Mina föräldrar har berättat att Långfredagen var årets längsta och tråkigaste dag, eftersom de inte fick göra något alls under den dagen när de var barn.

Jag som är uppvuxen i en tid där affärer har öppet alla dagar i veckan, där det finns en miljard teve-kanaler att välja mellan och ett Internet späckat med oändligt innehåll, har aldrig upplevt Långfredagens tristess.

Och är det någon Långfredag som inte varit tråkig på något vis – så var det den idag.

För oss som gillar innebandy, alltså.

Såg parallellt på Kais Mora-Pixbo och Falun-Mullsjö – och snacka om underhållning. Det osade av vilja, kamp och finess. Det doftade slutspel, precis som det ska vara.

Perfekt underhållning, Långfredagen till ära.

Skönt att vara uppvuxen i rätt tidsera.

***

Alltså, matchserien mellan Kais Mora och Pixbo kan bli en riktig holmgång.

Kais Mora vann den första matchen med 5-2, men det kunde lika gärna varit samma siffror åt andra hållet. Den stora skillnaden mellan lagen var helt klart effektiviteten, där Kais Mora var mer hänsynslösa när chanserna väl kom, och där storstjärnorna verkligen klev fram, samtidigt som Pixbo brände sina bästa chanser.

Trots den bredd som Kais Mora sitter på så gick man på två rena femmor idag. Att klasslirare som Petra Hansson och Ingela Hansson får nöta trä, talar en del om klassen. Sedan saknade ju laget Martin Löf och Elin Reinestrand, så klart.

Anna Wijk, som matchades hårt, var riktigt bra. Moa Tschöp också, som drog iväg på några av sina patenterade löpningar.

Pixbo luftade mer folk, var riktigt bra, men saknade det sista lilla: målen.

Jag tror att detta kommer rinna ner till en målvaktskamp mellan två av SSL:s bästa keeprar – såväl Jonna Mäkelä som Sara Hjorting var stundtals bländande i den första ronden. Trots att det vimlar av skarpskyttar i båda lagen, så krävs det något extra för att få in bollen i nät.

Nåväl, detta är två lag som verkligen vill lira innebandy, som bjuder upp till kamp, som inte tycker om varandra och som kommer göra allt för att vinna. Det syns – och det skapar en härlig intensitet.

Som sagt: detta blir en holmgång.

***

Mullsjö har varit uträknade från start i serien mot storfavoriten Falun, något som också förstärktes av den första matchen där Falun var klart bättre och vann tämligen komfortabelt.

Men Mullsjö knaprar sig närmare. Det var nära senast, då man föll i sudden, och det var nära idag, där man återigen föll i sudden.

Match tre var sannerligen en kamp som växte i underhållningsvärde – från period till period. Tredje perioden var riktigt bra – en nervpers där man såg hur mycket som stod på spel.

Det är underbart att se innebandy där det syns hur viktig varje passning, varje mottagning, varje steg är.

Från början kändes det som att det skulle bli en behaglig resa för Falun som satte igång sitt klassiska bolltrillande, som tog ledningen med 2-0 i första perioden, och som spädde på till 3-0 i den andra. Men Mullsjö fick kontakt – och när David Gillek, en av planens bästa, satte 3-2 med ett fantastiskt skott från kanten som letade sig in i bortre krysset så var västgötarna sannerligen med i matchen.

Det blev 3-3, Falun tog ledningen med 4-3, men Mullsjö kvitterade.

I sudden var det spel mot ett mål. Falun-coachen Thomas Brotttman matchade sin förstafemma hänsynslöst (jag tror de bara vilade någon minut, av de nio minuterna som spelades), de parkerade i offensiv zon och skapade massivt tryck mot en storspelande Benjamin Löfdahl i Mullsjö-kassen. Skottstatistiken 10-1 talar sitt tydliga språk.

Ändå fick Falun inte in bollen.

Men just när man trodde att Mullsjö på något osannolikt sätt skulle reda ut sudden-manglingen så kom avgörandet.

Efter 9.11 så slog stundtals ifrågasatte Rasmus Enström in 5-4-bollen som avgjorde bataljen, tog Falun till 3-0 i matcher, och som kanske spräckte det sista lilla hoppet som finns kvar i Mullsjö. Jag säger inte att Mullsjö inte vinner nästa match i Nyhemshallen, det vore faktiskt rättvist att man gjorde det, men man kommer aldrig ta fyra raka. Aldrig.

***

Glad Påsk på er!