Så har då den nye S-ledaren Håkan Juholt hållit sitt linjetal inför S-kongressen. Det infriade förväntningarna med råge.

Juholt överraskade med att börja hela talet i kulturpolitiken. Han citerade Orionteaterns Stina Oscarsson och resonerade över ett samhälle där allt utgår från det ekonomiskt mätbara, där vi reducerats till kunder och konsumenter. Juholt lyfte fram medborgarskapstanken och människovärdet framför marknadsvärdet.

Hans tal andades självförtroende och kongressombuden bröt ständigt av med varma applåder, hejarop och ovationer. Det var glada skratt och blodigt allvar omvartannat. Och framförallt en känsla av att nu jäklar tar vi strid för ett annat samhälle!

Juholt är en tydlig folkrörelsedemokrat och tog strid mot marknadsfundamentalismen utan att hamna i det alltför etatistiska diket (förstatligande av allt). Hans frihetsbegrepp är relationellt snarare än individuellt – det handlar mer om makt och att kunna påverka samhällsskeendet än om att välja mellan tjänster och produkter.

Häri ligger ett återupprättande av själva medborgarskapets idé och samhällstanken.

Juholt är en varm EU-vän och pläderade också för starka band över Atlanten, något oklart i vilket syfte men som jag förstod det ville han anknyta till de progressiva rörelser som nu växer fram runt Obama i USA. Förhoppningsvis var det ingen plädering för NATO.

Miljöavsnittet var tunt men bra markering mot en icke fungerande elmarknad, dock inget om nån energiomställning bort från kärnkraften.

Sen hade jag önskat lite mer internationella frågor även om Juholt gjorde en intressant analys av den geopolitiskt förändrade världskarta vi ser i dag. Hans kritik mot finanskapitalismen som härjat i decennier var också befriande.

Två stora politikområden angav han som viktiga för Socialdemokratin – att bekämpa barnfattigdomen och ungdomsutslagningen samt att göra om pensionssystemet. Det sistnämnda har politisk sprängkraft.

Han är en lysande retoriker och redan finns roliga begrepp myntade runt Juholt: social demokrati, paraplysocialism, värdeburen tillväxt…

Det våras för Socialdemokratin även om det ännu blåser iskalla vindar. Nu gäller det att göra politik av de lysande orden!

Har just lyssnat till Mona Sahlins avskedstal på S-kongressen. Strålande!

Hon valde bort dagspolitiken till förmån för att prata värderingar och ingjuta politiskt mod och hopp i rörelsen. Precis vad som behövdes. Hennes tydliga markeringar för ett grönt folkhem, bort från kärnkraftssamhället, för internationell solidaritet där ett fritt Palestina är centralt och för en modern arbetarrörelse som ser att utveckling och jämlikhet förutsätter varandra var oerhört bra.

Sahlin avslutade med att citera en Håkan – Håkan Hellström:

”Tro när du går genom tiden att det bästa inte hänt än”

Sahlin var rörd när hon tackade för sina fyrtio år i partiets tjänst. Juholt var rörd och många ombud grät öppet.

En vacker sorti som gav mersmak. Sahlin har mycket än att tillföra samhällsdebatten – och jag ser fram emot hennes spännande arbete för en rättvis fred i Mellanöstern.

Tack för allt du gett av hopp och framtidstro, Mona!

Nu ser jag fram emot en annan Håkans ord i morgon… och håller tummarna för att det ska andas framtid, ideologi och ingjuta självförtroende i Socialdemokratin.

Katastrofen i Japan tar sig dimensioner som nästan inte går att ta in. Först jordbävningen i fredags med den enorma tsunamin som sköljde bort hela städer. Det har talats om att Japans landyta flyttats två meter och att jordaxeln skulle ha fått sig en annan böj. I morse hörde jag på radion en forskare som menade att pga jordaxelns förändring har dagarna blivit 1,8 mikrosekunder kortare.

Overklighetskänslorna väller fram.

Sen nu kärnkraftshaverierna som verkar vara betydligt allvarligare än vad som först påstods. Höga halter strålning uppmäts  i närheten av Tokyo. Det är förfärligt.

Och än en gång vaknar beslutsfattare världen över ur sin atomslummer och börjar förstå att det kanske inte är helt smart att bygga in sina samhällen i ett kärnkraftsberoende. Japan är enormt beroende av kärnenergin vilket gör dess redan sårbara samhälle pga jordbävningsrisken än mer sårbart.

Det är hög tid för både det japanska samhället och USA och Europa att ställa om sina energisystem till långsiktigt hållbara sådana – med hjälp av ny energiteknik satsa på effektivisering och förnybar energi.

Centerns och Maud Olofssons energipolitik i vårt land känns allt annat än ansvarsfull. Tänk om Centern kunde återfinna sin gröna själ och tillsammans med den rödgröna oppositionen se till att Sverige tar sig ur kärnkraftsfällan.

I stället för att ge möjlighet för Björklunds galna reaktorutbyggnad, fortsätt den ansvarsfulla avvecklingen av kärnkraften som Centern en gång i tiden var med på.

Har lyssnat på presskonferensen med Socialdemokraternas valberedning där Håkan Juholt enhäligt föreslås till partiledare och Carin Jämtin till partisekreterare.

