåriga skivutgivning är alltigenom lysande. Snarare tvärtom – för varje strålande spår presterade gruppen även minst lika många anonyma låtar som i dag. Samtidigt finns det något väldigt lockande i mötet mellan Mike Tramps glukosmelodier och Vito Brattas personliga gitarrstil som gör att det än i dag är fullkomligt rimligt att återvända till dess utgåvor även nära tre decennier senare.

Om inte annat för att se till att garderoben blir aningen mer välstädad.

”Lady of the valley” (”Pride”, 1987)

Inledningen fräser loss med ett ”Bark at the moon”-ylande riff medan låtens huvudstomme är så sockersöt att öronen får diabetes.

”Goin’ home tonight” (”Big game”, 1989)

Hemlängtan är troligtvis en känsla som drabbar de flesta som på ett eller annat sätt reser i tjänsten. Vare sig det handlar om turnerande musiker eller avlönade rockresenärer likt undertecknad – ibland längtar man efter sin kärestas varma famn. Då går det att söka tröst i de här raderna, där det självklart rimmas ”tonight” med ”alright”.

”Broken heart” (”Fight to survive”, 1985)

Låten som tydligen var så bra att den fick gruppen att göra en Europe (tänk ”Open your heart”) och spela in den på nytt då karriären skrek efter en ny superhit. Originalet, hämtat från kvartettens debutskiva, är ändå överlägsen den nylansering som kom i och med ”Mane attraction” sex år senare.

”Til death do us part” (”Mane attraction”, 1991)

Superfet balladost så kolesterolspäckad att den efter bara en minut korkar igen artärerna. Fullkomligt lysande, på ett föga förfinat frosserivis.

”All the fallen men” (”Fight to survive”, 1985)

Ett marginellt tuffare spår som visar att Luffar-Micke och grabbarna faktiskt kunde rocka lite också. Även om de valde att göra det med en Camelotsvamlig text om riddare och kungar. Ganska långt ifrån senare dagars miljömedvetna Greenpeacekramande, med andra ord.

Måndagslistan: 10 tuffa låtar som heter likadant som 10 tuffa filmer

av Mattias Kling

Kan inte påstå att arbetsbördan är speciellt betungande så här i själva avstampet på årets fjärde vecka. Vi kan kanske till och med säga att jag har lite trist. Att jag känner av cigarettabstinens och behöver något distraherande för såväl fingrar som huvud.

Just därför, och möjligtvis av få andra anledningar, blir det här en fullkomligt omotiverad lista som presenterar titelpar över musik- och filmgränsen. Ett stycke flyktig underhållning i väntan på lunch – eller till och med något vettigt att göra.

1. Deicide ”Dead by dawn” (1990)

Total ondska, anyone? Det blir liksom så då elake Glen Benton och hans kollegor i det väldigt elaka dödsmetallbandet norpar en titel från andra filmen i Sam Raimis ”Evil dead”-serie.

http://www.youtube.com/watch?v=QsF6zkHmkb4

2. Misery Index ”Day of the dead” (2010)

Brutal dödsgrind från Maryland och den tredje installationen i George A Romeros zombieserie är en väldigt fin kombination. Vilket detta spår, hämtat från fjärde fullängdare sannerligen bevisar.

3. The Misfits ”Halloween” (1981)

Det är förvisso också en högtid, firad den 31 oktober i USA, men i händerna på Glenn Danzig och hans estetiskt banbrytande punkrockare är känslan från John Carpenters slashersuccé ”Alla helgons blodiga natt” en knivskarp historia. Och tillika en så omhuldad låt att den har tolkats av såväl AFI som Alkaline Trio. För att nämna några.

4. Massacre ”From beyond” (1991)

Peppade av framgångarna med ”Re-animator” (1985) beslutade sig radarparet Stuart Gordon och Brian Yuzna att låta ännu en H.P Lovecraft-historia inspirera till ännu en slaskfest. Vilket i sin tur gav ett av death metal-scenens mer stilbildande band extra skjuts fem år senare.

5. Crimson Glory ”Masque of the red death” (1988)

På svenska kallas filmen med Vincent Price i huvudrollen ”De blodtörstiga”, vilket känns som en väldigt lökig titel på en ganska så klassisk historia. Likaledes klassisk är låten med Sarasotagruppen, som också är en av det amerikanska 1980-talets mest underskattade akter.

