Arkiv för kategori Perspektiv

- Sida 1 av 6

Ta det lugnt

av Linnea Molander

I höstas skrev jag ett blogginlägg om så kallad downshifting, eller att leva nedväxlat. Det blev ett av mina mest delade inlägg. Uppenbarligen finns något som lockar med att göra medvetna val och befria sig från stressen så många upplever.

Nu finns en artikel jag skrev i Wellness om just downshifting att läsa på nätet. Den är full av goda råd, smarta tips och vettiga anledningar till att reflektera över vad som är viktigt för dig och vad du vill fylla ditt liv med.

Du hittar den här.

Skärmavbild 2015-05-17 kl. 15.23.59

Goodbye Happiness ;)

av Linnea Molander

Trots att jag snackar så himla mycket om lycka och välbefinnande och vikten av att ta det på allvar tycker jag också att det kan vara rätt kul att driva med det. Jag garvade stort när ja hittade dessa antiinspiraions-stenar

Du hittar fler dystra stenar här.

Skärmavbild 2014-09-13 kl. 09.55.06

 

 

Skärmavbild 2014-11-05 kl. 16.21.36
Kategorier Motivation, Perspektiv

Lyckonormerna

av Linnea Molander

Den här bilden av hur ”alla andra” är och har det, den ställer till med mycket elände. För ”alla andra” är och har det inte heller så. Det ser bara ut så för att du betraktar deras liv från utsidan och ditt eget från insidan. Det är ofta den största skillnaden. Men vet vi inte om det försöker vi anpassa oss till en mall som inte finns. Det är synd. Dels för att det är helt omöjligt att uppnå ett ideal som inte finns, men också för att det tar fokus och energi från att ta reda på vem du verkligen är och vad just du tycker om och behöver för att må bra.

Om vi istället uppmuntrades att själva räkna ut hur vi vill ha det i lite större utsträckning, om det var normen, tror jag väldigt mycket skulle falla på plats. Om du får vara du helt och hållet utan att någon tittar snett, och du ger samma frihet till andra, skulle mycket bli väldigt mycket enklare. Enda haken är att du då behöver ta reda på vem du är och hur du vill ha det. För det är inte helt självklart, särskilt inte om man är van vid att hela tiden jämföra sig.

Det lurigaste av allt är att både du och omständigheterna hela tiden förändras, så med jämna mellanrum behöver du ta ett nytt beslut.

Men jag är fullkomligt övertygad om att det är värt det.

Vad gör dig lycklig? Hur vill du leva?

smiley-648653_1280

”Du ska inte vara ledsen”

av Linnea Molander

Jag har större delen av livet varit betydligt bättre på att tänka än på att känna. Det är först de senaste åren som jag vågat mig på att bekanta mig med den inre djungeln av känslor, och sakta men säkert upptäckt vad som finns där.

Det visade sig vara väldigt mycket, och väldigt värdefullt. Samtidigt skrämmande i början. En anledningen till att jag tänkt så mycket tidigare var för att det hjälpte mig att slippa känna. Jag tyckte känslor var jobbiga och försökte undvika dem till varje pris.

Det var bara ett litet problem. Det funkar inte. Känslor försvinner inte för att man säger åt dem att göra det. Hur envis du än är kommer dina känslor vara envisare. En känsla som kommit in i kroppen kommer inte backa för att du vill det.

The only way out is through, så om du accepterar och släpper fram den däremot, går den ganska snabbt över. För det gör känslor. De kommer och går. Hela tiden. Om du inte hindrar dem.

sad-468923_1280

Det var rätt chockartat för mig att inse att något jag kämpat emot så hårt och så länge – utan att lyckas eftersom känslorna alltid vinner förr eller senare – blev så odramatiskt när jag slutade kämpa. Jag insåg att jag lagt vansinnigt mycket energi på något som egentligen är väldigt enkelt.

Det var också lite chockartat för min omgivning i början att se mig så emotionell, eftersom det var ovant även för dem. Många har försökt trösta och peppa genom att säga åt mig att inte känna det jag känner. ”Du ska inte vara ledsen”. ”Gråt inte.” ”Var lugn, det kommer ordna sig.”

