Hockeybloggen kommer att ta ett litet sommaruppehåll och sparkar i gång igen i augusti.

Vi längtar förstås redan, men måste samtidigt inse att ett fotbolls-VM först måste överstökas.

Let’s Dance pågår för fullt och en som verkar sitta klistrad framför teven är vår – eller åtminstone bloggens favorit – Robin Figren, som tidigare bland annat har hyrt in elva ljusblå giraffer till en lagfest.

Men Frölundaforwarden verkar knappast särskilt imponerad över deltagarnas insatser, utan svidar själv om till en…tja, glittrig och tajt dräkt – och visar var skåpet ska stå.
Nog hade Figrens dans till låten ”Walking on sunshine” platsat i Let’s Dance, va?

Fem plus!

Och därför är det bloggens plikt att bjuda er läsare på den också.

Räck upp handen om du vet någon spelare som bjuder lika mycket på sig själv?

Tack, du kan ta ner handen när du sett det här.

För länge sedan kunde vi konstatera att Skellefteå är överlägset i svensk hockey just nu. Och att laget till slut blev svenska mästare för andra året i följd kommer knappast som någon överraskning.

Men klubben överraskade ändå stort på mig.

Varför, undrar ni.

Jo, för att de lyckades motsvara alla förväntningar och dessutom överträffa dem.

Skellefteå hade förmodligen kunnat gå på några växlar färre, visa en dos mättnad efter guldet i fjol och ändå lyfta Le Mat-pokalen.

Men de valde en annan väg.

Att visa sig vara ett ÄNNU mer överlägset lag och meddela att det inte fanns någon konkurrent ute i landet som ens var i närheten av att hota dem den här säsongen.

De vann både grundserien och slutspelet i överlägsen stil.

Den mentala styrkan i Skellefteåspelarnas huvuden måste vara enormt stark och en lika stark kraft har tränarstaben som lyckats pränta in i de där spelarskallarna att hålla samma höga prestation och göra narr av motståndarlagen. Dag ut och dag in.

Det är ju knappt mänskligt att lyckas hålla samma fokus, spela samma fantastiska spel – varje dag.

Utöver Bud Holloway, som redan bekräftat att han lämnar klubben, gissar jag att någon av Jimmie Ericsson, Pierre-Edouard Bellemare, Joakim Lindström eller Oscar Möller försvinner och då är jag rädd att vi aldrig någonsin får uppleva ett lika överlägset och dominant svenskt mästarlag igen.

Den här statistiken som kollega Erik Karlsson tagit fram säger det mesta.

Så, tja – tack för showen då, Skellefteå.

I går trillade ett tips in på redaktionen om att Färjestad skulle ladda upp inför den sjätte semifinalen på ett udda sätt.

Kollega Erik Karlsson skulle skriva förhandsartikeln, men det blev ett mysterium.

Hittills i semifinalserien har Färjestad inte lyckats vinna på hemmaplan, utan tagit samtliga segrar på bortais mot Växjö, och därmed ville lagledningen behålla ”bortakänslan” genom att äta lunch på Scandic i centrala Karlstad, vila på hotellet – och sedan åka buss till arenan.

Ungefär så som upplägget vid bortamatcher ser ut.

Men uppgifterna vägrade däremot tränaren Leif Carlsson av någon märklig anledning bekräfta. Han var hemlighetsfull.

Direkt vid ankomst till Karlstad rullade därför jag och fotograf Pontus Orre direkt ut till Löfbergs Arena, för att få veta sanningen.

Och det kom aldrig några spelare i buss…

Snarare tvärtom.

De första spelarna, fem stycken, däribland Magnus Nygren och Anders Bastiansen, hade klämt sig in i en liten blå Volkswagen.

Sedan rullade också resten av laget in i bil.

Jaha, så det blev ingen bussfärd? frågade jag Niklas Arell.
– Nej, skrattade han.
Scandic då?
– Ja, vi var där och käkade.
Sedan blev det en tupplur där också, eller?
– Kanske det, hehe, säger Arell innan han försvann in i omklädningsrummet.

Foto: Pontus Orre.

Djurgården är ju klart för SHL och plötsligt ska det byggas ett lag som håller för landets högsta serie också.

Lagbygget kommer bli intressant att följa.

Och det vimlar av gamla klubbprofiler ute i världen och många kan förmodligen tänka sig att återvända till laget nu när Djurgården blivit en attraktiv klubbadress igen.

Jag kommer direkt att tänka på Jacob Josefsson, 23, och Patrick Cehlin, 22.

Två spelare som skulle vara drömvärvningar för Djurgården.

Men tyvärr, duon ser ut att bli kvar i Nordamerika – åtminstone enligt deras agent:

– Båda har ju sjukt stora Djurgårdshjärtan, jag förstår att du ställer frågan, men tajmingen är inte den bästa. De är två killar som vill ta nästa nivå i karriären. Varken Patrick eller Jacob har ringt mig och sagt att de vill hem till Djurgården. Jag tror att de hade gjort det annars. Jag har inte pratat med någon av dem, säger Peter Wallén när jag ringde upp honom.
– Grundförutsättningarna är att de blir kvar i Nordamerika, tillägger han.

