Brynäs är säsongens överraskningslag och placerar sig just nu trea i tabellen.

En stor del i den framgången har förstås Gävleklubbens fruktade förstakedja haft. Oskar Lindblom, Greg Scott och Anton Rödin har varit otroligt bra och den sistnämnde toppar hela SHL:s poängliga.

Men märkligt nog har 23 av Rödins 30 poäng hittills kommit i antingen den andra eller tredje perioden.
Och det är ingen slump – enligt honom själv.

– Jag har tränat bra i sommar och kör hårt på isen. Jag orkar definitivt spela mer i år än de tidigare åren. Jag känner att jag orkar ligga på längre. Det måste bero på det, säger Rödin.

Mot Färjestad blev det två nya assist, faktiskt ett i första perioden, även om han erkänner att han hade en stor portion tur.
– Jag tappade ju pucken, men ibland blir det mål på sånt också, konstaterar han.

En omgång återstår – sedan är halva grundserien spelad.

Och Tingsryd toppar fortfarande tabellen.

Hörde ni? Tingsryd! Nykomlingen!

Med tio (!) poäng ner till trean, dessutom.

Räck upp handen alla ni som INTE trodde det på förhand. Tack, ni kan ta ner den nu.

Det är dags att vi förlikar oss vid tanken att den lilla småländska föreningen faktiskt är i toppen för att stanna. Tingsryd är en lagmaskin som känns orubbliga just nu. Kvällens 4–1-vinst mot Oskarshamn på bortaplan var den sjunde raka segern och det går inte att låta bli att imponeras över Tingsryd.
Och framgångsreceptet är egentligen ganska simpelt; spelare som jobbar för varandra. Det låter klyschigt, men det var länge sedan jag såg ett lika samarbetsvilligt lag som Tingsryd. Ingen spelare sticker egentligen ut, även om Alexander Ruuttos spetsegenskaper avgjorde tisdagskvällens match mot Oskarshamn.

Årets Tingsryd är i stora delar samma lag som tog steget upp från division 1 förra säsongen, sju spelare i den nuvarande truppen har Tingsryd som moderklubb och en sådan som Filip Owesson personifierar laget spel just nu: alltid i skottlinjen, täcker skott, gnetar, stångar och gör mål.

Efter 25 omgångar har Tingsryd fortfarande inte visat några svagheter och laget spelar i en väldigt hög lägstanivå.

Kunde Karlskrona ta steget till SHL kan Tingsryd definitivt också det.

Matchen mellan Frölunda–Färjestad blev, vad jag förstått, intensiv och underhållande, och ett i närmast fullsatt Scandinavium fick se sitt hemmalag vinna ”Västderbyt”.

Eller vänta nu.

Derbyt?

Jag blir inte klok – vad avgör vad som är ett derby, egentligen?

Mellan Göteborg och Karlstad skiljer det 25 mil och då borde man naturligtvis också kunna kalla, typ, Växjö–Linköping för ett derby eftersom det är avståndsmässigt snarlikt. Och apropå Linköping brukar klubbens matcher mot HV 71 kallas E4-derbyn, trots att lagen inte ens kommer från samma landskap och det skiljer 13 mil mellan städerna. Då borde Vita Hästen–Asplöven också få kallas för ett E4-derby. Eller hur? Både Norrköping och Haparanda ligger ju längs E4:an.
Likaså alla matcher mellan Modo, Brynäs, Luleå, Skellefteå…ja, listan kan göras lång, och då får vi plötsligt en helsikes massa derbyn i hockey-Sverige. Linköping–HV är förvisso relativt kort hockeysträcka längs E4:an, men då borde Linköping–Södertälje, när det begav sig, också ha kallats E4-derby?

