Vilket innebandygodis vi har bjudits på den här säsongen.
Jag glömmer säkert något, men:
Nicklas Hedengrans spektakulära hoppmål (som kanske inte skulle ha godkänts visserligen, men nu blev det ju så, och det var en högoktanig prestation).
Ketil Kronbergs ”bunker”-frislag förra omgången.
Och så Filip Kjellssons tittfint idag, till Markus Jonssons 7-3-mål, när Växjö körde över Dalen och vann med storsiffrorna 12-4.
Att beskriva målet i ord är svårt, men typ så här:
Kjellsson var bakom buren, på väg runt och tittade framåt. Då slog han en passning på första stolpen rakt på bladet på Markus Jonsson som la in bollen i tom bur. Passningen slogs med ryggen mot stolpen, med en backhand, och gjorde tunnel på en Dalen-back. När Jonsson slog in bollen tittade alla Dalen-spelare, plus keepern Måns Parsjö-Tegnér, på Kjellsson.
Grejen var ju bara att han inte hade någon boll.
Som att den var borttrollad.
Det låter som jag fördummar Dalen-försvaret, men absolut inte. Det var passningen som var för magisk, det var inte mycket att göra. Ja, mer än att kanske titta på annat, som typ Markus Jonsson. Men vi har sett värre markeringsmissar.
Frågade Kjellsson hur ögat i nacken mådde.
Han bara skrattade.
– Jag gjorde många sådana passningar förr i tiden, men det var ganska längesedan nu, sa han om tittfinten som han länge varit känd för.
– Det är svårare i SSL. Motståndarna brukar ha bra koll när man är bakom kassen, det går inte på samma sätt. Men får man läge så.
Grejen var ju att han levererade en tittfint till. Hade det inte varit för den första superpassningen så hade nog den andra blivit lika hyllad, men nu kom den i skymundan av den första passningen.
Vid 10-3 tittade Kjellsson upp mot sin back och slog åt motsatt håll en diagonal cross genom hela Dalens box till en sopren André Andersson vid bortre stolpen som fick bollen rakt på bladet och bara kunde peta in sin tredje kasse för kvällen.
Vilken jävla show.
Matchen i övrigt?
Dalen, med tio man på skadelistan, inklusive superstjärnan Ketil Kronberg, rivstartade matchen och var klart bäst i starten. Växjö-coachen Niklas Nordén tog timeout redan efter 3:32. Sedan åt sig Växjö in i matchen, blev bättre och bättre, och spelade till slut ut Dalen som med decimerat manskap inte orkade stå emot den offensiva orkanen med Filip Kjellsson i dess mitt.
Debuterande Marcus Ekengren var blek i början, men blev bättre och bättre. Alexander Bodén såg stekhet ut i början och Johan Eriksson bombade in ett par snygga kassar, men annars var det inte mycket att kommentera om Dalen i denna matchen.
Bara att dra ett fett streck över alltihop.
Växjö är heta just nu.
André Andersson fortsätter vräka in poäng.
Och nu är Filip Kjellsson, som haft en del skadebekymmer i höst, på gång.
Det ser ljust ut för smålänningarna.

***

Oj, hur gick det där Rasmus Enström?
Falun-stjärnan – världens bästa spelare – trampade på ett blad i sista perioden mot Mullsjö, fick en smäll på knäet och fick bryta matchen efter att ha gjort ett misslyckat test att spela ett byte till.
Efteråt var han orolig:
– Jag tror att det inre ledbandet har fått en smäll. En läkare har kollat på det och tror inte att det är så allvarligt, men jag har inga bra upplevelser av knäskador i familjen, sa Enström till mig och syftar på sin bror:
– Han skadade sitt knä på samma sätt och det mer eller mindre avslutade hans karriär. Jag är både orolig och nedstämd.
Förhoppningsvis så stämmer de inledande läkarutlåtandena att det inte är så allvarligt.
Han ska undersökas vidare.
Men lät uppriktigt orolig när jag snackade med honom.
– Jag fick nästan lite panikkänsla när jag stod vid sidan om i slutet, men läkaren lugnade ändå ner mig. Jag har typ aldrig varit skadad så det är svårt att veta för mig. Jag hoppas verkligen att det är lugnt.
Det hoppas jag också. Både för honom och hela innebandyns skull.
Matchen då?
Jag tycker det var en underhållande match. Mullsjö spelade bra, skickliga i försvaret, sylvassa spelvändningar och hade många bra lägen. Inte minst i inledningen av andra perioden, innan man fick in 2-2, så brände man några riktiga kalaslägen.
Johan Rehn fick verkligen imponera.
Det gjorde kollegan Benjamin Löfdahl också, för Falun hade också sina chanser.
Det kunde ha gått lite hur som helst, båda lagen hade sina chanser, men 3-3 efter fullt tid kändes okej ur rättvisesynpunkt tycker jag. Sedan avgjorde stekhete Johannes Larsson på övertid, han har verkligen klivit fram en hel del på slutet.
Matchens mål?
Jag sätter min slant på Johannes Skogs 2-1, när han nära Löfdahl gjorde en fint, gick åt sidan, och lättade bollen precis över Löfdahls hand i ett snävt läge. Kyligt, minst sagt.

