Ännu ett decinnieförvirrat band från Västkusten, pustar ni kanske.

Jomenvisst, säger jag.

Men sluta inte läsa här bara för det. Det är förvisso aldrig för sent att ge upp, men i vissa fall innebär det att man går miste om det goda här i livet.

Ungefär som att välja bort ”Time warriors” bara för att plattan rider på samma retrorumlande våg som exempelvis har lyft fram Witchcraft och Graveyard eller på grund av det blanka faktum att skivan når publiken via Rise Above.

Nåväl. Misstag likt dessa kan man trots allt göra. Det förstår jag och har högsta respekt för. Endast den som är felfri kan langa den första bumlingen, och allt det där.

Men, begå nu inte misstaget att döma hunden efter håret. Eller bandet efter kostymen. Med tanke på att ensemblen varit verksam ända sedan mitten av förra decenniet och härvidlag är framme vid studioalbum nummer fyra handlar det knappast om några trendryttare som sadlar pållen.

Och det märks också. ”Time warrors” är ett varmt, analogt och raffigt urkundsriffardemang som alltid bör snurra på makliga 33 varv i minuten. Som liksom mår bra av lite knaster i fonden, bara för att det är så mänskligt och organiskt.

Det är sådana känslor som tidigare exempelvis ”Hisingen blues”, ”Legend” eller Orchids ”Wizard of war” har gett. Och precis så du känner dig efter att spejat koncentrerat mot de här gängets Horisont.

Witchcraft

Legend

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL Om alla skilsmässor var så här lyckade skulle det vara befogat att beordra allmän äktenskapsskillnad inom den svenska hårdrocksscenen.

Vissa av er har kanske hört talas om ett band som heter Graveyard. Måhända sett dem som uppvärmare till Iron Maiden på Ullevi förra sommaren. Noterat att de Grammisbelönats, kompisskålat med deras öl Hisingen Brew – eller till och med hänförts av deras retromustiga plyschhårdrock via skiva.

Det är så klart helt i sin ordning. Bara en döv, blind eller totalt genrenonchalant lär ha missat Göteborgsgruppens raketuppskjutning förra året med sitt andra album och förväntningarna på uppföljaren ”Lights out” (i handeln den 24 oktober) är högt ställda om något.

Anledningen till att detta i fallet ”Legend” skulle vara relevant är inte så långsökt som det kan tyckas. Se det som en selling point. Ett sätt att väcka ditt intresse, att locka in dig på nya tankebanor.

Såväl Graveyards som Witchcrafts rötter, i alla fall delvis, går nämligen att spåra till en och samma ensemble, kallad Norrsken och som släppte några demotejper och en singel under 1990-talets andra halva.

Det är i och med denna combos upplösning som Witchcraft startade verksamheten, med enda ambitionen att ge ut en singel som hyllning till inspirationsgivande Bobby Liebling (Pentagram) och Roky Erickson.
Nämnda vinyl ledde emellertid till att Rise Above fick upp ögonen för Magnus Pelanders skapelse och via detta Lee Dorrian-ledda bolag presenterades tre fullängdare innan det efter 2007 års ”The alchemist” uppstod något som kan kallas komplett tystnad runt gruppen.

Fram till nu, det vill säga. Och fan vad tacksamt det känns.

”Legend” är nämligen bräddfylld med föredömligt redigerar kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital.

”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr.

Bästa spår: ”Dead end”. (Lyssna på skivan på Spotify)