6. Testament ”The haunting” (1987)

Originalrullen från 1963 (i Sverige lanserad som ”Det spökar på Hill house”) blev en så stor framgång att den lanserades i nyinspelad version 36 år senare. Ett drag som tydligen inspirerade Bay Area-thrasharna att göra detsamma, då den återanvände spåret från debutskivan ”The legacy” på ”The first strike is still deadly” (2001).

7. Within Temptation ”The howling” (2007)

Joe Dantes varulvsrulle från 1981 blev en sån framgång att den har resulterat i minst sex – mer eller mindre urusla – uppföljare. Men desto trevligare är att den fick en viss symfogothtrupp från Holland att resa ragg – och sporras till ett av karriärens bästa låtar.

8. Blind Guardian ”Lord of the rings” (1990)

Man får i alla fall ge den ett erkännande: den Tolkientokiga power metal-gruppen från Krefeld hymlar knappast med varifrån den hämtar konceptuella influenser. Vilket märks bland annat genom att den, förutom ovannämnda, även har prytt karriären med exempelvis ”The bard’s song (The hobbit)”, ”Mordred’s song”, ”The dark elf” och ”The curse of Feanor”. Och detta långt innan Peter Jackson gjorde mastodonttolkningar fulla av hober, trollkarlar, alver och orcher.

9. Sinergy ”I spit on your grave” (2002)

Läsare med örnminne kommer måhända ihåg det här ganska så kortlivade bandet, där bland andra Children Of Bodoms Alexi Laiho och Kimberly Goss från Ancient/Therion deltog på tre album runt millennieskiftet. Extra minnesstarka kanske till och med kan erinra sig en ganska så provokativ film från 1978, som dessutom fick se sig omtolkad så sent som för tre år sedan.

10. Europe ”Seventh sign” (1991)

Baserad runt Uppenbarelsebokens apokalypsvisioner vill jag minnas filmen från 1988 (i Sverige kallad ”Det sjunde tecknet”) med bland andra Demi Moore och Michael Biehn som affischnamn som en ganska underhållande historia. Och minst lika amusant kan man ju också kalla låten i sig, hämtad från det underskattade albumet ”Prisoners in paradise”. Lite värdelöst bonusvetande i sammanhanget: stycket ”Seven doors hotel” från Europes självbetitlade debutalbum är väldigt inspirerad av Lucio Fulcis högst sevärda zombieepos ”The beyond” från 1981.

Bubblare: Exodus ”Piranha”, Iron Maiden ”The longest day”, CrashDïet ”Armageddon”, Raubtier ”Skriet från vildmarken”, Motörhead ”Hellraiser”, The Warriors ”The enforcer”, Evile ”First blood”, Reanimator ”Maximum overdrive”, Necrophagia ”Cannibal holocaust”, Deftones ”Poltergeist”, Cro-Mags ”Apocalypse now”, Nocturnal Rites ”End of days”, Rotten Sound ”Braindead”.

Hård helkväll i Kunskapskanalen

av Mattias Kling
Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.

Graveyard tar över Wall Street (typ)

av Mattias Kling

Det här är tydligen en dag då allt kan hända. Då grisar troligtvis snart smidigt flaxar förbi redaktionsfönstret, alla krig i världen slutligen upphör och då USA:s mest halsstarriga högertomtar inser att det här med rimlig sjukvård för alla kanske inte är så dumt i alla fall.

Allt detta grundat på följande:

Göteborgska älsklingsgruppen Graveyard har beslutat att göra gemensam sak – med anrika tidningen Wall Street Journal.

Via avisens Speakeasysektion lanseras nämligen nya låten ”Endless night” på internet. Exklusivt och på allvar förvånande. Så bisarrt och hedrande att man som vanligtvis sansad svensk får ett inre sug att klä en midsommarstång i gråregniga oktober och stämma nyckelharpan.

Så här skriver tidningens John Jurgensen om kvartetten, lite tisdagsmorgonlöst översatt:

”Graveyard är ett hårdrocksband från Göteborg, Sverige. De använder sig av minimalt med gitarrsolon. Fjantar inte runt med tjusiga effekter och distpedaler. Och deras låtar pågår inte längre än vad som är motiverat”.

”Endless night” är hämtad från den Grammisbelönade gruppens tredje album, titulerat ”Lights out” och som finns i handeln den 24 oktober via Stranded/Universal.

Och samtidigt flög just en stadig sugga förbi utanför fönstret.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB