Det är dagen efter.

Antagligen ett gäng efterfest-tunga skallar i Dalarna en dag som denna, men det är inte konstigt. Gårdagens finaler i Stockholm blev en manifestation för landskapet man i första hand förknippar med dalahästar, knäckebröd, Leksands hockeylag och Vasaloppet.

Även om Dalarna varit bra innebandy länge, så satte man definitivt landskapet på innebandykartan nu.

Att försöka förklara varför Dalarna är så bra i innebandy är svårt. Ingen jag pratade med igår kunde peka ut någon speciell förklaring. Inget unikt.

Helt klart är i alla fall att man gör ett bra jobb.

Med tanke på hur bra Falun och Kais Mora är – och kommer fortsätta vara, sett till den kultur och de förutsättningar man byggt upp – så kommer daladansen fortsätta i flera säsonger till.

***

När man jobbar under finalerna, som igår, hinner man inte låta saker och ting sjunka in eftersom det är intensivt med två matcher utan någon vidare andningspaus emellan, så det är först nu, efter en natts sömn, som vissa saker ploppar upp.

Som Mikael Karlsson.

Alltså, vilken match han gjorde i går. Hans första final, men han inte bara njöt av inramningen, han levererade också innebandy i absolut toppklass. Det skimrade om honom. I alla fall i två perioder, innan orken tröt. Hans passning till 1-0 var delikat, hans skott fram till 2-1 rappt. Och han hade ett gäng bra passningar och chanser till.

Han var gruvligt besviken efteråt. Vilket var förståeligt.

Men han sa också att han fått blodad tand. Han har kontrakt med allsvenska Djurgården nästa säsong, men jag vågar sätta ganska mycket – även om jag inte lovar att slå baklängesvolter hela vägen upp till Siljan om det inte blir så – att han lirar SSL-innebandy även nästa säsong. Det är där han hör hemma.

***

Alexander Galante Carlström är de stora matchernas man. Det visste Linköping – och det var tydligt hur man fokuserade på att plocka bort honom under gårdagens final. Man låg tätt, tajt och vägrade ge honom någon yta att vända om och skjuta. Det lyckades man perfekt med – Galante Carlströms vassa chanser kunde räknas på en halv hands fingrar.

Det gav dock vapenbrodern Rasmus Enström mer utrymme. Tre kassar av trixaren som fått en del kritik i år för att inte ha levererat lika mycket som ifjol.

I Globen visade han klassen.

***

På samma sätt som Linköping visste att Alexander Galante Carlström var mannen att stoppa, så visste Kais Mora att det var storskytten Madelene Backlund som skulle neutraliseras hos Rönnby.

Trots det gav man Backlund fyra supermålchanser i mittperioden, varav två av dem kom efter att Kais Mora misslyckats med sin press och gett Backlund chansen efter kvicka Rönnby-vändningar. Det där kunde ha straffat sig rejält. Jag var inne på det redan igår: det var ett mirakel att Backlund inte satte någon boll. Läget på kanten, när bollen kom ut och hon hade öppet mål och satte bollen i stolpen, tror jag hon hade satt i en SSL-match i november.

Nu blev hon lite för ivrig, lite för het.

Kais Mora vann damfinalen välförtjänt, men hade Backlund nyttjat något av sina lägen i mittperioden så hade det kunnat bli en helt annan match.

***

Kais Mora är Anna Wijks lag, även om hon aldrig skulle erkänna det själv. Det är hon som är motorn, navet och den som driver stjärngänget.

Wijk gjorde en bra final – men hon glänste inte.

Istället var det Therése Karlsson – vid sidan av storspelande stjärnkeepern Jonna Mäkelä som dessutom lirade majoriteten av finalen halvskadad efter att ha fått en lagkamrat över benet i första perioden – som klev fram som den stora ledaren. Hon brände ju hela slutspelet ifjol på grund av sjukdom, men fick nu vara med – och satte verkligen avtryck med sitt outtröttliga slit, sin vilja och sin otroliga kyla – vilket syntes vid 4-2-målet där hon var cool, istället för att stressa iväg något avslut.

Efter missen ifjol så unnade man verkligen Karlsson den där daladansen.

***

Stämningen i Globen var okej. Inte elektrisk.

Men så blir det när 80 % av publiken, kanske mer, är där för att njuta av innebandy snarare än att heja på något speciellt lag. SM-finalerna är innebandy-årets fest, då samlas alla innebandy-frälsta från landets alla hörn – och även från alla länder – för att bevittna högklassig innebandy, umgås och dunka varandras ryggar. Jag gillar det – men å andra sidan skapar det inte den där elektriska stämningen, som om 80 % av publiken istället varit exempelvis Falun-fans.

Jag tycker att innebandy-underhållningen blev bättre än förväntad.

Efter en lite trevande inledning så växte damfinalen ut till precis den underhållande fajt som vi förväntade oss. I herrfinalen orkade Linköping stå emot Falun-lavinen längre än förväntat och det var match långt in i tredje perioden.

Ett värdigt slut på en härlig innebandy-säsong.

***

Jag samlar också ihop läsningen från igår till er.

Damfinalen:

Kais Mora tog första guldet på 29 år

Succédealen: ”Kom bara för det här”

Blogg: Det var på tiden, Real Mora

Herrfinalen:

Falun historiskt – tog tredje raka guldet 

”Dalahästarna är så fint målade – njuter”

Ska spela allsvenskt – vill till Globen igen

Innebandyns svar på The Big Red Machine – ett styrkeprov

***

Därmed stänger vi också blogg-dörren för den här säsongen. Jag får passa på att tacka er som hängt med under vintern och hoppas ni gillat plast-tugget. Väl mött.