Vinsten i derbyt mot Storvreta borde ha blivit en vändning för Sirius.
Det blev det inte – istället åkte laget till Gävle och Gavlerinken och torskade mot seriens jumbo efter en minst sagt slätstruken insats.
Men kommer vändningen nu?
Sirius besegrade Växjö med 5-4 efter övertid, efter en match där man verkligen visade moral, kämparanda och hunger.
För inget kunde rämna Sirius i den här fajten:
Laget låg under med 0-2 efter första perioden efter svagt spel.
Laget släppte in 2-3 bara minuter efter att man nått ikapp till 2-2.
Laget släppte in 4-4 med mindre än fyra minuter kvar, när man varit det bättre laget ett tag och ledde.
Laget drog på sig en utvisning under övertiden, och var illa ute.
Trots allt detta, och att självförtroendet efter sju förluster på åtta matcher torde vara begravt i någon källare, så lyckades man vinna med 5-4.
Segerreceptet?
En gammal beprövad kedja.
Dan Johansson, Johan Eriksson och Peter Berlin var nämligen återförenade.
De sköt alla fem målen för Sirius.
Berlin var hetast. Han brände ett gäng chanser under första halvan av matchen, men sedan lossnade det.
Tre mål blev det från hans klubba:
Först en diagonalpassning av Johansson som gav fint skottläge och 3-3.
Sedan var det box play-uppvisning:
4-3 kom efter en soloprestation där han tunnlade Robin Mourujärvi innan han avslutade.
5-4 kom efter ett snyggt utkast av Petter Nilsson som han snappade upp och fick, om än efter lite besvär, in bakom storspelande Eero Kosonen.
Otroligt läckra mål.
Förarbetena till målen alltså, inte själva avsluten. Om vi ska vara ärliga.
– Båda mina mål i box play var dåliga avslut, erkände Berlin.
Starkt med dubbla box play-mål i alla fall.
Och bra att sätta ihop en beprövad enhet så klart. Egentligen undrar man ju varför det inte skett tidigare. Men det finns säkert anledningar.
– Vi har kört mycket ihop tidigare, men inte i år. Det var inget nytt för oss, vi känner varandra bra. Det var inget konstigt, sa Berlin om framgången för den återförenade trion.
Det syntes annars att Sirius brottades med självförtroendet.
Speciellt i början.
Men att vända, att inte rasa ihop trots att Växjö fick mål i viktiga lägen av matchen, var moraliskt starkt.
Sirius kan ju så mycket mer än man visat hittills. Idag såg vi delar av det.
Växjö?
Stark start. Klart bättre i första perioden. Filip Kjellsson trollade bort tre Sirius-lirare innan han frispelade Markus Jonsson vid 0-2.
Sedan föll man tillbaka i andra.
Och tredje inleddes med att coachen Niklas Nordén skickades upp på läktaren. Han satte sig först långt ner, precis bakom spelarna, men fick klättra högre upp efter att ha blivit tillrättavisad av domarna. Det där sänder så klart inga bra signaler till egna laget, oavsett hur förbannad man är på domarna. Andra gången – det hände ju mot Granlo också – som Nordén skickas upp på åskådarplats.
Växjö lyckades målmässigt bita sig kvar i andra och tredje perioden, men hade inte Eero Kosonen gjort ett par vassa räddningar så kunde Uppsalalaget vunnit tidigare.
Men det blev alltså två pinnar för hemmalaget till slut.
Nu måste det väl vända för höstens största besvikelse.
Eller?

***

Så skönt att se Rasmus Enström i aktion igen.
Han fick ju bryta matchen mot Mullsjö efter att ha skadat knäet och stod över mot Warberg senast.
Det var inte alls givet att han skulle spela idag mot Helsingborg, men han fanns med från start, och såg inte ut att hämmas av sitt knä.
Han var verkligen spelsugen.
Fyra baljor blev det.
Alla från nära målet, där han inte brukar vara så ofta.
– Ja, grabbarna sa till mig att jag hittat nya ytor. Det kanske berodde på knäet, att jag tänkte lite annorlunda, sprang på ett nytt sätt, sa Enström till mig när jag frågade om det där.
Men som sagt, det var inte helt klart på förhand att han skulle spela:
– Det var inte alls givet. Det kändes inte alls bra på träningen igår (i lördags). Jag haltade redan på uppvärmningen. Jag själv var inställd på att spela ändå, men lagledningen var tveksam eftersom jag haltade runt, sa han.
En specialuppvärmning med kedjekamraten Jonas Adriansson – som ju drog korsbandet i somras – räddade spel. Enström hakade på Adrianssons knäövningar, och efter det sa han att det kändes bättre.
Hur som helst: skönt att det inte var allvarligare med Enström (det handlar om en blödning, det är inte något som är trasigt).
Han är en artist som innebandyn behöver.
Annars:
Matchen mot Helsingborg blev ett riktigt målkalas.
Jag är inte den som definierar underhållning med mycket mål, men detta var en kul match mellan två lag som ville spela innebandy, som inte ställde upp speciellt mycket, utan det var plattan i mattan.
Eller full pung, som en viss Enström sa en gång.
Dessutom var det irriterat på plan, en hel del tuppfäktning, markeringar efter avblåsningar och många svarta ögon. Precis som det ska vara, det ska brinna, det ska spruta adrenalin.
Helsingborg ledde ju med 5-3 en bit in i den andra perioden, men sedan mullrade Falunmaskinen igång på allvar, fick ordning på effektiviteten, och vann med klara 11-6 till slut.
Storpubliken – 2672, det var fri entré – fick, trots hemmalagets nederlag, valuta för pengarna i form av riktigt bra innebandy. Och även om det var Falun som vann, så var det Helsingborg som svarade för de finaste delikatesserna.
Jag tänker främst på Mika Moilanens läckra inlättning av 3-2-målet och Daniel Johnssons zorro-straff fram till 5-3.