Nåja, det blev mycket E4 nu men, nej, ordet ”derby” har blivit för diffust och till viss del konstruerat av oss media för att få matcherna att öka i värde. I min bok finns det nämligen bara några enstaka derbyn i elithockeyn i dagsläget och utöver nedanstående möten borde inte ordet ”derby” få användas i andra sammanhang:
AIK–Djurgården.
Malmö–Rögle.
Timrå–Sundsvall.
Växjö–HV 71.
Skellefteå–Björklöven.
Och, förstås, rent geografiskt också Luleå–Asplöven och Malmö–Pantern, trots att det inte finns någon som helst laddning mellan eventuella sådana matcher.

När jag klev av tunnelbanan var en snubbe snabbt framme med frågan; ”hörlurar?”.
Va?, tänkte jag, och lät frågan hänga i luften en stund.
Hörlurar? På en hockeymatch som spelas i skymundan av Sverige–Danmark? Kommer det ens bli fullsatt.

Jag insåg senare att Madonna hade konsert i Globen.

Men undra om inte de där hörlurarna hade behövts på Hovet också.

Djurgården och Frölunda bjöd på säsongens, i alla fall vad jag sett, mest känsloladdade match. I kväll fick vi se ett slagsmål á la NHL med kastade handskar. Nåja, det var bara Mats Rosseli Olsen som kastade handskarna i uppgörelsen med Philip Holm – men båda fick matchstraff.
Och så fick vi se en uppsjö målchanser.
Snygga mål.
Och två lag som fullföljde ALLT. Det smällde vilt.

Redan efter två matcher mellan Djurgården och Frölunda har det skapats en sådan rivalitet att de hår lagen vore en dröm i en SM-kvartsfinal. Om de mötte varandra, alltså.

AIK:s säsongsinledning har varit stark. Väldigt stark. Segrar har radats upp och laget har växt fram som en given utmanare om en SHL-plats.

Och det syns att AIK sprudlar av självförtroende.

Nästan för mycket.

Efter sju raka hemmasegrar (full poängpott) klev ett AIK-lag ut på isen med ett litet storhetsvansinne mot Tingsryd på söndagseftermiddagen.
Skön aggressivitet, fina kombinationer, öppna lägen och stundvis lekstuga i anfallszonen.

Men.

Försvarsspelet? Hallå?

På grund av den offensiva lustan glömdes spelet i egen zon bort fullständigt och man började undra om AIK-spelarna över huvud taget vet hur de ska agera på egen planhalva.
De har FÖR roligt och vill inte göra grovjobbet och det är egentligen lagets enda brist just nu.

***

Tingsryd?

Gud, vilket fräckt lag.

De såg ut som någon blandras mellan hungrig varg och blodigel.

Nykomlingen är en av säsongens största överraskningar och tillhör tabelltoppen efter 19 omgångar. Och jag kan förstå varför.
De hugger på varje misstag motståndaren gör, sliter kopiöst hårt och är effektivt. Utöver de tre fina fullträffarna på Hovet hade Tingsryd två klockrena stolpskott.

Backen Drew Paris och centern Eric Castonguay är toppspelare på den här nivån. Åtminstone av det jag såg duon prestera mot AIK.

Det är dags att börja ta Tingsryd på allvar.

I fjol såldes Globen ut (13 850 åskådare) i Djurgårdens match mot Leksand och bara några dagar senare lockade mötet med Brynäs 12 413 åskådare.

På lördagseftermiddagen hoppades klubben på ännu en publikfest i jättearenan. Visst, 11 783 åskådare, är en kanonsiffra i SHL-sammanhang, men inte fullsatt och jag tycker stämningen endast uppnådde bra kvalitet några enstaka gånger. Hovet är en betydligt bättre hockeyarena när vi talar om läktarstämning.

Men något som förbryllade var Karlskronas bortafölje.

Eller snarare det obefintliga bortaföljet.

