I min bransch finns det många många som vill dela med sig av kunskap, tips, verktyg och idéer för att hjälpa människor med allt möjligt. Inspirationen flödar åt alla håll, och några av de vanligaste pepp-fraserna är ”kan jag så kan du” och ”jag vet att det här fungerar, för jag har provat själv.”

Alla från avancerade experter till helt vanliga exempelpersoner som berättar i en tidningsartikel att de förändrat sitt liv genom promenader, menar att bara för att de lyckats med något så är det möjligt även för alla andra. Men stämmer det? Har andra människors resultat något med dig att göra?

Under min utbildning drillades jag hårt i att allting skulle vara evidensbaserat. Forskning, forskning, forskning skulle ligga till grund för allt, det var kvittot på att kunskapen var seriös och pålitlig. Alltså raka motsatsen till ”kan jag kan du”.

Istället gick resonemanget att ”finns det evidensbaserade studier som visar att en majoritet av försökspersonerna i upprepade försök kan, så kan sannolikt du också.”

Tydliga forskningsresultat är naturligtvis bra, men inte ens de ger någon garanti för att du kommer få samma resultat. Forskningsexperiment, iaf inom psykologins vetenskap, görs väldigt ofta på amerikanska collegestudenter, och resultaten är en sammanställning av gemensamma nämnare.

Det innebär att även tydliga resultat alltså bara säger något om majoriteten ur den gruppen, men inte nödvändigtvis särskilt mycket om individen, eller personer utanför gruppen. Så, hur mycket har resultatet av psykologiska experiment som gett ett visst resultat på t.ex 70% av en grupp amerikanska collegestudenter med dig att göra, kan man också undra?

Det finns förstås föredelar och nackdelar både med personliga exempel och med strikt forskning. Andra människors upplevelser, berättelser och erfarenheter kan vara fantastiskt värdefulla, inspirerande och till och med livsavgörande, men jag tror en förutsättning är att det först finns förtroende och igenkänning. Någon som haft mina problem och förutsättningar och som förändrat sin situation är jag mer benägen att lyssna på än någon som jag inte alls kan relatera till. Förstås.

Samtidigt drar vi ofta på lite väl höga växlar gällande forskningen också. Forskarna själva är vanligtvis väldigt blygsamma och säger att ”här hittade vi ett samband mellan x och y, men mer forskning behövs”, men för allmänheten, och särskilt i media, målas det upp som ”Forskare upptäckte att x leder till y!!”

Hur tänker du om detta?
Vad inspirerar dig och får dig att känna trovärdighet?