Som många avundssjuka svenskar vet så kommer thrash metals heliga fyrklöver (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax) att göra gemensam sak på valda festivaldatum i Europa.

I Sverige får vi nada av denna historiska sammankomst, utan det närmaste blir en halv tumme med Slayer och Anthrax på Sonisphere i Stockholm.

Plåster på såren? Kan faktiskt bli så.

Enligt sajten thebigfourlive.com så kommer bandens framträdanden från Bulgariens huvudstad Sofia den 22 juni att kablas ut live till valda biografer Europa över. Enligt sajten så är Sverige också med på sändningslistan, men inga ytterligare detaljer ges om biografer eller eventuell biljettbokning.

Som vi säger, mer info följer.

++++

High On Fire

Snakes for the divine

Century Media/EMI

METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”. 

Bästa spår: ”Frost hammer”.

+++

Serj Tankian

Elect the dead symphony

Serjical Strike/Reprise/Warner

SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.

Bästa spår: ”Baby”.

Ja… jag vet. Jag borde vara till mig i trasorna och bara ligga och flämta på redaktionsgolvet.

Men att Slayer thrashfistar Sweden Rock-publiken ett par månader innan Sonisphere känns inte sensationellt. Bara… bra.

Jag vet att jag kommer stå där och peppa när det väl är dags. Men nu har jag svårt att gå igång på allvar.

Slayer är Slayer och Slayer är alltid på något sätt bäst.

Men kanske inte så jävla spännande alltid.

I år – Metallica i Hultsfred. 2010 – Iron Maiden i Stockholm.

Sonispherefestivalen överger landsorten nästa år och slår upp portarna på Stora Skuggan den 7 augusti. Likt är dock att ett riktigt gigantband agerar dragplåster för tilldragelsen.

Som festivallokomotiv ser vi nämligen inga mindre än Iron Maiden, som får sällskap av Mötley Crüe, Heaven & Hell, Iggy & The Stooges, Slayer, Anthrax och Alice Cooper i den kungliga nationalstadsparken.

Biljetterna, som släpps den 14 december klockan 10.00, går på överkomliga 880 kronor och säljs via Eventim, Live Nation och på telefon 0771-651 00.

++++

Katatonia

Night is the new day

Peaceville/Playground

METAL Att den nya dagen anländer med förvinterns första huvudstadssnö känns på något sätt helt naturligt. I en så djupt karvande rakbladsmånad som november är ”Idle blood” en varm filt att svepa in sig i när vinden tjuter och ”The longest year” en påminnelse om att ännu en årscykel snart drar sitt sista andetag. Då är det trösterikt att söka närhet hos ett sublimt tonskapande som målar inom en känsloram lika omfattande som en fotbollsplan och söka stryka hos melodier som kan skalla månen. Goth? Doom? Prog? Beteckningar likt dessa är irrelevanta. Den enda benämning Katatonias metal behöver är ”fantastisk”.

Bästa spår: ”Liberation”.

Mattias Kling

+++

Slayer

World painted blood

American/Sony BMG

THRASH METAL Efter att ljudjuristerna Rick Rubin/Greg Fidelman processat skiten ur Metallica är det dags för nästa veterangäng att finna sitt sound komprimerat till ett frimärkes storlek. En så här digitaldistad produktion torde på papperet passa kvartetten som en blodig dusch, vilket också är fallet när punkigt koncisa ”Hate worldwide”, ”Psychopathy red” eller ”Unit 731” stänker rött på väggarna. Rent kaotiskt blir det emellertid i en annars utmärkt ”Public display of dismemberment”, medan ”Americon” är ett stelt försök att göra thrash ’n’ roll à la Entombed. När Slayer låter som Slayer är det bäst, trots alla försök till nedtryckning.

Bästa spår: ”Not of this God”.

Mattias Kling