Riktigt kul! Juholt är lysande på att ta journalisternas frågor – hans gedigna politiska erfarenhet i kombination med härlig humor gör alla på gott humör. Har sällan hört så många glada skratt på en S-presskonferens.

Jämtin talar bra om vikten av att ingjuta mod och självförtroende i rörelsen. Hon berättar om att trots dåligt valresultat har partiet fått många nya medlemmar.

Det känns riktigt roligt med radarparet Juholt-Jämtin även om det är för tidigt att uttala sig om vad det politiskt innebär.

Så skönt att det äntligen finns ett samlat förslag!

Äntligen.

Spännande!

Okej, nu ska jag göra det – skriva positivt om en sosse som på senare tid skällts ut i tidningar, på bloggar och i partisammanhang. Jag är urtrött på Socialdemokratins partiledarprocess och haveriet i valberedningen och för mig spelar det ingen större roll om det blir Österberg, Damberg, Juholt eller just det Östros.

Det är kloka personer allihop, varken mer eller mindre. Ingen av dem får mig att jubla men det kanske inte heller är partiledarens huvuduppgift i dag? Jag har skrivit det tidigare i denna blogg – jakten på den där ”roliga” ledaren är dömd på förhand. Politik är på allvar och jag tycker det är bra om det förblir så. Sen hade jag gärna sett en entusiasmerande ledare som kan bygga folkrörelse lika mycket som samhälle.

Östros har fått klä skott för Socialdemokratins senaste valförlust. Han har förstås ett stort ansvar såsom ekonomisk-politisk talesperson. Men i princip alla kandidater delar ansvaret – de har antingen varit ministrar, riksdagsledamöter eller partistyrelseledamöter under denna period då Socialdemokratin började sin kräftgång (det började redan på Göran Perssons tid). Inte ens unge herr Damberg kommer undan sitt ansvar. 

Socialdemokratins kris är dessutom mycket djupare än vad som bara kan skyllas på en dålig valrörelse.

Östros anses vidare som tråkig och gnällig. Här finns ett uppenbart medialt problem. Det är riktigt att bilden av Östros från tiden i opposition blivit just gnällgubben – men det har nog mer med de sekundsnabba mediala TV-klippen att göra än med Östros som person.

Jag känner honom som en oerhört rolig person med en stor portion humor. Detta förvånar säkert lika många som inte trodde att Ingvar Carlsson kunde vara rolig eller för den delen Tage Erlander. Men det finns människor bortom de mediala stereotyperna! Och ofta är människor betydligt mer mångbottnade än vad TV eller radio kan gestalta.

Framförallt är Östros en klok politisk tänkare.

Vi som följt Östros i riksdagens kammare kan dessutom vittna om att han ofta i debatterna med finansminister Anders Borg avgått med segern. Jag minns förra årets vårbudgetdebatt där Östros fullkomligt sopade banan med Borg. Men detta kom aldrig fram i den mediala snuttifiering som kallas politisk journalistik.

Jag vet också från folkrörelsesverige hur Östros inlett sitt anförande genom att sjunga från talarstolen. Också det smått chockerande för alla som bara ser honom som den där trista gnällgubben. Han är i grunden en folkrörelsedemokrat.

Hur är det då politiskt? Ja Östros hör nog till de mer reflekterande och skärpta politikerna inom dagens Socialdemokrati – hans arbetarbakgrund i kombination med hög akademisk examen är inte heller fel. Dessutom kan han som sagt brottas med Anders Borg när det gäller den ekonomiska politiken.

Sen kanske han inte hör till de mest progressiva tänkarna men hans förmåga att tänka nytt och reflektera kan säkert hjälpa honom att finna en politik för både ekonomisk, social och ekologisk hållbar utveckling. Hur han ställer sig i internationella frågor är jag mer osäker på men han har stor erfarenhet från EU-maskineriet.

Jag säger inte att Östros är den bästa, men jag retar mig på det alltför enkla stämplandet av en människa som varandes bara helt fel.

Håller med Lasse Stjernqvist som i morse i radions P1 morgon ifrågasatte de där som bara ägnar sig åt att racka ner på kandidater istället för att konstruktivt bidra till bästa förslag.

Främlingsfientligheten marscherar gatorna runtom i Europa och i vårt eget land. På Ekot i morse kunde vi höra att Nationella Fronten har vind i seglen i Frankrike. Högerns ledare – Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi – ifrågasätter det mångkulturella samhället.

Just i denna tidsanda av hårdnande inskränkthet och bristande respekt för Den Andre känns Sofia församlings beslut att anställa en Imam i det mångreligiösa arbetet bland de unga på Fryshuset helt rätt.

Jag skriver mer om detta på www.seglorasmedja.se.

För övrigt känns valberedningskaoset inom Socialdemokratin alltmer beklämmande. I måndags på www.svtdebatt.se skrev jag om Baylans avgång och hans märkliga motiveringar. 

Valberedningen under Berit Andnor har utvecklats till att bli just den såpa som hon föraktfullt menade att förslagen om en öppnare process med flera kandidater som deklarerade sina politiska idéer skulle leda till. 

Trist.