Men Wallén stänger ju å andra sidan inte dörren helt.

Jacob Josefsson har dessutom ett utgående kontrakt med New Jersey Devils och Patrick Cehlin, som har ett år kvar på kontraktet med Nashville Predators, har knappast slagit igenom i Nordamerika och står inte noterad för en enda NHL-match under de två åren där borta.

AIK greppade flera livlinor och höll sig vid liv ända in i kvalseriens sista omgång.
Men nu står det klart att klubben åker ur SHL. Det blir allsvenskt spel nästa säsong, alltså.
Då hotas AIK av en massflykt.
Så många som 29 av 30 spelare i det nuvarande laget har utgående kontrakt.
AIK måste bygga ett helt nytt lag till nästa säsong och på grund av en rejält åtstramad ekonomi kan vi förvänta oss att de bygger en stomme av spelare från de egna leden.
AIK måste skynda försiktigt och ha tålamod när de nu ska försöka hoppa på återtåget till svensk hockeys finrum.

Jag tänkte försöka förutspå hur ett allsvenskt AIK-lag kan se ut och om vi börjar längst bak så kan vi dra slutsatsen att nuvarande förstavalet mellan stolparna, Daniel Larsson, försvinner.
Alexander Hamberg är en av få som har kontrakt över nästa säsong och han kommer sannolikt ta över ansvaret mellan stolparna.
På backsidan finns en del i den befintliga truppen som inte räcker till i SHL. Christopher Aspeqvist vill jag påstå är en av dem, och han kan mycket väl komma att stanna.
Jonas Liwing, som har ett klubbhjärta, kan nog också tänka sig att vara kvar. Även om han lär ha några anbud från SHL-klubbar.
Sedan får AIK fylla på med en portion talang.
Jonathan Andersson, Jacob Spångberg, Marcus Karlström och Theodor Lennström är fyra unga backar som redan testat på spel i landets högsta serie och som utan tvekan håller bra allsvensk nivå.
Forwardssidan då?
Tja, ett oerhört viktigt besked är att Patric Blomdahl, lagkaptenen, kan tänka sig att följa med klubben ner i allsvenskan.

Jag brinner för AIK. Vi får se, jag vet inte hur framtiden ser ut för klubben, hur det ser ut med ekonomin. Det är jag orolig för. Men självklart är AIK den första klubben jag kommer att prata med. Det är min klubb. Men vi får se hur det ordnar upp sig med allting.

Så sade han till mig tidigare under kvalserien.
Om det blir så att Blomdahl stannar kan AIK bygga sin forwardsuppsättning kring honom och frågan är om inte klubben kan övertala trotjänare som Christian Sandberg och bröderna Ahlström att också stanna?
Det ser jag inte som någon omöjlighet.
Även framåt finns det talang att fylla på med. Michael Lindqvist har redan visat att han kan skapa problem för SHL-backar. Henrik Rommel och Victor Ekarv är två juniorer som öst in poäng i J20-laget och som garanterat får ett a-lagskontrakt nästa säsong.

Här nedan har något som kan liknas vara ett allsvenskt AIK.
En stomme.
Sedan tillkommer det förstås några värvningar också.

Målvakter:
Alexander Hamberg
Backar:
Christopher Aspeqvist
Theodor Lennström
Jonas Liwing
Jacob Spångberg
Jonathan Andersson
Marcus Karlström
Forwards:
Michael Lindqvist
Marcus Nilsson
Christian Sandberg
Patric Blomdahl
Robin Kovac
Carsen Germyn
Henrik Rommel
Victor Ekarv
Johan Sellerstrand
Oscar Ahlström
Victor Ahlström

Jag tänker knappast fastslå någonting.

Men låt oss spekulera:

Måste bara delge er informationen om att Rikard Franzén, som sparkades av AIK mitt under kvalserien nyligen, är på plats i Cloetta Center och söndagens fjärde SM-semifinal mellan Linköping och Skellefteå.

När jag pratade med Franzén i förra veckan förklarade han att han fick mersmak av att ha huvudansvaret i tränarstaben i ett lag, men att han samtidigt trivs på sitt jobb som utvecklingsansvarig i AIK, ditt han återgått efter att ha blivit av med jobbet som tränare för klubben.

Om besöket i Cloetta Center sade han skämtsamt så här när jag ringde upp honom:

– Jag presenteras i morgon, hehe…

– Nädå, gillar hockey och jag är här med några polare.

Ingen annan anledning till besöket?

– Nej, det är kul med hockey.

Kort senare högg jag tag i Johan Hemlin, Linköpings sportchef, som dock inte vill svara på frågan om Franzén är ett intressant namn för föreningen.

