Häromveckan skrev jag om självmedkänsla. I grund och botten handlar det om att behandla dig själv med samma respekt och empati som alla andra människor, och vara medveten om när du inte gör det. I teorin kan det låta väldigt självklart men i praktiken är det inte alltid lika enkelt och det finns ofta många små saker man gör mot sig själv men inte mot andra.

Jag märkte för en tid sedan att varje gång jag gick förbi en spegel tittade jag med nollställd min och granskande blick på min kropp. Jag insåg att det är ju fruktansvärt otrevligt att bete sig så mot folk – inklusive mig själv – och bestämde mig för att sluta med det. Numera lyfter jag blicken och ser mig själv i ögonen istället.

Det är ett sätt att påminna mig om att jag är mer än min kropp. Jag är inte mina lår. Jag är inte min mage. Jag är så mycket mer än det som går att se i en spegel. Jag är en människa med drömmar, rädslor, erfarenheter, känslor, framgångar, misslyckanden, utmaningar, förhoppningar… Och när jag ser mig själv i ögonen påminns jag om det.

Med jämna mellanrum dyker den där kritiska blicken ändå upp igen. När jag upptäcker det går jag tillbaka till spegeln och ser mig själv i ögonen. Because I’m worth it, bokstavligt talat. Jag är värd att bli sedd i ögonen, att bli mött och respekterad. Precis som alla andra. För alla andra är ju också människor med drömmar, rädslor, erfarenheter, känslor, framgångar, misslyckanden, utmaningar, förhoppningar. Alla. Din chef, dina barn, den där störiga människan i facebooktråden, tjejen på reklampelaren, mannen som säljer blommor på torget, Kungen, Kim Kardashian och Blondinbella.

Det gör fantastiska saker med relationen till dig själv och till andra när du kan se världen med empatisk och medmänsklig blick. Prova att se dig själv och alla du möter idag i ögonen och känn skillnaden!