Ja, det blev ju en riktigt Accept-abel helg till slut
avMed tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.
De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.
På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.
Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.
I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.
Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.
Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.
Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.
I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.
Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.
För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.
På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.
Jag gav gruppen 
efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad 
om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.
”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?
Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.
På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.
Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.