Det har varit i största välmening, men känslorna backar ju inte för att någon annan vill det heller. Snarare tvärtom. Plötsligt måste känslan motiveras och försvaras, istället för att bara kännas och sen släppas.

För mig kändes det dessutom både skönt och viktigt att äntligen kunna släppa fram vissa känslor, och att vara så sårbar att jag till och med vågade göra det inför någon annan. Så när någon tyckte att jag inte ska vara ledsen var jag, paradoxalt nog, väldigt glad och tacksam för att jag kunde ge uttryck för min ledsenhet.

Och jag insåg att något som verkligen får känslostormar att blåsa vidare är total acceptans från någon som bara ser och förstår och inte gör någon big deal av det. Bästa sättet att få någon att sluta vara ledsen är alltså att låta personen vara ledsen. Det gäller även dig själv. Det kommer gå över, men bara om du släpper ut det.

Bali-lycka

av Linnea Molander

Jag befinner mig sedan ett par veckor tillbaka på Bali, och mår fantastiskt bra. Den stora kontrasten mellan den svenska vintern och den tropiska värmen är skön och jag har reflekterat mycket över vad som får mig att må bra, vad jag vill, behöver, inspireras av och hur jag vill leva framöver.

Skärmavbild 2015-04-10 kl. 14.12.22

När jag först kom till Bali åkte jag till Ubud, och även om allting var helt perfekt rent praktiskt (sol, värme, hotellfrukostar, gott om tid och alla möjligheter i världen) visade det sig att jag fortfarande var jag.

”Vart du än går är du där” brukar mindfulnessforskaren Jon Kabat-Zinn säga, och det har aldrig känts sannare. Min övertänkande hjärna följde med på resan, och snurrade vidare även här, ännu värre än vanligt dessutom när den inte kunde förstå varför det fortsatte snurra fast allt var så bra…

Det tog någon vecka att komma ner i tempo och inse att det jag behövde inte var tid för reflektion (= mer tänkande) utan upplevelser, närvaro och njutning.


Jonathan Fields
har sagt något helt briljant: Get out of your head and into your life, och jag insåg att det var exakt det jag behövde göra. Så jag åkte ut till Gili-öarna. Och där hände något. Första ön jag besökte, Gili Air kändes också snurrig och rörig, och jag lyckades grubbla bort en och annan eftermiddag i solstolen också. Men sen åkte jag till den lugnare ön Gili Meno. Det var i princip bara jag och en massa par på kärlekssemester som var där, och exakt så stillsamt som jag behövde och längtade efter.

Skärmavbild 2015-04-10 kl. 07.15.39

Jag flyttade in på dykskolan Divine Divers, och kastade mig ner i havet, för det går faktiskt inte att grubbla på 15 meters djup när du svävar runt bland sköldpaddor, koraller och clownfiskar. Dykandet gjorde mig fullkomligt utmattad så efter att jag beundrat solnedgången stupade jag i säng vid 9-tiden på kvällarna. Och det fick mig att må fantastiskt.

Skärmavbild 2015-04-10 kl. 13.53.21

Som du vet är lycka ett ”inside job”, så det som fick grubblandet att gå ner, och välbefinnandet att gå upp, var förstås inte bara platsen och omständigheterna (i så fall hade jag ju varit lika lugn och glad i Ubud och på den första ön). Så vad var det som gjorde skillnad? Jag har satt fingret på några saker:

