Som väntat så blev det en promenad på röda mattan till semifinal för Sverige efter att Estland körts över med 17-0 i kvartsfinalen.

Oavsett om man tillhör falangen som ifrågasätter den internationella innebandy-konkurrensen eller om man tillhör skaran som tycker att vi ska vara stolta över att Sverige är så överlägsna, så är det svårt att argumentera för att det här var speciellt underhållande. Det var bara ett lag på banan, det var regelrätt överkörning, det var en enda lång väntan på att slutsignalen skulle ljuda.

Visst bjöds vi på en hel del godis – läckra mål, snygga passningar, effektiva dribblingar – men de ska också ses i ljuset av motståndet.

Nåväl, Sverige var riktigt bra: insatsen var som helhet stark, laget pumpade på hela matchen och hade ett aktivt påfyllnadsspel från backplats. Effektiviteten framåt var också riktigt, riktigt bra.

Segersiffrorna var till och med i underkant.

Jag tycker att de flesta orosmolnen – om det nu ens funnits några, de känns mer som en konstruktion för att ha något att prata om – kring det svenska laget kan monteras ner.

Ifrågasatte Patrik Malmström fick måla igen. Det sprakar inte om Pixbos skarpskytt, men å andra sidan brukar han inte sprudla innebandy-mässigt när han är i farten, men däremot är han sylvass när han väl får ett läge. Den absoluta skärpan har kanske inte varit påslagen hittills i VM, men matchen mot Estland var ett kliv framåt, och det är i semifinal och en eventuell final som hans egenskaper behövs som mest. Jag tycker inte hans spel är oroande.

I övrigt finns det inte så mycket att anmärka på: Rasmus Enström gnistrar mer och mer, Kim Nilsson fortsätter att vara aktiv, Johan Samuelsson spelar resolut, Alexander Rudd hittar öppnande passningar, Henrik Stenberg börjar få svarta ögon, Martin Östholm vågar bryta fram från backplats.

Det ser kort sagt väldigt, väldigt bra ut – och nu tänker jag totalt sett, inte bara mot Estland.

Guldfavoriten Sverige har levt upp till förväntningarna så här långt. Helt klart.

***

I efterdyningarna av röda mattan-segern så fokuserar vi på det röda:

* Både Jonas Svahn och Alexander Galante Carlström, båda till vardags i Faluns röda tröjor, startade på bänken och gjorde båda avtryck i sina första byten i matchen: Svahn målade snyggt när han satte 6-0 och Galante Carlström fick en assist när han lättade fram bollen till klubbkompisen och radarpartnern Rasmus Enström som lyfte in 7-0 i bortre krysset. Det var ju så att man satt och väntade på att även Jonas Adriansson skulle skriva in sig i poängprotokollet i sitt första byte – men så blev det inte. Hans mål dröjde till den sista perioden.

* Rött var blodet som droppade ur munnen på Rasmus Enström efter att han fått en ful armbåge av Rainer Komi i den sista perioden. Tack och lov var det inget allvarligare än att en tand fick en smäll – annars kunde det mycket väl ha blivit en hjärnskakning av det där. Semifinal-spel är således inte i fara för bolltrollaren som gjorde sin bästa match i turneringen idag.

* Henrik Stenberg spelar ju också i rött till vardags då han lirar i Storvreta. Måltjuven gjorde förvisso ingen stormatch i kvarten – han trivs bäst när han blir retad och är småtjurig vilket inte blev fallet mot ett passivt Estland – men höll på att bjuda på matchens delikatess med sitt zorro-försök. Tyvärr så blev det inget mål.

* Semifinalen lär spelas mot röda Schweiz som lirar sin kvart under fredagen mot Lettland. Allt annat än en alpseger vore en sensation. Schweiz är sannerligen ingen lätt semifinal-uppgift, även om Sverige är stora favoriter. Dels är Schweiz bra, dels så kan lite nerver börja spela in i det svenska laget nu: allt snack inför turneringen har handlat om finalen mot Finland, ingen har snackat om någon semifinal mot Schweiz. Har inte Sverige skallarna i semin, utan redan tänker på finalen, så kan det bli jobbigt. Faktiskt.

***

Semifinal mot lördag.

Trolig final på söndag.

Nu ska allt avgöras.

Sverige känns som en ännu större guldfavorit nu än när turneringen startade.