Så där ja, nu har jag forslat mässkrud med mera från Nacka kyrka till Storkyrkan inför prästvigningen på söndag. Spännande. Det kommer att kännas mäktigt att få bära dessa vackra liturgiska kläder.

I kväll ska jag träffa mina prästkandidatskollegor hemma hos Patrik. Vi ska försöka skriva ihop något spexigt till biskopsmiddagen på lördag kväll. Får se om inspirationen slår till. De flesta av oss är nog mest upptagna av alla praktiska bestyr inför söndagen.

Storkyrkans trevliga vaktmästare som tog hand om mässkläderna visade sig vara  musiker och jazzälskare. Han hade spelat på jazzklubben Powerhouse i Örebro som min man var med och startade på 1970-talet.

Livet är förunderligt.
Och ganska härligt.

Hillary Clinton tog revansch och besegrade Barack Obama i primärvalet i New Hampshire i går. Hon lyckades visst vinna tillbaka kvinnorna.
Läs Per Bjurmans blogg.

Min kära vän Mari från Norge prästvigdes i söndags och blev samtidigt installerad som kyrkoherde i Hornindal kyrka. Häftigt. I Norge behöver man inte göra ”at-tjänst” som vi behöver i Sverige (dvs arbeta som pastorsadjunkt ett år innan man är behörig präst).
Den fantastiska Mari blev kyrkoherde direkt.
Snart är hon biskop.
I Sverige hoppas jag.

Mellan allt fixande inför prästvigningen försöker jag följa det amerikanska valet.
Primärvalet i New Hampshire pågår för fullt.
Barack Obama – den unge demokratiske utmanaren – leder över erfarna Hillary Clinton på demokraternas sida. Han vann ju i Iowa härom dagen.
Spännande.
Jag hoppas innerligt att demokraterna inte äter upp varandra som de brukar och sen förlorar till republikanerna. Drömmen vore ju om Hillary kunde bli president och Obama regera vid hennes sida.

Så där ja, nu har Stockholms stift skickat ut ett pressmeddelande om att det är dags för präst- och diakonvigning på söndag i Storkyrkan i Gamla stan.

Vi är sju prästkandidater – Olle Ideström, Patrik Pettersson, Martin Reberg, Ninnie Sjölin, Kiki Svee, Malou Wirström och jag själv.
Och en diakonkandidat: Josefin Svensson.
Biskop Caroline Krook förrättar vigningen tillsammans med domprost Åke Bonnier och domkyrkokaplan Sven Milltoft.

Under min vistelse på Graninge fick jag beskedet att min vän och mångårige kollega på tidningen, kulturjournalisten och författaren Anders Paulrud hade gått bort.
För oss som följt hans sjukdom på nära håll kom döden inte som någon överraskning. Ändå går det aldrig att vara beredd.
Saknaden och tomheten efter denna fantastiska människa och skribent är stor.

Han brukade ofta komma  in på mitt rum på Aftonbladet.
– Med dig kan man tala allvar, sa han och tittade på mig med sin pillemariska blick och log.
Och så samtalade vi om allitfrån det politiska läget, det senaste inom litteraturen men också många gånger om hans pilgrimsvandringar, om det han kallade ängeln, någon Gud trodde han nog inte på och kyrkan hade han inte mycket till övers för (men han kom till Farstas södersledskyrkan när jag predikade även om han då redan var mycket sjuk) och så naturligtvis om mat – han var en utsökt gourmet-kock.

Ett av mina bästa recept fick jag av Anders som fick höra att jag skulle bjuda några väninnor på middag – han gick till rökrummet  på tidningen och kom tillbaka med en fint komponerad middag med förrätt, varmrätt, mellanrätt och efterrätt – allt med utsökta vintips förstås.
När vi talade allvar, som han sa, skrattade vi ofta väldigt mycket.

Just så vill jag minnas Anders – en allvarlig man som alltid hade nära till skrattet, en glad gamäng som var en av mina bästa grubbelvänner på tidningen – en gudabenådad skribent som lärt mig att ta vara på orden.
Tack för allt, Anders.

(Läs Håkan Jaenssons fina text i dagens tidning. Läs också en av Anders Paulruds sista texter på kultursidorna – Livet är viktigare än döden)

Jag har precis kommit hem från en sexdagars retreat i Ignatiansk anda på den vackra Graninge stiftsgård invid Baggensfjärden. Prästerna Ann-Cathrin Jarl, Cia Wadstein, Annika Wirén och Sara Jacobsson Grip ledde retreaten.

Det är fascinerande att gå in i den totala tystnaden. Jag har varit tyst under i stort sett sex dagar – förutom en halvtimmas samtal dagligen med min ”följeslagare” den fantastiska Ann-Cathrin Jarl (är till vardags ärkebiskopens kaplan).
Hon har följt med mig i min vandring inåt mot Gud och mig själv.
Det är alltid jobbigt att möta sig själv.
Baggensfjärden har stundtals varit mycket upprörd – vågorna har gått höga.
Så också mitt inre.
Men samtidigt har jag invid den sprakande öppna spisen i läsfåtöljen känt en sorts hållbar frid och förtröstan.

Det är intressant att vara tyst tillsammans med människor man egentligen inte känner – på något förunderligt sätt kan man dela mycket i livet under tystnad och man lär känna varandra på ett helt annat sätt än via språkets barriärer.

Den ignatianska andligheten intresserar mig mycket. Ingatius av Loyola var en häftig man, samtida med Luther fast han höll sig hela tiden lojal till den katolska kyrkan. Ändå måste han anses vara en reformator – hans nytänkande och i mycket väldigt moderna idéer om livsproblem, beslutsfattande och organisationsbygge ledde till att Jesuitorden bildades.
I dag är det ofta jesuiterna som kämpar för fred och rättvisa på olika håll i världen.
Just kombinationen av mystik och socialt ansvar är tilltalande.

För Ignatius liksom för Luther handlar det inte om att stanna kvar i någon sluten klostervärld utan om att få kraft att gå ut i världen och tjäna sin nästa. Ignatius talade om ”den kloka kärleken” – den kloka kärleken betraktar världen med aktning. Den kloka kärlekens blick försöker se det goda och vackra utan att blunda för det onda och destruktiva. Det finns alltså något i högsta grad förnuftigt i denna kärlek – en kärlek som innefattar samhällskritik.

Direkt efter retreaten åkte jag till radiohuset och blev intervjuad av Människor och Tros (P1) Tithi Hahn om varför jag nu väljer att bli präst.
Det var ovant att tala efter så många dagar i tystnad men det kändes som att det blev ett fint samtal. Om du vill lyssna så sänds det på fredag 15.03 med repris på lördag klockan 17.00.