Sveriges 13-3-seger mot Tyskland blev ett sömnpiller, om jag ska vara ärlig.

Ett motstånd som var för dåligt, som kröp ihop i ett klassiskt igelkottsförsvar men utan förmågan och orken att spelvända, gjorde att Sverige utan att imponera kunde glida ifrån till en stensäker seger. Alltså, det handlade inte om att Tyskland inte ville bjuda upp till kamp, det handlade helt enkelt om att man inte hade verktygen för att ens våga försöka.

Spel mot ett mål, ett oändligt bollrullande och enstaka sekvenser av målspottande. Det sammanfattar det hela bra.

Sverige hade en dipp i andra perioden, men det kändes som en naturlig reaktion på att ha punkterat matchen med en 6-1-ledning, och jag tycker inte man behöver blåsa någon fara på taket. I sista perioden så tryckte man ner gasen lite till, ökade tempot och körde slut över tyskarna.

13-3 – stabilt.

24-5 på två matcher. Stensäkert.

***

Det surras en del om individuella spelarprestationer redan nu.

Jag lägger ingen stor vikt vid det där. Visst, man kan tycka att Patrik Malmström ser blek ut, att Rasmus Enström borde få ut mer, att Robin Nilsberth borde komma i fler skottlägen, bland annat.

Men den innebandy som spelats mot Lettland och Tyskland är så långt ifrån SSL man kan komma. Det är annorlunda spel mot så mycket sämre motstånd, det är mycket bollrull i uppställt anfallsspel, det är många stjärnor som ska samsas om boll- och speltid.

Det är ingen vettig referensram för att bedöma de här världsstjärnorna.

När allvaret drar ihop sig, som nu i gruppfinalen mot Finland, så tror jag att förbundskapten Jan-Erik Vaara kommer att ge sin tilltänkta grunduppställning chansen från start. Det är då stjärnorna ska visa att de håller för slutspelet, det är då de ska befästa sina roller i bygget, det är då de ska leverera.

Faktum är att många av de här lirarna – kanske främst personifierat av Rasmus Enström – är som bäst när de har inte har någon tid på sig, när de har en motståndare hängandes som ryggsäck, när de tvingas operera på obefintliga ytor. Det är då de agerar utifrån ryggmärgen, bara låter spelet flyta. Nu har de, vilket varit övertydligt, haft alldeles för mycket tid på sig.

***

Kim Nilsson är den starkast lysande stjärnan redan från start. Han är nästan lite för bra.

Av tradition brukar de största stjärnorna, de som är som bäst när allt ska avgöras, vara lite trögstartade i storturneringarna för att sedan växa i takt med att uppgifterna blir tuffare. De som glimrar mest i början brukar svalna av när det drar ihop sig.

Det finns givetvis massor av undantag – förhoppningsvis är Kim Nilsson ett av dem.

***

Lekstugan är över.

Premiärhelgen med promenad-segrarna är avverkad.

På tisdag är det äntligen dags för en kraftmätning värd namnet i den här turneringen då storfavoriten Sverige möter nästfavoriten Finland. Giganternas kamp i plastsammanhang.

Även om det är världens två bästa landslag som möts så är Sverige den stora favoriten. I alla fall när man blickar på pappret och jämför spelare för spelare. Jag har inte sett Finland i den här turneringen ännu, men att spelare som Mika Kohonen, Rickie Hyvärinen och Tero Tiitu – en trio som jag tycker varit tämligen bleka i höstens SSL – ska bära de blåvita lejonen ser jag som ett svaghetstecken.

Samtidigt – klubblag och landslag är två skilda saker. Annorlunda miljöer, andra roller, skiftande spelsystem. Vi har sett flera exempel på spelare som lyfter i landslag efter bleka klubblagsframträdanden.

Och visst finns det klass i det finska laget också: Helsingborgs Jani Kukkola är en SSL-toppcenter, Oscar Hänninen en playmaker av yppersta världsklass och backen Juha Kivilehto brukar leverera.

Bredden kan dock inte mäta sig med Sverige.

Dock: Sverige mot Finland har derbykaraktär (om man nu kan snacka om det i de här sammanhangen). Klassiskt för derbyn är ju att spelarmaterial eller form är sekundärt: vilja, motivation och smartness kan välta berg.

Ser verkligen fram emot kraftmätningen.

Lagen kommer nog inte rusa, kanske sparar vissa spelare och kommer garanterat att mörka vissa taktiska detaljer. Samtidigt vill inget av lagen vika ner sig och det finns mycket prestige. Det blir garanterat en bra match.

Nu höjs äntligen VM-pulsen efter en inledande tomgångs-körning.