Arkiv för kategori Reflektioner

- Sida 1 av 5

Lyckonormerna

av Linnea Molander

Den här bilden av hur ”alla andra” är och har det, den ställer till med mycket elände. För ”alla andra” är och har det inte heller så. Det ser bara ut så för att du betraktar deras liv från utsidan och ditt eget från insidan. Det är ofta den största skillnaden. Men vet vi inte om det försöker vi anpassa oss till en mall som inte finns. Det är synd. Dels för att det är helt omöjligt att uppnå ett ideal som inte finns, men också för att det tar fokus och energi från att ta reda på vem du verkligen är och vad just du tycker om och behöver för att må bra.

Om vi istället uppmuntrades att själva räkna ut hur vi vill ha det i lite större utsträckning, om det var normen, tror jag väldigt mycket skulle falla på plats. Om du får vara du helt och hållet utan att någon tittar snett, och du ger samma frihet till andra, skulle mycket bli väldigt mycket enklare. Enda haken är att du då behöver ta reda på vem du är och hur du vill ha det. För det är inte helt självklart, särskilt inte om man är van vid att hela tiden jämföra sig.

Det lurigaste av allt är att både du och omständigheterna hela tiden förändras, så med jämna mellanrum behöver du ta ett nytt beslut.

Men jag är fullkomligt övertygad om att det är värt det.

Vad gör dig lycklig? Hur vill du leva?

smiley-648653_1280

Fira

av Linnea Molander

Jag bloggade för ett tag sedan om att jag inte blir så peppad av att nå mina mål som jag tyckte att jag ”borde”.

Nyligen uppnådde jag ett stort mål och slutförde ett stor projekt, vilket gav mig en ny insikt i samma anda. Jag har nämligen fått för mig att jag är lite dålig på att fira när jag blir färdig med saker. Och nu kom jag på varför:  jag är trött!

Det ligger ju ofta ganska mycket ansträngning bakom uppnådda mål och slutförda projekt, och när jag är klar orkar jag helt enkelt inte hitta på festliga aktiviteter och fira. Jag vill sova, återhämta mig och kolla på tv-serier. Helt enkelt göra allt det där jag inte riktigt hann med under slutspurten.

Jag har sett det här mönstret även tidigare men då trott att det handlar om en oförmåga att bli nöjd när jag inte jublande sprungit i mål med saker. Men jag är väldigt ofta nöjd, fast på vägen dit, och av mindre märkvärdiga anledningar. Jag är betydligt bättre på, och njuter mer av, att vardagsfira själva livet, och de små sakerna på vägen mot målet. Dricka champagne på en tisdag eller få en massagebehandling bara för att det är skönt och inte för att jag ”förtjänat” det. Då känner jag mig dessutom lite busig (”nämen Linnea, såhär kan man väl inte göra, på en tisdag dessutom!?”) och så blir jag ännu mer entusiastisk. Jag har liksom inget att leva upp till. Det är kravlös njutning.

Så från och med nu ska jag vardagsfira ”utan anledning” betydligt mer. Och sen chilla utan dåligt samvete när jag går i mål med saker.

Hur fungerar du? Känner du igen dig eller gör, tänker och känner du på något annat sätt?

Skärmavbild 2015-03-10 kl. 19.54.47

”Du ska inte vara ledsen”

av Linnea Molander

Jag har större delen av livet varit betydligt bättre på att tänka än på att känna. Det är först de senaste åren som jag vågat mig på att bekanta mig med den inre djungeln av känslor, och sakta men säkert upptäckt vad som finns där.

Det visade sig vara väldigt mycket, och väldigt värdefullt. Samtidigt skrämmande i början. En anledningen till att jag tänkt så mycket tidigare var för att det hjälpte mig att slippa känna. Jag tyckte känslor var jobbiga och försökte undvika dem till varje pris.

Det var bara ett litet problem. Det funkar inte. Känslor försvinner inte för att man säger åt dem att göra det. Hur envis du än är kommer dina känslor vara envisare. En känsla som kommit in i kroppen kommer inte backa för att du vill det.

The only way out is through, så om du accepterar och släpper fram den däremot, går den ganska snabbt över. För det gör känslor. De kommer och går. Hela tiden. Om du inte hindrar dem.

sad-468923_1280

Det var rätt chockartat för mig att inse att något jag kämpat emot så hårt och så länge – utan att lyckas eftersom känslorna alltid vinner förr eller senare – blev så odramatiskt när jag slutade kämpa. Jag insåg att jag lagt vansinnigt mycket energi på något som egentligen är väldigt enkelt.

Det var också lite chockartat för min omgivning i början att se mig så emotionell, eftersom det var ovant även för dem. Många har försökt trösta och peppa genom att säga åt mig att inte känna det jag känner. ”Du ska inte vara ledsen”. ”Gråt inte.” ”Var lugn, det kommer ordna sig.”

Det har varit i största välmening, men känslorna backar ju inte för att någon annan vill det heller. Snarare tvärtom. Plötsligt måste känslan motiveras och försvaras, istället för att bara kännas och sen släppas.

För mig kändes det dessutom både skönt och viktigt att äntligen kunna släppa fram vissa känslor, och att vara så sårbar att jag till och med vågade göra det inför någon annan. Så när någon tyckte att jag inte ska vara ledsen var jag, paradoxalt nog, väldigt glad och tacksam för att jag kunde ge uttryck för min ledsenhet.

Och jag insåg att något som verkligen får känslostormar att blåsa vidare är total acceptans från någon som bara ser och förstår och inte gör någon big deal av det. Bästa sättet att få någon att sluta vara ledsen är alltså att låta personen vara ledsen. Det gäller även dig själv. Det kommer gå över, men bara om du släpper ut det.

Var dig själv, säger de. Var vem då, säger jag.

av Linnea Molander
shield-492997_1280

Var dig själv kan vara det slitnaste rådet någonsin. Oavsett vad det gäller (arbetsintervjuer, utmaningar, dejter eller själva livet) får vi höra att vi ska vara oss själva. Det är förvisso sant, men det är ett uselt råd.

För ”vem är jag?” är en stor och omfattande existentiell fråga. Vi kan inte förutsätta att alla människor hittat svaret på den. Och det är inte helt enkelt ens när vi försöker. Hur ska jag kunna veta vem jag är i en värld som konstant uppmanar mig att jämföra mig med andra? Så länge jag jämför kommer jag ha mer fokus på min omvärld än på mig själv (världen är mycket större än jag och alla andra är så många).

En grundförutsättning för att kunna vara du är förstås att du vet vem du är, och vågat titta efter tillräckligt noggrant. Något vi sällan uppmuntras att göra.  Många har inte ens koll på sina styrkor, och tycker till och med att det är obehagligt och svårt att tala om sig själva i positiva ordalag.

Hur i hela friden skulle vi kunna vara oss själva när vi inte ens ser oss själva klart, och det enda vi ser någorlunda klart är det vi inte uppskattar och värdesätter?

Istället för var dig själv skulle jag vilja säga lär känna dig själv.

Det krävs stort mod och ansträngning för att hoppa av jämförelsekarusellen och reflektera mer över vad som känns sant för just dig – oavsett andras bild av dig, och oavsett hur andra människor har det, gör eller ser ut.

Det luriga är att vi hela tiden växer och utvecklas, så även när vi fått lite ordning på oss själva kommer bilden förändras. Men någonstans måste vi ju börja.

Ett bra ställe att börja på är att ge dig själv tillåtelse att vara annorlunda. Att vara du helt enkelt, för det är samma sak. Du behöver inte vara som alla andra, och du kan inte vara det. Precis som att det inte finns någon annan som kan vara du.

Det innebär att om du inte ger uttryck för dina tankar, drömmar, styrkor, projekt och äventyr kommer världen gå miste om det för all framtid. Andra kan göra samma saker, men det kommer inte bli likadant. Ingen annan kan vara du eller leva ditt liv.

 

Kategorier Reflektioner

”Kan jag så kan du” – eller?

av Linnea Molander

I min bransch finns det många många som vill dela med sig av kunskap, tips, verktyg och idéer för att hjälpa människor med allt möjligt. Inspirationen flödar åt alla håll, och några av de vanligaste pepp-fraserna är ”kan jag så kan du” och ”jag vet att det här fungerar, för jag har provat själv.”

Alla från avancerade experter till helt vanliga exempelpersoner som berättar i en tidningsartikel att de förändrat sitt liv genom promenader, menar att bara för att de lyckats med något så är det möjligt även för alla andra. Men stämmer det? Har andra människors resultat något med dig att göra?

