Under min vistelse på Graninge fick jag beskedet att min vän och mångårige kollega på tidningen, kulturjournalisten och författaren Anders Paulrud hade gått bort.
För oss som följt hans sjukdom på nära håll kom döden inte som någon överraskning. Ändå går det aldrig att vara beredd.
Saknaden och tomheten efter denna fantastiska människa och skribent är stor.

Han brukade ofta komma  in på mitt rum på Aftonbladet.
– Med dig kan man tala allvar, sa han och tittade på mig med sin pillemariska blick och log.
Och så samtalade vi om allitfrån det politiska läget, det senaste inom litteraturen men också många gånger om hans pilgrimsvandringar, om det han kallade ängeln, någon Gud trodde han nog inte på och kyrkan hade han inte mycket till övers för (men han kom till Farstas södersledskyrkan när jag predikade även om han då redan var mycket sjuk) och så naturligtvis om mat – han var en utsökt gourmet-kock.

Ett av mina bästa recept fick jag av Anders som fick höra att jag skulle bjuda några väninnor på middag – han gick till rökrummet  på tidningen och kom tillbaka med en fint komponerad middag med förrätt, varmrätt, mellanrätt och efterrätt – allt med utsökta vintips förstås.
När vi talade allvar, som han sa, skrattade vi ofta väldigt mycket.

Just så vill jag minnas Anders – en allvarlig man som alltid hade nära till skrattet, en glad gamäng som var en av mina bästa grubbelvänner på tidningen – en gudabenådad skribent som lärt mig att ta vara på orden.
Tack för allt, Anders.

(Läs Håkan Jaenssons fina text i dagens tidning. Läs också en av Anders Paulruds sista texter på kultursidorna – Livet är viktigare än döden)

Jag har precis kommit hem från en sexdagars retreat i Ignatiansk anda på den vackra Graninge stiftsgård invid Baggensfjärden. Prästerna Ann-Cathrin Jarl, Cia Wadstein, Annika Wirén och Sara Jacobsson Grip ledde retreaten.

Det är fascinerande att gå in i den totala tystnaden. Jag har varit tyst under i stort sett sex dagar – förutom en halvtimmas samtal dagligen med min ”följeslagare” den fantastiska Ann-Cathrin Jarl (är till vardags ärkebiskopens kaplan).
Hon har följt med mig i min vandring inåt mot Gud och mig själv.
Det är alltid jobbigt att möta sig själv.
Baggensfjärden har stundtals varit mycket upprörd – vågorna har gått höga.
Så också mitt inre.
Men samtidigt har jag invid den sprakande öppna spisen i läsfåtöljen känt en sorts hållbar frid och förtröstan.

Det är intressant att vara tyst tillsammans med människor man egentligen inte känner – på något förunderligt sätt kan man dela mycket i livet under tystnad och man lär känna varandra på ett helt annat sätt än via språkets barriärer.

Den ignatianska andligheten intresserar mig mycket. Ingatius av Loyola var en häftig man, samtida med Luther fast han höll sig hela tiden lojal till den katolska kyrkan. Ändå måste han anses vara en reformator – hans nytänkande och i mycket väldigt moderna idéer om livsproblem, beslutsfattande och organisationsbygge ledde till att Jesuitorden bildades.
I dag är det ofta jesuiterna som kämpar för fred och rättvisa på olika håll i världen.
Just kombinationen av mystik och socialt ansvar är tilltalande.

För Ignatius liksom för Luther handlar det inte om att stanna kvar i någon sluten klostervärld utan om att få kraft att gå ut i världen och tjäna sin nästa. Ignatius talade om ”den kloka kärleken” – den kloka kärleken betraktar världen med aktning. Den kloka kärlekens blick försöker se det goda och vackra utan att blunda för det onda och destruktiva. Det finns alltså något i högsta grad förnuftigt i denna kärlek – en kärlek som innefattar samhällskritik.

Direkt efter retreaten åkte jag till radiohuset och blev intervjuad av Människor och Tros (P1) Tithi Hahn om varför jag nu väljer att bli präst.
Det var ovant att tala efter så många dagar i tystnad men det kändes som att det blev ett fint samtal. Om du vill lyssna så sänds det på fredag 15.03 med repris på lördag klockan 17.00.

Så börjar år 2007 lida mot sitt slut.
Det har varit ett speciellt år för mig personligen. Jag har äntligen gjort klart min prästutbildning och tillbringat mina dagar på pastoralinstitutet i Uppsala. Det har varit mycket inspirerande om än lite jobbigt med allt pendlande.

Nu väntar prästexamen inför biskop och domkapitel (12/1) och prästvigning i Storkyrkan (13/1). Sen följer en tid som pastorsadjunkt i Nacka församling – det är som läkarnas AT-tjänstgöring och pastorsadjunktsåret är obligatoriskt om man ska bli behörig präst.

Jag är fortsatt tjänstledig från Aftonbladet men kommer precis som under det här året skriva krönikor regelbundet på ledarsidan och delta i Aftonbladets styrelsearbete.
Min eminenta kollega Olle Svenning kör vidare som tf chef på ledarredaktionen.

Jag ser fram emot ett spännande 2008 i skärningspunkten mellan det samhälleliga och det existentiella.

Gott Nytt År!

Läs Olle Svennings lysande betraktelse över Benazir Bhutto i dagens tidning.

Genom tragedin och sorgen skär orden från en av Benazir Bhuttos hårdaste kritiker, Fatima Bhutto, brorsdottern och människorättsaktivisten. Hon sa: ”Alliansen med Musharraf var ett försök att skapa demokrati på amerikansk väg. Sånt slutar oftast med inbördeskrig.”

När jag nu äntligen slipper gå upp tidigt på morgonen för att ta tåget till Uppsala så plågar jag mig själv med att delta i morgon-tv…. hm.
Började dagen 7.15 i TV4 Nyhetsmorgon. Jag och liberala kollegan Barbro Hedvall på DN kommenterade det inrikespolitiska året som gått tillsammans med TV4:s politiska reporter Lena Smedsaas.

Jo jag erkänner, jag är en av sms:arna på julafton. Enligt Telia skickades det 15,4 miljoner sms den dagen.

I dag blir det en dag av god läsning. Jag läser just nu Doris Lessings underbara berättelse om katten Rufus.

På återseende.

Det är sent julafton eller rättare sagt tidigt juldagsmorgon.
Har varit i midnattsmässan i Storkyrkan där vännen Sven Milltoft, domkyrkokaplan, predikade. Vännerna Ann-Katrin och Lena var där också i den fullsatta kyrkan.
Fint.

I dag, tisdag, skriver jag på ledarsidan om julen som medmänniskoblivandets högtid.
Här kan du läsa.

Julaftonsdisken är nu avklarad och friden har lagt sig.
Dags att somna in.
God natt!

God jul kära bloggläsare!

I dag noterar jag en rolig rubrik på Svenska Dagbladets förstasida:

Statsministern i hemliga möten med unga utsatta
”Jag går sida vid sida med folket”, säger Fredrik Reinfeldt.

Häpp. Det påminner om gamla tiders kungasagor där despoten klär ut sig till luffare för att höra vad folket tycker om honom.

Men en dag som denna ska jag vara välvillig – intervjun handlar om att statsministern träffat brottsoffer och människor som blivit illa behandlade i psykiatrin för att höra om deras verklighet. Det är säkert bra.

I dag skriver Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt varsin julhälsning till Aftonbladets läsare.
I morgon har jag en juldagsbetraktelse på ledarsidan.

Med önskan om en fridfull jul!
På återseende.

I dag bryter jag genast min bloggtystnad för att skriva några uppskattande rader om två skribenter – Maria Küchen och Karin Thunberg.

Maria K skriver ett otroligt bra inlägg i dagens DN om regeringens galna utnämningspolitik – vad har nyliberalen Johan Staël von Holstein i Kulturrådet att göra när han inte inser varför staten behöver bedriva kulturpolitik?
(DN har som vanligt inte lagt ut texten på nätet)

Om ekonomisk avkastning vore konstens främsta syfte borde Kulturrådet läggas ned, menar Küchen. Och på tal om regeringens systematiska förmåga att utse fel personer avslutar hon:
”Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den.”

Lysande!

Sen fastnade jag för den alltid läsvärda krönikören Karin Thunberg i Svenska dagbladet. Hon skriver om sitt dåliga lokalsinne, om behovet av en promenad-gps och om varför hon älskar New York där man kan räkna till sig rätt gata…
Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv.

Mina memoarer ska som sagt heta: Med bestämda steg åt fel håll.

På sändningsmässan på avslutningsdagen på PIUS i torsdags hittade jag inte tillbaka till den rad jag satt i efter att jag varit framme och tagit emot nattvarden.
Hur ska det gå på prästvigningsdagen i Storkyrkan?

Vi rumsligt förvirrade personer som ständigt går vilse upptäcker dock många sidor av verkligheten.

Tänk om det kunde finnas en gps med församlingskartorna inlagda?

I går mottog jag mitt utbildningsvis i pastoralteologisk utbildning av rektor Sven Hillert under högtidliga former på PIUS.
Det blev en mycket fin avslutningsdag med både skratt och gråt. Framförallt mycket värme mellan oss studenter och mellan oss och lärarna.
– Nu är ni inte prästkandidater längre utan vänner, sade Hillert i sitt avskedstal till oss.

Fantastiska husmor Birgitta hade dukat vår föreläsningssal så vacker och vi bjöds på en utsökt lunch. Jag höll tacktal å klassens vägnar (studio 54 som vi kallar oss) i form av en rimmad dikt till hela personalen. Den kom till mig härom natten…

Den började så här:

”Nu är vi här på vår avslutningsdag
en blandning av vemod och befrielsens drag
Största känslan som jag vet
är nog den av tacksamhet.”

Och sen följde en vers om var och en i lärarkollegiet.

Och så slutade den:

”Ja, här är vi alla norrlandsfromma
o en liten norgeblomma (en i klassen är från Norge)
alla Mälardalsliberala
och så vi vanligt sosse-sakrala.

Bortom grupp och etikett
är vi människor, rätt och slätt
Just här och nu tar kyrkan gestalt
Vi är alla sött och salt
Tack, tack – tack för allt!”

Jenny, Fredrik och Ida delade ut presenter i form av skyltar att hänga på rumsdörren (typ, stör ej, jag tänker) till var och en i personalen med varsitt bibelord till.

Sen hade vi på eftermiddagen en underbar sändningsmässa där Tina predikade jättefint. Under den förtätade stämningen i delandet av bröd och vin gick det inte att hålla tillbaka tårarna.

När vi väl tagit farväl och givit varandra alla avskedskramar fortsatte de sista dagars heliga (däribland jag, hm) på krogen. Det blev en mycket rolig kväll.
Huvudet är något tungt. Men hjärtat är lyckligt.
Fast tomhetskänslan är svår.

Nu är det dags för julledighet. Ska skriva krönika i helgen – det blir en drapa över hela ledarsidan på juldagen. På julafton är jag i P3 Morgonpasset för sista gången som livsåskådningscoach den här terminen. Sen blir det TV4:s nyhetsmorgon 27 december.

Men jag lovar, jag ska vila också.
Blir nog inget bloggande på ett tag.
God jul och gott nytt år!

Oj vilka långa dagar….
I morse var jag tvungen att gå upp 05.00 för att hinna med 06.40-tåget till Uppsala.
Jag och min studiegrupp ansvarade för morgonmässan på PIUS. Jag predikade på temat ”Bana väg för Herren” och lät den gammaltestamentliga texten för tredje advent – från Jesaja – bli en sorts programförklaring för vad det är att vara präst.
Det handlar om att tröst, bana väg och förkunna – där någonstans i mötet mellan det profetiska och det själavårdande tror jag vår utmaning som präster ligger.

I kväll har vi kollegor på Aftonbladet firat av Anders Gerdin som nu lämnar tidningen efter 38 år. En härlig fest med glada skratt men mot en klangbotten av vemod.
Jag var tvungen att lämna tidigt för jag ska upp 05.30 i morgon bitti.
Vi har examensdag på PIUS – tala om blandning av befrielse och vemod!

God natt.