  • Skönheten. Jag njöt enormt av att det var så vackert på öarna (kolla här!). Appreciation of beauty and excellence är en av mina toppstyrkor och jag kommer definitivt ta hänsyn till det mer i min vardag när jag kommer hem. Jag ska prioritera att vara i naturen mer, ha det vackert hemma, köpa blommor och gå på konstmuseum. Det kan låta ytligt men fyller på mitt må-bra-konto på ett väldigt skönt och effektivt sätt.
  • Njutning. Det är onekligen väldigt njutbart att sitta i skuggan med en god bok och en fruktdrink. Och som jag skrivit om tidigare är njutning en av mina favoritlyckostrategier.
  • Närvaro. Jag släppte (en smula motvilligt, ska jag erkänna) taget om min intellektuella förståelse av livet och fokuserade helt på att uppleva. Det var ovant och tog emot, men åhh så skönt att släppa taget om huvudet och bara låta sinnena uppleva det som är. Just eftersom jag tänker så mycket i min vardag är det svårt för mig att meditera bort tankesnurret och bara ”sluta tänka” på en meditationskudde, men upplevelser som kräver min fulla närvaro lämnar ingen plats åt tankar och meta-reflektioner. Det går bara att vara här och nu. Och det är en vansinnigt effektiv lyckostrategi.
  • Engagemang. När jag nu är tillbaka från öarna och sitter med datorn på Hubud igen är jag klarare i huvudet än någonsin. Hjärnan fick vila så gott som fullkomligt under ö-vistelsen tack varje att jag var så fullkomligt engagerad i det jag gjorde där varje dag. Nu sprutar den ur sig kreativa idéer och längtar efter att få skapa nya saker, skriva nya artiklar, blogga, planera framtiden och göra sådant den är bra på. Jag tar definitivt med mig det till min vardag och kommer mycket låta hjärnan vila mycket oftare genom att gå helt och fullt upp i praktiska aktiviteter som kräver mitt fulla engagemang.
  • Utomhusliv. Det är fantastiskt att tillbringa en så stor del av dagarna utomhus. Vinter i stadsmiljö lockar inte till särskilt mycket utomhusaktiviteter (iaf inte för mig) och det påverkar välbefinnandet. Jag mår bra av att kunna se palmerna vaja i vinden när jag äter lunch, promenera överallt och vara nära havet. När jag kommer hem står våren förhoppningsvis i full blom och jag ska tillbringa betydligt mer tid utomhus och promenera i skogen, cykla och vara vid vatten.

10 eller 40 timmar i veckan?

av Linnea Molander
Skärmavbild 2015-03-10 kl. 18.27.23

Jag läste en fin intervju med Bodil Jönsson om tid, och närmare bestämt arbetstid. Hon förespråkar ett paradigmskifte som innebär att vi omvärderar vad det innebär att arbeta, leva ett gott liv och vad som är viktigt.

Bodil Jönsson föreslår att vi bara arbetar två timmar per dag, vilket fick mig att fundera på några saker.

Två timmar kan låta väldigt lite, men det blir ändå 10 timmar varje vecka. Om vi befriar oss från befintliga förutsättningar, ramar och normer för att brainstormar helt fritt, vad skulle du kunna skapa på 10 timmar? På vilket sätt kan du bidra till världen och andra människor på den tiden? Hur skulle det se ut om du gjorde det tillsammans med andra som också bidrog med sina 10 timmar? Vad skulle ni kunna skapa tillsammans?

Och vad skulle du göra med resten av tiden? Om du kunde försörja dig på betydligt mindre arbete än idag, vad skulle du använda den tiden till? Många längtar efter vila och semester och tror att vi skulle sluta anstränga oss och göra saker om vi inte arbetade. Under en period skulle det säkert stämma. Men vi människor är skapade för aktivitet, kreativitet och utveckling. Vi behöver skapa, utmanas och göra saker för att må bra. Annars skulle ingen till exempel lägga pussel, lösa korsord, måla eller spela instrument utan att få betalt för det.

Det är lätt att bli lite yr vid tanken på att inte ha arbetet som en central punkt i vardagen. Vad skulle vi göra av våra dagar egentligen om vi hade mer tid? Hur skulle det påverka livskvaliteten, och livstillfredsställelsen?

Hur skulle vi påverkas om vi inte jobbade för att vi var tvungna, utan för att vi ville?

Tänk om det du naturligt dras till och skulle vilja göra på din fria tid är något som du kan försörja dig på? Eller bara göra mer av, om du jobbade mindre.

Det är väl värt att reflektera över.

Vägen till målet

av Linnea Molander

Det finns massor av spännande forskning om mål. Hur vi sätter dem på bästa sätt, når dem på utsatt tid och vad som händer på vägen dit och när vi kommer fram

Kopplingen till välbefinnande har visat sig vara en annan än vi ofta tror. Det finns en bild av att grejen är att komma fram. Att nå målet och klara det där vi drömde om. Och vi tror att vi kommer bli väldigt besvikna om vi inte når fram.

Detta är både sant och osant. Vad vi tror i förväg och minns i efterhand är just detta, höga förväntningar och stor lycka eller besvikelse. Men när människor får berätta om sina känslor vid själva tillfället då målet nåddes (eller inte) svarar de betydligt mindre dramatiskt. Det var inte lika omvälvande eller förkrossande som de hade trott.

Men det upplevande jaget och det reflekterande jaget är inte alltid överens. När de tillfrågas om händelsen några veckor senare pratas det återigen om stora känslor. Och så fortsätter vi jaga mål som egentligen inte alls får oss att uppleva det vill längtar efter…

Jag känner en stor tillfredsställelse av att göra klart saker, men själva mållinjen är bortsett från det ofta något av en besvikelse. Jag blir istället upplyft av insikten att jag KAN nå mål och göra nya saker, för det vidgar min bild av vad som är möjligt. Det tycker jag är häftigt. Sedan är det kul att skapa det, och när det är klart, ja då är det ju över och inget av det som gav mig tillfredsställelse finns längre kvar. Men det är då applåderna kommer.

Det är lite bakvänt.

För mig blev detta väldigt tydligt när jag nyligen gjorde något jag för bara några veckor sedan trodde var helt otänkbart; jag blev publicerad i Huffington Post.

När jag insåg att det var fullt möjligt att göra det blev jag väldigt exhalterad för det fick min världsbild att växa. Att skriva själva artikeln var också kul, men sen var det bara administrationen kvar. Min pepp var likom över. När jag såg artikeln på sidan blev jag förstås stolt och glad, men mest för att artikeln symboliserade mitt växande och påminde mig om vägen dit.

Skärmavbild 2015-02-27 kl. 14.17.56

(Klicka på bilden om du vill se hela artikeln)

 

Kategorier Inspiration, Perspektiv

Styrkorna och…resten

av Linnea Molander

Jag bestämde mig nyligen för att göra en vändning och skapa nya saker i mitt företag. Växa lite helt enkelt. Hittills har jag så gott som enbart jobbat med mina styrkor, och gjort det i ganska liten skala. Skrivit artiklar, bloggat och coachat. Det kan jag. Bokföringen fick någon annan sköta, och sen var det inte så mycket mer.

Men nu växlade jag plötsligt upp några snäpp och insåg att saker behövde göras som jag inte behärskade och inte heller hade intresse av att lära mig. Det gjorde mig särskilt tacksam för mina kunskaper om styrkor. Det är ju inte meningen att vi ska göra allting själva. Andra människor har styrkor och kunskaper jag saknar, och det går utmärkt att be dem om hjälp. Om jag gör det jag är bäst på, och tjänar pengar på det, kan jag ju anlita någon annan för att göra det jag inte behärskar.

Jag tycker det känns fantastiskt att med gott samvete kunna släppa sånt jag tycker är svårt eller tråkigt och överlåta det till någon annan. En av mina toppstyrkor är dessutom ”appreciation of beauty and excellence”, alltså förmågan att uppskata skönhet och skicklighet. Att då få se någon annan briljera på något jag inte alls behärskar är en ren njutning.

Nyligen läste jag en bok av Danielle LaPorte som också tänkt i dessa banor. Här kommer hennes lista på bra skäl att släppa taget om det som helt enkelt inte är din tekopp.

