Första reflektionen från Saab Arena och arenamatchen – som lockade 5000 personer – mellan Linköping och Växjö:
Att stå mellan lagens bås är nog som att stå i stormens öga, för det blåser rejält med tanke på de utspel, skrik och gester som tränarna Johan Astbrant och Niklas Nordén levererar, två tränare som är kända för att inte linda in åsikter eller kritik i någon bomull, utan som säger rakt ut vad de tänker och tycker.
Det är befriande i många stunder, även om det just i matchsituationer ibland kan bli lite för mycket eftersom det oftast är domarna som får skiten.
Nåväl:
Linköping vann till slut med 4-3 efter övertid.
Det efter att ha tappat ett 3-0-övertag som stod sig i hela 50 minuter.
Sedan tog Linköping två utvisningar i rad och Växjö sköt 3-1 i fem mot tre och 3-2 i fem mot fyra innan kvitteringen kom med två minuter kvar. Stjärnan André Andersson hade klubban med i alla tre målen och det var snyggt med två lysande assist samt ett hejdundrande skott.
Men östgötarna drog alltså längsta strået till slut, men det var inte med samma målackuratess. Inte i närheten faktiskt.
Linköping snarare forcerade in sina bollar, vilket också avgörandet var ett tydligt exempel på, där Gustav Fritzell framför kassen på något sätt lyckades trycka in bollen. Om han nu gjorde det. Växjö protesterade vilt. Liksom Niklas Nordén.
Domarna dömde mål direkt.
Omöjlig situation att avgöra – domarna fick gå på sin första känsla.
Från tv-bilderna jag hade var det omöjligt att se om någon boll var inne. Det är bara att lita på att domarna gjorde rätt.
Linköpings keeper Robin Laakso beskrev det bra:
– Växjö var säkra på sin sak, men det brukar de vara. Våra spelare var lika säkra på att det var mål. Det beror nog på vilken tröja man har på sig. Vi får lita på domaren, han bestämmer.
Lite så. Linköping tyckte så klart att bollen var inne. Växjö tyckte så klart att bollen inte var inne.
Domaren dömer med de verktyg han har till hands. I dagsläget är det sina egna ögon. Bra så.
Det finns en hel del känslor mellan de här lagen.
Känslor som späddes på under den här duellen.
Martin Karlsson och Johan Roos hade sina dispyter.
Astbrant och Nordén hade sina.
Det var ingen som vek ner sig.
Det hade lockat med en slutspelsserie mellan de här två lagen, inte minst för tränarduellens skull.
Annars:
Linköpingsmålvakten Henrik Quist fick kasta in handduken precis innan matchstart på grund av magsjuka och Robin Laakso fick hoppa in – och han höll alltså nollan i 50 minuter innan Växjö fick hål. Men Laakso blev vinnare till slut, och givetvis starkt att gå in och leverera under de förutsättningarna.
– Det är klart att det var speciellt. Sedan förbereder jag mig på samma sätt oavsett om jag ska spela eller inte, så det var ganska lugnt, sa Laakso efteråt.
– Beskedet kom väl tio, tolv minuter innan match. Jag var beredd att sitta på bänken men så kom en ledare fram och sa att jag skulle stå, så det var bara att köra. Det var ju inte svårt att tagga till med tanke på inramningen.
Han gjorde en riktigt bra match.
Linköping är ju faktiskt det enda SSL-laget som inte har en uttalad förstemålvakt.
Robin Laakso och Henrik Quist alternerar i målet.
– Det är klart att man vill spela så mycket som möjligt men vi som team försöker göra det bästa för laget, sa Laakso som dock inte är nöjd med spelschemat:
– Det är inte optimalt och det blir ryckigt. Jag kan stå en match och sedan vila en månad, även om vi står varannan match. Det är svårt att hitta en rytm som spelschemat ser ut nu.
På tal om spelschemat.
Hade någon tagit upp det ämnet i en paneldebatt med Astbrant och Nordén närvarande så hade det nog blåst ganska bra där också.

