Försmaken av VM-finalen, gruppfinalen mellan Sverige och Finland, blev precis den kraftmätning som vi hoppades på.

Det här mina damer och herrar, var riktig innebandy, för er som – förståeligt – inte lät er imponeras av överkörningarna av Lettland och Tyskland.

Jag vill påstå att lagen gav mer eller mindre allt. Det kanske inte toppades, de hemligt intränade varianterna sparades, power play-uppställningarna hölls tillbaka, men alla som spelade gav allt i alla situationer: det smällde, satsades, snackades. Att det var en viktig match för att sätta sig i respekt inför fortsättningen var tydligt.

Att det skulle bli en fysisk match var väntat.

Att det skulle bli S-Å fysiskt, med tanke på att det var en gruppfinal mellan två redan kvartsfinalklara lag, var oväntat.

Finlands taktik var lika klar som given: de spelade fysiskt, stod upp, ville vara aggressiva – och måste spela så mot ett tekniskt överlägset Sverige. Finland spelade hårt. På gränsen. Ibland, eller ganska ofta, gick man över gränsen. Sverige stod upp. Spelade också fysiskt.

Men Sveriges främsta styrka i den här matchen – trots ett psykologiskt jobbigt 0-1-mål i eget power play (äckligt elegant inprickat av pigge Eemeli Salin), trots ett 0-2-mål i baken, och trots att finska murbräckor klev in med hela kroppen i hårda närkamper – var disciplinen och kylan. De svenska spelarna föll inte in benknäckningen, försökte inte ge igen med överdrivenhet, skickade inte iväg några efterslängar. Man stod upp – men man gjorde det på rätt nivå.

Spelmässigt var det inget snack: Sverige förde spelet, försökte skapa, försökte vara kreativa. Man hade dock fruktansvärt svårt att luckra upp det finska försvarsspelet där lejonen hänsynslöst offrade kropparna för att smälla bort svenska spelare och täcka bort skott. Sverige tilläts inte komma igenom med skott och passningar. Den finska hängivenheten till spelsystemet var total. Alla bidrog, alla offrade sig.

Finland är en lagmaskin som visade att man kan neutralisera den offensiva svenska maskinen.

Kim Nilsson, storstjärnan som glimrat i promenad-segrarna mot Lettland och Tyskland,  hade svårt att komma loss mot finska ryggsäckar – men var till slut den som lyckades luckra upp det finska försvarsspelet. Schweiz-proffset levererade dubbla cross-passningar som skar sönder finska boxen och gav Patrik Malmström 2-2 och Rasmus Enström 3-2, två mål som fixade den svenska segern.

Finland gjorde det bra – men orkade inte hela vägen.

***

Eemeli Salins 1-0 var verkligen en delikatess. Den store forwarden bröt Robin Nilsberths inbågning, lurade Martin Östholm och naken med Patrik Åman gjorde han det oerhört vackert genom att vinkla – inte skjuta – in bollen.

***

Vilka stack ut i Sverige?

Alltså, det var inte så många. Förutom de dubbla assisten så var Kim Nilsson ganska osynlig. Alexander Rudd hade mycket boll, men fick inte ut så mycket av det. Henrik Stenberg jobbade, tog och gav stryk, men hade svårt att komma loss. Alexander Galante Carlström tog alldeles för lång tid på sig i avsluten (ja, vid sista skottet också, men då var Mika Kohonen ännu långsammare). Patrik Malmström sköt förvisso ett mål, men det var inget superskott och i övrigt var skyttekungen iskall. Rasmus Enström rev, slet och försökte komma loss, men togs väldigt hårt.

Nej, även om Sverige ägde boll och hade mest rull så skapade man förvånansvärt lite klara målchanser.

Sedan var det väldigt, väldigt många skott utanför. Var min känsla i alla fall.

Sverige hade svårt att få till ett passningsspel som fick det finska laget att börja röra sig, men det berodde också på det aggressiva, täta och bolltäckande blåvita försvarsspelet. Som sagt, Finlands uppoffring imponerade.

Även om få stack ut i Sverige så föll få ur ramen. Det var laget – inte de individuella spetsarna – som besegrade Finland.

***

Finlands 2-0 hade onekligen en underlig studs. Nico Salo tog skottet som tog på Alexander Rudd och tog en synnerligen underlig bollbana innan den flög in bakom Patrik Åman.

***

10 414 åskådare i Scandinavium. Nytt VM-rekord för en gruppspelsmatch.

***

Nu blir det kvartsfinal på torsdag. Mot antingen Slovakien eller Estland.

***

Styrkeförhållandet?

Känslan var att Finland spelade ut det mesta av sitt register. Man kommer spela på exakt samma sätt i en eventuell VM-final. Idag orkade man inte hela vägen, tappade koncentrationen ett par gånger när Kim Nilsson fick skära sönder den annars tajta försvarsboxen. Skillnaderna är inte stora. Men de är där.

Sverige visade att man är ett bättre innebandylag, tappade inte kylan trots Finlands fysiska spel och fick till slut utdelning på sin tekniska överlägsenhet. Känslan är också att det finns ännu mer att kräma ur det här laget.

5-2-segern var rättvis.

Och ett kvitto på att Sverige står kvar som guldfavorit.