Skärmavbild 2015-03-10 kl. 18.39.26

Under min utbildning drillades jag hårt i att allting skulle vara evidensbaserat. Forskning, forskning, forskning skulle ligga till grund för allt, det var kvittot på att kunskapen var seriös och pålitlig. Alltså raka motsatsen till ”kan jag kan du”.

Istället gick resonemanget att ”finns det evidensbaserade studier som visar att en majoritet av försökspersonerna i upprepade försök kan, så kan sannolikt du också.”

Tydliga forskningsresultat är naturligtvis bra, men inte ens de ger någon garanti för att du kommer få samma resultat. Forskningsexperiment, iaf inom psykologins vetenskap, görs väldigt ofta på amerikanska collegestudenter, och resultaten är en sammanställning av gemensamma nämnare.

Det innebär att även tydliga resultat alltså bara säger något om majoriteten ur den gruppen, men inte nödvändigtvis särskilt mycket om individen, eller personer utanför gruppen. Så, hur mycket har resultatet av psykologiska experiment som gett ett visst resultat på t.ex 70% av en grupp amerikanska collegestudenter med dig att göra, kan man också undra?

Det finns förstås föredelar och nackdelar både med personliga exempel och med strikt forskning. Andra människors upplevelser, berättelser och erfarenheter kan vara fantastiskt värdefulla, inspirerande och till och med livsavgörande, men jag tror en förutsättning är att det först finns förtroende och igenkänning. Någon som haft mina problem och förutsättningar och som förändrat sin situation är jag mer benägen att lyssna på än någon som jag inte alls kan relatera till. Förstås.

Samtidigt drar vi ofta på lite väl höga växlar gällande forskningen också. Forskarna själva är vanligtvis väldigt blygsamma och säger att ”här hittade vi ett samband mellan x och y, men mer forskning behövs”, men för allmänheten, och särskilt i media, målas det upp som ”Forskare upptäckte att x leder till y!!”

Hur tänker du om detta?
Vad inspirerar dig och får dig att känna trovärdighet?

Kategorier Motivation, Reflektioner

10 eller 40 timmar i veckan?

av Linnea Molander
Skärmavbild 2015-03-10 kl. 18.27.23

Jag läste en fin intervju med Bodil Jönsson om tid, och närmare bestämt arbetstid. Hon förespråkar ett paradigmskifte som innebär att vi omvärderar vad det innebär att arbeta, leva ett gott liv och vad som är viktigt.

Bodil Jönsson föreslår att vi bara arbetar två timmar per dag, vilket fick mig att fundera på några saker.

Två timmar kan låta väldigt lite, men det blir ändå 10 timmar varje vecka. Om vi befriar oss från befintliga förutsättningar, ramar och normer för att brainstormar helt fritt, vad skulle du kunna skapa på 10 timmar? På vilket sätt kan du bidra till världen och andra människor på den tiden? Hur skulle det se ut om du gjorde det tillsammans med andra som också bidrog med sina 10 timmar? Vad skulle ni kunna skapa tillsammans?

Och vad skulle du göra med resten av tiden? Om du kunde försörja dig på betydligt mindre arbete än idag, vad skulle du använda den tiden till? Många längtar efter vila och semester och tror att vi skulle sluta anstränga oss och göra saker om vi inte arbetade. Under en period skulle det säkert stämma. Men vi människor är skapade för aktivitet, kreativitet och utveckling. Vi behöver skapa, utmanas och göra saker för att må bra. Annars skulle ingen till exempel lägga pussel, lösa korsord, måla eller spela instrument utan att få betalt för det.

Det är lätt att bli lite yr vid tanken på att inte ha arbetet som en central punkt i vardagen. Vad skulle vi göra av våra dagar egentligen om vi hade mer tid? Hur skulle det påverka livskvaliteten, och livstillfredsställelsen?

Hur skulle vi påverkas om vi inte jobbade för att vi var tvungna, utan för att vi ville?

Tänk om det du naturligt dras till och skulle vilja göra på din fria tid är något som du kan försörja dig på? Eller bara göra mer av, om du jobbade mindre.

Det är väl värt att reflektera över.