***

Sex raka nederlag.
Det står Warberg på nu, efter att ha övertidstorskat på bortaplan mot AIK.
Trots ledning med både 3-1 och 4-3.
Jag har en tendens att upprepa mig, fastna i samma cykelhjul, men det kan inte hjälpas:
Jag berömmer återigen den moral och kämparanda som AIK hittat, där man inte ger upp, där man sliter vidare, och där man vet att man kan vända bara hela laget sliter hela vägen in i kaklet.
Så var det nu också. Trots både 1-3 och 3-4 så slets det vidare.
Patrik Hagberg – tillbaka i laget igen – sopade in både 3-3 och 4-4 med distinkta skott i slottet.
Sedan gjorde Nicklas Hedengran – som inte gjort mål sedan familjen Hedenhös vandrade, eller i alla fall inte sedan det uppmärksammade hoppmålet – det matchvinnande 4-3-målet på övertid.
Med en volley på backhand.
Så kan man ju också avsluta en lång måltorka.
Snacka om att bli hjälte.
Nya viktiga poäng in på AIK-kontot, alltså.
Uppe som nia i sammandraget, bara målskillnad från en slutspelsplats.
Värre för Warberg som nu dalat ner till elfteplatsen i tabellen. Nu helt plötsligt fyra poäng efter slutspelsplatserna. Och bara tre poäng före Granlo under nedflyttningsstrecket.
Warberg ska nog vara oroliga.
Idag levererade Rikard Eriksson, ett mål och två assist, samt Daniel Karlander, två mål, men fler måste kliva fram. Det är alldeles för trubbigt framåt just nu hos hallänningarna.

***

Storvreta slog tillbaka Karlstad med 9-4 på hemmaplan.
Vi kan väl analysera lunchmatchen så här: det var ganska jämnt i 40 minuter, sedan drog Storvreta ifrån i sista. Typ.
Jag tycker att spetsen avgjorde.
Alexander Rudd var strålande. Måste vara en av hans bästa matcher i år. Det var hans bästa match poängmässigt, men inte bara det, han var strålande i spelet, i box play och samlade ihop ett gäng fantastiska passningar.
4-4 inför sista.
Sedan gasade Storvreta – och lagets stjärnor:
Rasmus Sundstedt snodde helt enkelt bollen av Karlstads-kaptenen Christian Persson, vandrade in i slottet och backhandskottade in 5-4.
Rudd bröt ett uppspel på volley, drog mot mål, fick med sig två backar och passade sedan bollen bakom ryggen till Albin Sjögren som dundrade – om än med lite studshjälp – in 6-4.
Sedan tic-tac-toe-spel där bollen gick blixtsnabbt från Sjögren till Jesper Berggren till Joakim Olsson som naken i slottet kunde smacka in 7-4.
Rudd spelade sedan fram Sjögren till 8-4 och Berggren till 9-4.
Inte så mycket att säga om till slut alltså, där Storvretas tyngd och spetskompetens alltså blev för jobbig för Karlstad att hantera i längden.
Karlstad saknade ju dessutom nyckelpjäsen Tom Colling.
Tre raka nederlag för sensationsnykomlingen nu, som dalat i tabellen och som börjar närma sig bottenregionen i sammandraget. Lagets höst har varit stark, men det är nu, mitt i serielunken i mörka november och december, som lag verkligen sätts på prov, något som värmlänningarna verkligen fått känna på.
Nu kan inte Karlstad överraska längre, nu gäller det att hitta en dimension till i spelet, kunna hantera förväntningarna, och det måste man fortfarande bevisa att man klarar av.

***

Mer innebandy nästa helg.