Falun är givetvis storfavorit.

De själva hymlar inte heller med att de ska hämta hem det tredje raka SM-guldet. Laget är kaxigt, men jag gillar det. Man är bäst, vet att alla tycker man är bäst och skyltar också med att man är bäst. Skönt förlösande i jante-Sverige.

Samtidigt så gillar jag Linköping som är lika kaxiga.

Det enkla för uppstickaren från Östergötland hade varit att ta rollen som underdog, låta Falun leva med favorittrycket och smyga under radarn. Men den rollen har man inte alls tagit, istället har man sagt att finalen är 50/50, att man inte är i Globen för att vara några statister och att man ska spela sitt spel och inte fokusera på motståndarna.

Man kan tycka det är dumt att ge Falun den extra tändvätskan, men jag tror inte Linköping bryr sig om det.

Laget har skapat en egen image och tror på sig själva – och jag gillar det.

Det är förlösande för hela innebandy-familjen, som ofta springer runt och dunkar varandra i ryggen, att två lag vågar sticka ut, vill vara vinnare och inte är rädda för att stå upp för sina åsikter.

Innebandyn behöver mer kaxighet och det bjuder båda finallagen på.

Falun är givetvis favorit i den här finalen, men jag tillhör inte skaran som tror att detta blir någon defilering för laget från Dalarna. Linköping är för tajta, disciplinerade och smarta för att låta sig köras över.

***

Martin Karlsson är Mr Linköping. Härföraren som personifierar lagets sätt att spela, som varit med på hela resan upp i eliten och som ständigt är i debattfokus för att han inte får chansen i landslaget.

Karlsson skadade foten under säsongen, har inte spelat sedan dess och har fått följa hela Linköpings finalresa från sidan.

Att östgötarna gjort den här resan utan sin stora ledargestalt gör prestationen ännu större.

Att han sedan får vara med på matchvärmningen – trots att han inte är aktuell för spel – tycker jag är helt rätt. Även om han inte lirat något i slutspelet så har han stor del i den resa som klubben gjort. Att han får uppleva finalstämningen från första parkett, på planen, är mer än välförtjänt.