Din rädsla och min

av Linnea Molander
lenaellen

Jag såg nyligen en intervju med Lena Dunham, skaparen bakom och huvudrollsinnehavaren i tv-serien Girls. Hon är ofta mer eller mindre naken i serien och fick frågan om hon inte tyckte att det var jobbigt att vara naken på jobbet och inför hela världen på tv. Hennes svar fascinerade mig.

Hon sa att det inte var inom hennes ”zone of terror” att vara naken. Det är helt odramatiskt för henne. Och så nämnde hon några saker som hon tyckte var fruktansvärt jobbiga, tex tanken på att köra bil.

Det här fick mig att börja reflektera över hur vi antar att det som är jobbigt för oss själva också är det för andra, utan att egentligen ha en aning. Det enda vi ser är vad någon gjort, hur det faktiskt kändes vet vi sällan.

Jag upplever ofta att människor beundrar mig för saker jag gör som är i deras ”zone of terror” men helt odramatiskt för mig. De antar att det som är jobbigt för dem också är det för mig, och tycker att jag är så modig som gör det. Andra sidan av myntet är att få förstår, stöttar och peppar inför det som faktiskt är läskigt för mig, eftersom de inte kan föreställa sig att nån skulle kunna vara rädd för det.

Och jag är naturligtvis inte ensam om detta, det gäller oss alla. Därför vill jag uppmuntra dig att börja prata med människor om dina och deras rädslor. Ni kommer garanterat komma närmare varandra, rädslorna blir mindre när vi pratar om dem, och det vidgar våra perspektiv.

Avslutningsvis, inspireras gärna av människor som gör saker du inte vågar, men anta inte att det har att göra med deras mod. Din zone of terror är någon annans bekvämlighetszon.

Kategorier Livet, Reflektioner

Styrkorna och…resten

av Linnea Molander

Jag bestämde mig nyligen för att göra en vändning och skapa nya saker i mitt företag. Växa lite helt enkelt. Hittills har jag så gott som enbart jobbat med mina styrkor, och gjort det i ganska liten skala. Skrivit artiklar, bloggat och coachat. Det kan jag. Bokföringen fick någon annan sköta, och sen var det inte så mycket mer.

Men nu växlade jag plötsligt upp några snäpp och insåg att saker behövde göras som jag inte behärskade och inte heller hade intresse av att lära mig. Det gjorde mig särskilt tacksam för mina kunskaper om styrkor. Det är ju inte meningen att vi ska göra allting själva. Andra människor har styrkor och kunskaper jag saknar, och det går utmärkt att be dem om hjälp. Om jag gör det jag är bäst på, och tjänar pengar på det, kan jag ju anlita någon annan för att göra det jag inte behärskar.

Jag tycker det känns fantastiskt att med gott samvete kunna släppa sånt jag tycker är svårt eller tråkigt och överlåta det till någon annan. En av mina toppstyrkor är dessutom ”appreciation of beauty and excellence”, alltså förmågan att uppskata skönhet och skicklighet. Att då få se någon annan briljera på något jag inte alls behärskar är en ren njutning.

Nyligen läste jag en bok av Danielle LaPorte som också tänkt i dessa banor. Här kommer hennes lista på bra skäl att släppa taget om det som helt enkelt inte är din tekopp.

Skärmavbild 2015-02-22 kl. 13.57.35

Trygghet och passion i yrkeslivet

av Linnea Molander

Jag läste en artikel i  Sydsvenskan om brister i skolan vid gymnasieval. Alla elever erbjuds ett samtal med en studie- och yrkesvägledare men alla går inte och många som går tycker det känns jobbigt att prata om framtiden med en främmande vuxen står det i artikeln.

Istället pratar eleverna med varandra och mycket verkar vara styrt av yttre faktorer som prestige, vilka skolor som anses fina och vilka yrken som ger bra betalt och trygg anställning.

Det här gör mig ledsen. Det är inte lätt att vara 14 år och behöva ta beslut om sin framtid, men det blir ju så gott som omöjligt om du inte vet vilka dina styrkor är, vad du är bra på, vad som känns meningsfullt för dig och hur du vill leva ditt liv. Det är ju inte saker det pratas särskilt mycket om i grundskolan och inte heller med yrkesvägledarna.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 16.28.15Så här kan det se ut när jag sitter och jobbar. Jag tror knappast att någon SYO-konsulent kunnat vägleda mig till att sitta i en hotell-lounge och blogga, skriva artiklar om lycka och en bok om dejtingpsykologi, när jag gick i högstadiet för 17 år sedan… Internet fanns ju knappt för 17 år sen!!