När det i mitten av september blev officiellt att Globen skulle vara spelplats för den här matchen uttalade sig Karlskronas tränare Pelle Hånberg så här:

”Det vore kul om Globen kunde bli orangefärgad med massa supportrar från Karlskrona. Hoppas att vi kan rå på Järnkaminerna också. Och eftersom Karlskrona är ett lag som lockar mycket folk så är det kul och förståeligt att man valt att lägga just vår match i Globen”.

Hur det såg ut? Om Globen var orangefärgad?

Knappast – kolla själva:

Den inringade delen är Karlskronas tillresta supportrar och, som ni ser, kunde de ju knappast ”rå på Järnkaminerna”.
Och jag kan tycka att det är märkligt att inte Karlskrona kunde skrapa ihop fler fans. I Globen. En lördageftermiddag.

Hånberg skrattade efter matchen när jag påminde honom om uttalandet.

– Haha, men det var en liten klick som hördes ändå. Jag hörde lite rop när det blev mål. Men jag förstår fansen, det är ändå 60 mil upp hit, säger Karlskronatränaren.

Marcus Sörensen fick ett stort genombrott förra säsongen och var genomgående Djurgårdens bästa spelare.
Succésäsongen har han följt upp på ett bra sätt och gjort nio poäng på de inledande tolv matcherna – fjärde bästa poängmakaren i laget.

23-åringens prestationer kommer förmodligen ta honom högre i karriärstegen och i matchen mot HV 71 på tisdagskvällen fanns en representant från Edmonton Oilers, förre NHL-backen Frank Musil, på plats för att spana in spelare.
Han satt bredvid mig på pressläktaren och när jag pratade med honom tog han själv upp Sörensen som en potentiell spelare för Edmonton.

– 66:an i Djurgården är väldigt bra. Han kan absolut vara intressant för oss, sade Musil, som också har ett VM-guld på meritlistan.

Sörensen är draftad av Ottawa Senators, men eftersom NHL-klubbens rättigheter till honom gått ut är han fri att skriva på för vilken klubb han vill. Forwarden skrev för ett år sedan på ett nytt treårsavtal med Djurgården och det är inte första gången han omgärdats av NHL-rykten.

– En dröm har förstås varit att spela i NHL, men Djurgården är mitt hem och jag vill spela här så länge som möjligt, har han tidigare sagt, i samband med landslagsdebuten i februari.

Toppmöte mellan AIK och Västerås.

Då kommer dels rapporter om att det blir ”den högsta publiksiffran på en vardag” för säsongen och vad det innebär mer konkret vet jag inte.

Men Västerås gjorde en riktigt bra match mot Björklöven senast och AIK kommer till spel med fullt lag, undantaget Jesper Frödén.

Och jag var på plats på AIK:s träning inför onsdagskvällens match för att intervjua målkungen Malte Strömwall. Han var på gott humör och utstrålade glädje över hockeylivet just nu. Vem skulle inte det efter 15 (!) mål på 15 matcher. Men framför allt pratade vi om hans ”besatthet” av material och i klippet nedan berättar han om sina klubbor och skridskor.
Okej, jag kommer kanske aldrig få något jobb i en stor filmproduktion i Hollywood för den här insatsen, men det får fungera som en liten ”teaser” till intervjun som publiceras inom en överskådlig framtid.

”Inte kunde vi, ett gäng killar som lirade hockey mest på skoj ana att den anspråkslösa förening vi startade 1959, 50 år senare skulle vara den äldsta klubben i Malmö. Lika lite kunde vi föreställa oss att klubben skulle etablera sig i division 1”

Så skriver IK Pantern på sin egen hemsida. Men texten är ju, som ni märker, inte särskilt uppdaterad eftersom Malmögänget nu spelar i hockeyallsvenskan för första gången i klubbens historia.

Och ännu mer osannolikt: klubben är just nu ett topplag i serien och bara några ynka poäng från serieledning.

Vem hade trott det?

