Jag läser om delar av Daring Greatly av Brene Brown. Särskilt ett parti om ”foreboding joy”, alltså att inte riktigt våga njuta av bra saker av rädsla för att de ska försvinna, fångar min uppmärksamhet.

Brene skriver att massor av människor hon intervjuat till sin forskning berättar om sårbarheten i att känna genuin lycka och glädje. Medvetenheten om att baksidan av att älska någon riktigt mycket är den stora smärta som uppstår om personen försvinner eller råkar illa ut. Sårbarheten i att uppskatta ett ögonblick som kan, och kommer, försvinna – eftersom alla ögonblick för eller senare byts ut mot ett nytt.

Själv kan jag ofta känna en sorgsenhet, som en ledsamhet som släpper, när jag upplever något jag längtat väldigt mycket efter, eftersom kontrasten mellan att längta efter och att uppleva blir så stor och tydlig när det väl händer. Dessutom påminns jag om risken att behöva uppleva samma kontrast fast åt andra hållet efteråt. Brene beskriver det så här:

”It feels more vulnerable to dip in and out of disappointment than to just set up camp there. You sacrifice joy, but you suffer less pain.”

Men hur jobbigt det än är med sårbarhet är det enda som är värre att inte våga vara sårbar. Och det finns sätt att göra det lättare.

Vad Brene funnit som botemedel mot att är tacksamhet. Att istället för att börja tänka på eventuella skräckscenarier och repetera katastrofer i huvudet (det hjälper inte, vi blir lika chockade och ledsna när jobbiga saker händer ändå) verkligen känna genuin tacksamhet över att du får uppleva bra saker. Och inte bara det, utan också kultivera tacksamhet genom praktiska tacksamhetsövningar i vardagen.

Hon rekommenderar också att vi medvetandegör det faktum att glädje inte är helt okomplicerat, och att vi sätter ord på de blandade känslorna när de uppstår. När något fantastiskt händer, som vi är rädda för att förlora, tänk eller till och med säg högt ”jag känner mig sårbar och är så tacksam för ______”.

Det är inte helt okomplicerat det här med lycka, välbefinnande och positiva känslor, men slipper vi känna oss konstiga för att lyckliga stunder också kan kännas skrämmande blir det i alla fall lite lättare.