Triptykons nya låtar visar varför Celtic Frost inte behöver återförenas
av
I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.
En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.
Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.
Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.
I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:
– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.
Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.
Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.
För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.
Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.