Panterns prestation så här långt är en av säsongens största skrällar i hockey-Sverige och jag är knappast ensam om att tycka att det är smått otroligt att klubben kan placera sig så högt i tabellen.
Men inte enbart med tanke på att klubben är den minsta på elitnivå, snittar futtiga 558 åskådare på sina hemmamatcher och har den minsta spelarbudgeten i serien.
Det anmärkningsvärda ser man av att blicka på lagets prestation rent statistiskt. Pantern ligger nämligen inte på övre halvan i vare sig måleffektivitet, boxplay, tekningar och har dessutom sämst (!) powerplay i hela ligan.

Framgångsreceptet tycks vara väldigt simpelt.

En rutinerad tränare i Stephan ”Lillis” Lundh som ställt ut ett gäng tunga pjäser på isen. Patrik Magnusson (125 kilo), Anton Blomqvist (103), Johan Molldén (103) och Emil Carnestad (95), är några av lagets extremt tunga backar som få motståndare varken kunnat rubba på eller passerat.

– Vi är ett lag, säger Lundh och lägger betoningen på just ”lag”.

– Vi behöver inte ha någon spelare som smäller in en massa mål i powerplay, men samtidigt är vi medvetna om att vi måste bli bättre i den spelformen. På så sätt finns det mer att ta av i det här laget, fortsätter han.

Kvällens 5–1-vinst mot Asplöven i Malmö Isstadion – dit laget flyttat från Kirsebergs Ishall – var den femte raka segern för Pantern.

– När vi gick upp visste knappt någon vilka Pantern var. Nu är det roligt att röra om och vi har fortfarande målsättningen att vinna varje match.

***

Ett annat succélag, Tingsryd, hade en tung torsdag.
Det började redan inför matchen när man gjorde den här blundern på sitt Twitterkonto:

Och sedan åkte smålänningarna på en tuff smäll på hemmaplan när man föll mot seriejumbon Sundsvall med 1–3.

***

Leksand och Björklöven är säsongens största besvikelser så här långt och båda klubbarna är, efter nya förluster på torsdagskvällen, endast bättre målskillnader från att placera sig under negativt kvalstreck.
Säsongsinledningen för de båda klassiska klubbarna är förstås ett stort, stort fiasko och nu är vägen mot toppen av tabellen lång och brant.

***

Oskarshamn tog poäng för nionde (!) matchen i rad och nu är klubben – som inledde säsongen med två brakförluster – på en kvalplats till SHL.
Imponerande!

Modo ligger fortsatt knivigt till i tabellen och laget har förtvivlat svårt att vinna utanför Örnsköldsvik.

Efter förlusten mot Djurgården på Hovet (3–4) klev tränaren Larry Huras in på presskonferensen efteråt och skojade. ”Det känns som en bar – två öl, tack”, utbrast han och sneglade sedan på Hans Särkijärvi; ”Vad vill du ha, en whisky?”.

Sedan skrattades det högt mellan de båda tränarna och åhörarna inne i rummet.

Larry Huras är en personlig favorit. Lättsam, analytisk, ärlig och engagerad. Och så skapar han rubriker som vi reportrar gillar. Han behövs i svensk hockey och jag hoppas att han inte får sparken av Modo efter den tunga starten på säsongen.

Men bör han vara orolig?

Nja.

Huras är tydlig med hur han vill att hockey ska spelas och det gäller kanske att ge honom tid innan spelarna kan praktisera det på isen. Jag vill inte dra förhastade slutsatser, utan tycker mig se ljusglimtar i Modos spel. Ett viljestarkt lag som trots underläge med 4–0 inför tredje perioden mot Djurgården kämpade sig till ett 4–3-resultat och skapade rejäl dramatik. Snart kommer även Noah Welch att ansluta till laget och det stärker förstås försvaret. Det kan bara bli bättre och kanske är laget bara inne i en inlärningsfas innan de helt och hållet kan underkasta sig Huras filosofi.

Modo är på rätt väg, men har fortfarande en bra bit kvar.