***

AIK vann med 7-4 mot Helsingborg.
Starkt, men AIK har hittat något nu, en hunger, en moral, en effektivitet. Något man saknade där en period, men som man återfunnit igen.
Det finns en hel del stjärnor i laget, men nyckeln nu är att alla verkligen drar sitt strå till stacken, tar sin roll.
Efter att matchat hänsynslöst på två femmor i ett par matcher så har coachen Mikael Karlberg nu börjat röra sig med mer folk, fler avlastningsspelare, vilket är helt logiskt. Jag förstår att han ville köra hårt på sina stjärnor för att laget skulle börja vinna igen, och nu när självförtroendet i gruppen höjts så vågar han stoppa in fler spelare – vilket också får som konsekvens att stjärnorna orkar prestera ytterligare, framförallt offensivt, när de får lite mer vila.
Perfekt för AIK, alltså.
En annan nyckel: balansen i kedjorna.
Istället för att trycka ihop allt det bästa i en kedja som i början så har man nu två balanserade toppkedjor: Karl-Johan Iraeus/Joel Kanebjörk/Alex Kjellbris och Kevin Björkström/Rickie Hyvärinen/Patrik Hagberg.
De sistnämnda har levererat hela säsongen, men nu har verkligen Iraeus och Kanebjörk kommit igång.
Två robusta centertankar med stora ledaregenskaper som verkligen går i bräschen.
Iraeus har ju dessutom stigit fram som målskytt.
Hans slägga fram till 3-2 idag var ju stenhård.
Såg ut som en snajper i det läget.
Inget man är van vid precis.
Men som sagt: AIK har självförtroende nu.
Helsingborg?
Upp och ner, som vanligt. 8-2 borta mot Karlstad senast, 4-7 mot AIK nu. Ingen logik. Ja, jag vet att jag tjatar om denna lynnighet, men kan liksom inte låta bli när den gör sig till känna hela tiden.

***

Max Wahlgren.
Fem mål!
Det har ingen annan lirare mäktat med den här säsongen (på herrsidan då alltså, på damsidan har Corin Rüttimann, Ranja Varli, Emelie Wibron och Sara Helin gjort det).
Dessutom hade den forne stortalangen en assist, och låg således bakom samtliga sex mål när Granlo 6-5-vann efter övertid mot Warberg och tog viktiga poäng i den tajta tabellen.
Wahlgren var ju stämplad som supertalang som ung, men har kanske inte nått de höjderna som man kanske trodde.
Men han har fått ett genombrott i år.
Tolv matcher i år, och han har gjort mål i tio av dem.
Kais Mora-förvärvet har verkligen gett Granlo viktig ”secondary scoring” bakom förstafemman med Johan Samuelsson i spetsen.
Warberg?
Förstafemman levererade ett mål.
Det håller inte för hallänningarna.
Det var ju detsamma senast.
Jag har sagt det innan: förstafemman måste leverera för att Warberg ska kunna vinna.
Fyra raka nederlag för Oscar Lundins mannar nu, efter att innan dess vunnit fyra raka matcher. Det svänger snabbt, minsann.

***

Mer innebandy imorgon. Då kör vi igen.