Skärmavbild 2015-02-22 kl. 13.57.35

Hej nuet. Hejdå.

av Linnea Molander

När jag började meditera och träna mindfulness mer var en av de största skillnaderna att jag blev mer bekant med nuet och det innevarande ögonblicket. Jag är sedan länge fantastiskt skicklig på att tänka, övertänka och planera, och i tanken kan jag resa i tiden. Jag kan föreställa mig saker som hänt, inte hänt, kunnat hända osv och sväva iväg i alla möjliga scenarion inför framtiden. Alla vägar är öppna, hela tiden. Men nuet finns bara i en version; den jag upplever med min kropp och mina sinnen i just det här ögonblicket.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 15.27.41

Det känns närmast magiskt hur mycket starkare min upplevelse av själva livet blir när jag är närvarande i stunden. Jag fascineras över att känna min egen kropp från insidan, titta på vardagliga föremål med barns närvaro och nyfikenhet och ser så mycket skönhet i allt möjligt. Totalt fascinerad och uppslukad av nuet. Sen kommer nästa ögonblick.

Och det var det jag inte riktigt var beredd på; att ögonblicken skulle bytas ut så fort. Jag var helt med på att mer närvaro skulle föra mig närmre andra människor, mig själv och mina upplevelser, men jag hade inte tänkt på att jag hela tiden skulle behöva släppa taget för att uppleva nästa nu. Och sedan nästa. Och nästa.

Jag kom på mig själv med att vilja ”spara” fina ögonblick – och blev sorgsen när jag insåg att det inte går.
Livet går inte att spara.

Livet är en liveshow som inte går att spela in eller se i repris. Det är bara, bara nu som existerar. Vilket gör det ännu viktigare att vara närvarande, men samtidigt ännu sorgligare, för närvaron gör att jag njuter mer av varje stund, och därmed växer också min ovilja att släppa taget.

Jag blev förvånad när jag upptäckte detta, och utmattad. Det är väldigt krävande att försöka stoppa tiden. Till slut fick jag helt enkelt ge upp och förlika mig med det faktum att livet hela tiden rör sig framåt. Det är bara nuet jag kan uppleva. Vilket ju är hela poängen med mindfulness. Jag hade bara inte tänkt på att en förutsättning för att jag ska kunna säga ja till det nuvarande ögonblicket är att jag släpper det som fanns nyss. Och i själva verket är väl hela syftet med mindfulness att lära sig att i full närvaro låta ögonblicken passera, utan att ställa sig i vägen.

Har ni varit med om liknande upplevelser när ni börjat med närvaro och meditation? Kommentera gärna och berätta.

Gör vad du vet

av Linnea Molander

Tony Robbins har sagt något jag ofta påminner mig själv om: ”You know what to do. Do what you know.”

Han menar att det inte räcker särskilt långt att bara veta något om du inte också gör det. ”If you’re not doing it you don’t know it.”

Som den extrema personlig utvecklingsentusiast jag är krävs det inte mycket för att jag ska kasta mig över en ny bok, nörda ner mig i intressanta artiklar eller, för all del, skriva något själv om allt jag vet, men motståndet är större inför att rent praktiskt förändra vanorna i mitt liv. Förstås, eftersom det är betydligt mer krävande. Men det är ju bara då förändringen sker.

Insikter är toppen, men bara om de skapar en beteendeförändring. Att sitta på rumpan och vara klok utan att göra något av det är ganska meningslöst.

Men var ska man börja då? Det finns ju så himla mycket att välja mellan och budskap om förändring och förbättring som skriker på mig från alla håll.

Jag har under det gågna året börjat se värdet av att göra riktigt små förändringar, men väldigt konsekvent. Små steg är lättare att ta än stora, så jag brukar leta efter något litet jag kan göra idag för att ta mig närmare det jag vill uppleva eller uppnå. Det viktiga är inte hastigheten på förändringen eller hur stora steg jag tar, utan att jag satt ut riktningen och rör mig dit, oavsett hur snabbt eller långsamt det går. Rörelsen mot målet är det viktiga.

Att veta är inte att röra dig mot målet. Att göra är att röra dig mot målet.

You know what to do. Do what you know. Börja nu.

 

 

Sida 1 av 6
  • Tjänstgörande redaktörer: Raluca Dintica och Edit Lindblad
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB