Megalomani, även kallat storhetsvansinne, är ett tillstånd som inom psykiatrin används på personer med starkt överdriven självkänsla. En vanföreställning förknippad med psykos eller personlighetsstörning, där en patient kan tro sig vara exempelvis Elvis Presley – eller en rättmätig mottagare av Nobels fredspris.

Efter att loppet i år redan är kört (det blir EU, oklart exakt i form av vilken person, som prisas i Oslo i december) ställer israeliska orientaldoomcombon Orphaned Land sig till förfogande inför 2013. Och har till och med startat ett upprop för de som möjligen anser att låttitlar som ”Blessed be thy hate”, ”The storm still rages inside” och ”The evil urge” är mänsklighetens främsta bidrag till världsfreden.

Ursäkta den raljanta tonen. Självklart inser konstellationen, som live ofta delar scen med magdansöser, sin chanslöshet i sammanhanget och använder priset mest som ett pr-trick. Men samtidigt finns det en hyllningsvärd grundinställning som borde uppmärksammas, på ett eller annat sätt. Genom att exempelvis släppa sitt album ”The neverending way of ORwarriOR” (2010) exklusivt för gratis nedladdning i arabiskspråkiga länder verkar kvartetten för enande mellan folkgrupperna i Mellanöstern.Den har även använt sin position för att predika musikens enande kraft, ett sätt att minska sprickorna mellan judar och muslimer i området.

Så här skriver sångaren Kobi Farhi om uppropet:

”Det här mitt högst personliga önskemål till alla mina vänner i Mellanöstern, Turkiet och muslimska kamrater världen över. Länge har vi stått över politik och vi vet att om det hade varit upp till oss hade freden segrat för länge sen. Gå in på den här länken och underteckna om ni anser att vi är värda och se till att sprida ordet och dela på era hemsidor. (…) Salam/Shalom/Peace.”

Självklart hedervärt och imponerande. Men värt Nobels fredspris? Fan tro’t.

Ett vanligt inslag i dagens arbetsliv är sökandet efter nya sätt att öka effektiviteten. En ständig jakt på revolutionerande vägar att krama det mesta ur de anställdas möjligheter, att skruva än här och än där för att öka produktionen och minska bemanningen.

Ett tips för alla HR-chefer är härmed: Låt de anställda lyssna på den ganska så ikoniska deathgrindcombon Repulsion – gärna den gamla smällkaramellen ”Acid bath” och de ökar sin jobbprestation på ett akademiskt mätbart sätt.

Skeptisk? Fråga psykologerna Nick Perham och Martinne Sykora och var redo att svepa bort skepssvett ur pannan. Enligt deras studie, uppmärksammad bland annat av The Washington Post, är Michigans finest nämligen rena dunderpillret när det kommer till inlärning.

Grunden för studien är något som heter något så osexigt som ”Irrelevant sound effect”, en önskan att utröna vilken påverkan olika bakgrundsljud har på en människas korttidsminne. Delaktiga i studien var 25 studenter på universitetsnivå som fick göra en serie övningar, där de skulle placera åtta konsonanter i rätt ordning samtidigt som de hade komplett tyst omkring sig, eller lyssnade på antingen den danska discogruppen Infernals ”From Paris to Berlin” eller nämnda ”Acid bath”.

Resultatet: Infernal är sämst för inlärningen, medan lugn och ro är absolut bäst. Och däremellan placerar sig rivig dödsgrindcore.

Ett självklart utfall, kan tyckas. En ljudnivå modell Kungliga Biblioteket i Stockholm är således att föredra.

Men då få överutnyttjade kontorslandskap erbjuder önskvärd isolering för sina anställda ser jag det härmed bekräftat och något för effektivitetskonsulter att ta till protokollet.

Radioskval – nej. Megamangel – ja.

Huruvida detta är applicerbart på dig som just nu läser det här är emellertid oklart. Är du en genomsnittlig growl- och hastihetsallergiker finns det anledning att ta tipset till sig, medan den med smak för dödspisk inte kan vänta sig samma resultat.

Själva slutsatsen av studien är nämligen att effektivitetshöjningen orsakas av att man lyssnar på musik som man inte gillar – och som man inte heller finner så irriterande att den inkräktar på uppmärksamheten. I Repulsions fall förklaras det med att deras banbrytande tornadorens för en ovan lyssnare mest framstår som ett obegripligt bakgrundsdån, vars avsaknad av det som en genomsnittlig slentrianpublik anser vara melodier och hooks gör att det bara passerar utan att framkalla någon slags känsla som stör koncentrationen.

Och med detta sagt torde jag väl tillbringa resten av dagen med att lyssna på One Direction, Fun., Maroon 5 och Justin Bieber. All in the name of efficiency and profit.

Där kan man tala om syrabad.