***

Nykomlingsmötet mellan Linköping och Malmö – en repris på förra vårens heta SSL-kval – blev som en liten julafton:
Första och andra perioden var en ganska seg väntan (ni vet den där väntan på Kalle Anka, paket och myskvällen) medan det hela tände till såväl spel- som målmässigt i den sista perioden (julklappsöppning!).
Linköping ägde spelet och höll i taktpinnen i två perioder utan att kunna lirka upp gästerna som spelade ett lågt och tajt försvarsspel för att sedan ställa om snabbt när läge gavs. 0-0 efter 40 minuter var väl inte helt talande – det skapades en del chanser – men det var ingen högoktanig underhållning.
Sedan sa det pang direkt i tredje perioden:
Ellen Rasmussen bröt en passning och satte upp Johanna Nilsson som krutade in 0-1. Efter bara 24 sekunder.
Det öppnade upp fajten, det var bättre spel från båda lagen i sista perioden, bättre passningar, vassare chanser.
Malmö ledde med 1-2 i slutet, innan Linköping kvitterade genom Maja Liljeroth – som ägnat matchen åt att skjuta in sig – och sedan avgjorde på övertid genom Stina Sjögren.
Kändes som en helt okej poängfördelning, trots allt.
Johanna Nilsson föresten.
Vilken drömcomeback.
Malmökaptenen sköt båda gästernas mål i matchen. Hon som gjorde mål i alla vårens kvalmatcher mot just Linköping.
Hon hade spelat 102 raka tävlingsmatcher för Malmö – och enligt sig själv inte missat en enda match på nio år – innan hon för ett par månader sedan fick kasta in handduken på grund av den överbelastning av knäet som hon drabbades av tidigt under säsongen.
– Nu har jag i alla fall fått klartecken att spela, trots att jag fortfarande har ont. Jag kör med knäskydd och piller och det är lite bära eller brista. Det har varit fruktansvärt att vara vid sidan om. Tjejerna har gjort det bra, men det är jobbigt att inte ha varit med, sa hon till mig efter matchen.
– Jag skulle faktiskt inte ha startat den här matchen, men vi fick lite spelare som blev sjuka så det var bara in och köra.
Och då satte hon alltså dubbla bollar. I sin första comeback någonsin (ja, typ, nio år utan en missad match utesluter ju comebacker).
– Det var lite klassiska Johanna Nilsson-mål. Jag brukar inte göra så många mål men Ellen (Rasmussen) vet var jag finns så det var bara att förvalta hennes passningar.
Både Linköping och Malmö har imponerat i höst.
Nykomlingarna har tagit för sig, tagit starka poäng mot topplag och håller sig mer än väl flytande i tabellen och är inte i närheten av nedflyttningsstriden.
Båda lagen har liknande strategier.
Fjolårets trupp är intakt och kryddad med rutin.
I Linköpings fall med superstjärnan Amanda Larsson. Plus att flera spelare, som Anna Wiman och systrarna Haglund, har SSL-rutin sedan tidigare.
Malmö fick hem Beverly Smedenäs från Iksu och plockade in Rebecca Mårtensson från Kais Mora.
– All erfarenhet är viktig för ett lag. De vet vad som krävs och de har betytt väldigt mycket, sa Nilsson.
– Det är klart att vi är nöjda med säsongen hittills. Det var inte många som trodde att vi skulle ligga där vi ligger, men vi har visat vilken kapacitet vi har. Sedan är första halvan av säsongen som nykomling den lättaste, vi har tagit poäng mot topplag som knappast lär ställa andramålvakten mot oss nästa gång om man säger så. Vi har inte säkrat kontraktet ännu, det är huvudmålet, sedan får vi se hur långt det räcker.

***

Mer SSL både under söndagen och måndagen.