– Jag kommenterar ingenting så länge vi fortfarande är i gång och spelar, säger Hemlin.

Nåväl, Franzén till Linköping behöver inte vara ett långskott, det florerar ju nämligen också rykten att Roger Melin, klubbens nuvarande tränare, är på gång till Brynäs.

Efter förlusten i förra veckans ödesderby mot Djurgården trodde de flesta att ett eventuellt förnyat SHL-kontrakt för AIK var rivet.
Sedan besegrades Malmö på bortaplan matchen därpå och plötsligt levde hoppet igen.
Men i returmötet i lördags blev det förlust och då trodde till och med tränarna och spelarna själva att det var kört.
Och nu är AIK tillbaka i diskussionerna om en SHL-plats – igen.
Det är osannolikt, egentligen.
Hur många livlinor kan ett lag ha?

Jag tror f*n att det här laget kan ta en SHL-plats också.

I så fall skulle vara ett av svensk hockeys största mirakel och kanske inte helt välförtjänt. AIK spel har knappast imponerat i kvalserien och tre hemmaförluster, samtliga mot allsvenskt motstånd, ska inte kunna ge ett lag en SHL-plats.

Men mot Västerås på tisdagskvällen imponerade AIK.

För ovanlighetens skull var både defensiven och offensiven väloljat och nu kan klubben bara göra sitt och samtidigt hoppas att övriga resultat går deras väg. Precis som det gjort hela den här kvalserien.

Och det är inte alls omöjligt om man tittar på den framtida prognosen:

AIK möter ett redan SHL-klart Örebro i nästa omgång. Samtidigt kan mötet Malmö-Djurgården mycket väl sluta med en förlängningsseger för hemmalaget och Rögle kan faktiskt få vinna sin hemmamatch mot Västerås, dock inte med stora siffror.
Då hamnar alla lag på lika många poäng inför sista omgången.
Och AIK möter då Rögle på bortaplan och en klar seger där, så…vips, är ett förnyat SHL-kontrakt fixat.
Såvida inte Malmö eller Djurgården vinner sina matcher stort.

Jag skulle inte bli förvånad om det hände.

***

Jag stod och pratade med Patric Blomdahl (som förresten öppnar för en fortsättning i AIK även om det blir spel i allsvenskan) och då sprang Västeråstränaren Joakim Fagervall förbi.
Han lovade att göra allt för att hjälpa AIK och slå Rögle och Djurgården på bortaplan.
– Det är värre att svika andra än att svika sig själv. Vi kommer göra vårt yttersta, sade Fagervall.

Vi kan koppla bort AIK från SHL-snacket nu.

På riktigt, den här gången.

Även om det har skrivits tidigare så är det den här gången bara tre omgångar kvar av kvalserien och ett nytt hopp kommer inte tändas.

Tyvärr.

Och det på grund av att AIK gick rakt i Malmös fälla.

Herregud, jag har nog aldrig sett ett lag spela mer defensivt än vad Skånegänget gjorde på lördagseftermiddagen.

Mats Lusth, en gång överstegris i sena 90-talets upplaga av Malmögrisarna, som de kallades.

Och i dag gav Lusth, numera tränare i klubben, spelet ett tryne.

Malmö ställde en köttmur i egen zon.

De spelade en extrem defensiv och barrikaderade också det egna målet, samtidigt som alla medel togs till för att freda det.

Malmö backade hem med fem man och plockade ner anfall efter anfall till AIK – och hemmapublikens – enorma förtret.

Ursäkta om jag kan låta småsint och missunsam, Västerås.

Men i kväll såg ni ut som vilsna demenspatienter när ärkerivalen kom till staden. Det här var inget annat än ett bevis på varför inte Västerås hör hemma i hockeyns finrum.
Trots en fin start, ett ledningsmål redan efter knappt fyra minuter, hade Västerås inte förmågan att göra det här rivalmötet mer spännande.

Eller jo, spännande blev det – men det berodde inte på Västerås.

Och jag kommer till det.

Men först vill jag hylla Örebros spel i två perioder. Då var det total klasskillnad på lagen. Efter två perioder hade Örebro skjutit 36 skott på mål och borde haft ledningen med, typ, 5-1, 6-1, 7-1, eller något sådant.

Därför var det också högst märkligt att matchen helt bytte skepnad och faktiskt blev – och då kommer vi till det jag nämnde ovan – spännande en stund i den tredje perioden.
För Örebro började plötsligt dra på sig den ena klumpiga utvisningen efter den andra.

Men hemmalaget dumpade skrämmande nog puck – i spel fem mot tre.

Så, okej, det blev en rafflande match det här. Och Örebro hade, trots sitt spelövertag, tur att inte Västerås var mer skickligt.

Ändå har Västerås fortfarande chans på en SHL-plats.

Visst gillar man den här kvalserien, ändå?