Ett av mina favoritexperiment handlar om en gädda. I ett akvarium hos ett gäng forskare simmar gäddan runt och har det bra. Akvariet fylls regelbundet på med småfiskar som gäddan med glädje mumsar i sig. Tills en dag, när forskarna istället lägger småfiskana i en mindre glasskål som förs ned i akvariet. Gäddan kan se småfiskarna men inte glasskålen runt dem. Det blir därför en chockartad upplevelse att försöka äta. Istället för att bli mätt får gäddan en rejäl smäll på nosen.

Märkligt. Det har aldrig hänt förut.

Gäddan provar igen. Samma sak händer. Ingen mat, bara smärta. Gång på gång slår gäddan nosen i glasskålen och inser till slut att det här går ju inte. Så gäddan anpassar sig till de nya omständigheterna och slutar försöka. Det gör ju ändå bara ont!

När gäddan, nu på svältgränsen, slutat försöka häller forskarna ut småfiskarna i akvariet igen. Vad tror du gäddan gör då?

Ingenting.

Experimentet slutar med att gäddan lägger sig på botten av akvariet och svälter ihjäl – med alla småfiskar simmande runt omkring sig!

Detta kallas för inlärd hjälplöshet. Det är en psykologisk skyddsmekanism som skyddar oss från att fortsätta göra saker som inte funkar.