 

Tänk om alla yrkes-och studievägledare hade kunskap om positiv psykologi. Tänk om alla ungdomar som skulle vägledas fick frågor om sina styrkor, värderingar och vad de tycker är roligast att göra och på vilket sätt de vill göra nytta i världen och bidra till andra människor, istället för att få en lista med statistik över olika yrkens framtida anställningsbehov.

Tänk om våra yrkesval inte handlade om framgång och trygghet utan om mening och passion. För ironiskt nog är det  en väldigt bra väg till framgång och trygghet. Den som har ett yrke som kombinerar styrkor, glädjeämnen och värderingar har extremt goda förutsättningar för att bli riktigt skicklig och framgångsrik.

Dina styrkor ger dig ett försprång redan från start och att du tycker om att göra det kommer motivera dig att göra vad som krävs för att bli ännu skickligare.

Meningsfullheten kommer se till att det finns efterfrågan så att du kan tjäna pengar på det eftersom meningsfullhet i de allra flesta fall handlar om att bidra till något större än dig själv och skapa positiv förändring.

Jag kan inte förstå att så många ser en motsättning mellan passion och yrkesliv. Även om du kan bli framgångsrik inom något du inte älskar att göra kommer det bli svårt att må bra samtidigt. Glädjen över att försörja dig på att göra vad du älskar är stor, och kraftfull. Jag har faktiskt svårt att tänka mig få saker som är tryggare än att göra det du älskar – så länge du har meningsfullheten och styrkorna med dig.

Hej nuet. Hejdå.

av Linnea Molander

När jag började meditera och träna mindfulness mer var en av de största skillnaderna att jag blev mer bekant med nuet och det innevarande ögonblicket. Jag är sedan länge fantastiskt skicklig på att tänka, övertänka och planera, och i tanken kan jag resa i tiden. Jag kan föreställa mig saker som hänt, inte hänt, kunnat hända osv och sväva iväg i alla möjliga scenarion inför framtiden. Alla vägar är öppna, hela tiden. Men nuet finns bara i en version; den jag upplever med min kropp och mina sinnen i just det här ögonblicket.

Skärmavbild 2015-01-18 kl. 15.27.41

Det känns närmast magiskt hur mycket starkare min upplevelse av själva livet blir när jag är närvarande i stunden. Jag fascineras över att känna min egen kropp från insidan, titta på vardagliga föremål med barns närvaro och nyfikenhet och ser så mycket skönhet i allt möjligt. Totalt fascinerad och uppslukad av nuet. Sen kommer nästa ögonblick.

Och det var det jag inte riktigt var beredd på; att ögonblicken skulle bytas ut så fort. Jag var helt med på att mer närvaro skulle föra mig närmre andra människor, mig själv och mina upplevelser, men jag hade inte tänkt på att jag hela tiden skulle behöva släppa taget för att uppleva nästa nu. Och sedan nästa. Och nästa.

Jag kom på mig själv med att vilja ”spara” fina ögonblick – och blev sorgsen när jag insåg att det inte går.
Livet går inte att spara.

Livet är en liveshow som inte går att spela in eller se i repris. Det är bara, bara nu som existerar. Vilket gör det ännu viktigare att vara närvarande, men samtidigt ännu sorgligare, för närvaron gör att jag njuter mer av varje stund, och därmed växer också min ovilja att släppa taget.

Jag blev förvånad när jag upptäckte detta, och utmattad. Det är väldigt krävande att försöka stoppa tiden. Till slut fick jag helt enkelt ge upp och förlika mig med det faktum att livet hela tiden rör sig framåt. Det är bara nuet jag kan uppleva. Vilket ju är hela poängen med mindfulness. Jag hade bara inte tänkt på att en förutsättning för att jag ska kunna säga ja till det nuvarande ögonblicket är att jag släpper det som fanns nyss. Och i själva verket är väl hela syftet med mindfulness att lära sig att i full närvaro låta ögonblicken passera, utan att ställa sig i vägen.

Har ni varit med om liknande upplevelser när ni börjat med närvaro och meditation? Kommentera gärna och berätta.

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB