Innebandy-VM på hemmaplan, i Göteborg, står för dörren. Eller ja, dörren är mer eller mindre öppnad redan. Det är dags.

Innebandy-nördarna jublar.

Men det här är inte innebandy-nördarnas VM. I alla fall inte bara. Det är inte svårt att tolka syftet med den massiva satsning som görs på turneringen på västkusten: förbundet och sporten ser sin stora chans att en gång för alla sudda ut innebandyn som en låtsasport, en gympauppvärmning i pannband inramad av ribbstolar, och istället visa den sport som sedan 80-talet vuxit fram till Sveriges största inomhusidrott, den största idrotten totalt bakom fotbollen, med en täckning som innefattar hela Sverige.

Innebandyns problem är inte att locka utövare – utmaningen är att bygga den publika produkten.

Sporten – ja, det är en sport – har en styrka i den stora ungdomsrekryteringen, man jobbar hårt med sina utvecklingsmodeller och vill gå i bräschen för ungdomsidrotten. Ribbstolarna finns kvar, men renodlade innebandyarenor ploppar upp lite här och var. Kort sagt: innebandyn plockar marknadsandelar både här och där.

Men: publiksiffrorna är blygsamma.

Snittet i SSL ligger kring tusentalet.

Därför förstår jag satsningen på VM. Nu finns chansen att inför en storpublik visa upp produkten från sin bästa sida. Arrangören har jobbat stenhårt med publik-insatser, inramning och marknadsföring. Sett till siffrorna som presenteras så är det bara att imponeras. Det snackas, media skriver och det har slagits VM-rekord i biljettförsäljning.

Frågan är då om detta blir turneringen som en gång för alla gör innebandyn till en accepterad sport i Sverige.

Jag är, trots satsningen och den innebandy-fest som det kommer bli, skeptisk.

Av en enda anledning: den internationella konkurrensen är för svag.

Eftersom Sverige är världsledande i innebandyn och konkurrensen internationellt är mer eller mindre obefintlig fram till en VM-semifinal, så tror jag att vägen till ett genombrott publikmässigt inte går genom landslaget – blågult är helt enkelt för bra och en 23-0-match mot Lettland kommer inte innebandyfrälsa en nation, det kommer istället att ifrågasätta varför i helskotta turneringen spelas. IFF (internationella innebandyförbundet) har gjort om formatet: det är alltjämt fyra grupper och 16 nationer, men de åtta bästa nationerna är seedade i två grupper och gör upp om direktplatser till kvartsfinalen. Rätt tänkt, men inte ens den toppningen skapar konkurrens värd namnet, även om ett gäng blåbärs-matcher skalas bort.

Visst, svenskar gillar guld och vinnare – men fakta är att detta inte är spännande fram till semifinalen, och knappt ens då. Det är finalen mot Finland som alla väntar på. Trippen dit är – tyvärr – mer eller mindre en transportsträcka.

Jag är bara rädd att den icke befintliga konkurrensen för Sverige, och de storsegrar som kommer radas upp under premiärhelgen, kommer ifrågasätta berättigandet av ett VM och snarare förstärka bilden av innebandyn som en hitte-på-sport, istället för att stämpla erkännandet som hela rörelsen väntar på, efter att ha slagits för plastens marknadsandelar under många, många år.

Jag hoppas att jag har fel och att en nation glömmer ribbstolarnas tid, och ser innebandy för den moderna, snabba och underhållande sport som den faktiskt är.

Det börjar bli dags att ta innebandyn på allvar.

Om sedan VM kommer att bli innebandyns erkännande eller inte, återstår att se.

***

Hur ska innebandyn explodera publikmässigt?

Jag tror att byggandet av högstaserien, SSL, är vägen till framgång. Produkten finns – men den är förbannat dåligt paketerad. Statistikhanteringen är närmast obefintlig (det går inte se vilken målvakt som vaktar kassen eller räddar skotten i en specifik match, till exempel), de största profilerna allmänt okända och att det inte ens finns en officiell hemsida värd namnet för högsta serien, i dagens digitala landskap, är ju närmast nog pinsamt.

Vi som är insnöade vet vilken potential det finns i innebandyn, vilken underhållning det bjuds på. De som är utanför bubblan har ingen aning – och har svårt att hitta in, eftersom det inte finns varken karta eller kompass.

Just den vetskapen, att produkten finns där och fungerar, men inte tas till vara, skapar en frustration hos mig. Och kanske hos andra också.

***

Ja, vad fan, jag kommer säkert få ett och annat tillrop om att jag får skärpa mig, hylla VM och njuta av festen, istället för att klanka ner på konkurrensen. Var inte oroliga: jag kommer njuta av festen. Jag älskar innebandyn. Men jag erkänner också att en 23-0-match i ett gruppspel har svårt att kittla ens de ytligaste innebandy-nerverna – hur känns det inte då för dem som är icke-frälsta?

***

Sveriges premiärmotståndare blir Lettland. Ett lag som blev sexa i VM senast, som sensationellt skrällvann mot Tjeckien och som är ett respektabelt innebandy-motstånd. Dock: Sverige är en, två och tre klasser bättre och kommer köra över Östersjö-grannarna. Så enkelt är det.

***

Nostalgi-läsning om hemma-VM, 1996, då det blev guld, signerat Sportbladets Martin Riddarstolpe. Riktigt, riktigt bra.

***

För er som inte är insatta: Sverige är megafavorit i VM. Efter två raka finska guld så tog Sverige tillbaka guldet i VM för två år sedan då nye förbundskaptenen Jan-Erik Vaara och hans landslagslag fullkomligen pulvriserade Finland i finalen. Det var utklassning.

Medan Sverige fullbordat sin generationsväxling, slussat in nya stjärnor, så står Finland och stampar lite, brottas med sin generationsväxling, och står fortfarande och faller med svalnande SSL-stjärnor som Mika Kohonen, Rickie Hyvärinen och Tero Tiitu som alla sett sina bästa dagar, och som inte hade varit i närheten av den svenska VM-truppen om de haft blågula pass.

I en enda avgörande match kan vad som helst hända. Finland kan slå Sverige. Men det hade varit en gigantisk skräll.

Sverige har ett stjärnspäckat lag, inga brister, saknar inga spelartyper – och spelar på hemmaplan. Sveriges största fiende är sig själva – att pressen blir för stor. Eller att man underskattar motståndet. Men den risken är, tror jag, minimal.

För att citera stjärnbacken Martin Östholm:

”Det här är det bästa landslaget någonsin”.

***

Jag kommer inte vara på plats för att följa VM-festen, jag följer det från korre-soffan, som Per Bjurman brukar säga, och kommer njuta av spektaklet med sund distans. Jag kommer blogga, troligen efter alla svenska matcher, om allt möjligt som faller mig in. Typ. Vi får se var det barkar hän.

Eftersom vad som helst kan hända i innebandy lär det finnas uppslag så det räcker och blir över.

***

2010 var jag på plats i Finland och såg finalen mellan Sverige och Finland. I ett fullsatt och kokande Hartwall Arena. 13 000 uppumpade finnar (med lite blågula inslag).

Det är min mäktigaste idrottsupplevelse hittills. Stämningen var elektrisk, Mika Kohonen var kung, Finland var klart bäst.

Vågar man hoppas på en stämningsmässig repris i Scandinavium?

Ett nytt svenskt guld efter finalseger mot Finland?

Innebandyns erkännande som ”riktig sport”?