Wow.
Mötet mellan Falun och Storvreta hade det mesta.
Kamp, finess, känslor, diskussioner, kombinationer – det var en högoktanig match mellan två rivaler som någonstans skapade en längtan efter att de här två giganterna ska få mötas i SM-final framåt våren.
Det är en lång väg att vandra, men det känns ju knappast orealistiskt.
Mitt i detta inferno av hetta, rivalitet och stjärnglans så klev stortalangen Casper Backby fram och sköt det avgörande målet.
Det stod 4-4 efter en jämn kamp över två perioder, men i början av den tredje akten så for Backby fram på kanten och helt plötsligt så sa det bara pang och bollen satt högt bakom Viktor Klintsten.
Ett superskott.
Av Casper Backby.
Man har ju väntat på hans genombrott. Jag frågade honom om han själv kände press att ta nästa steg.
– Nej sa han, jag är bara 19 år och tar steg hela tiden. Den pressen som finns sätter jag på mig själv, sa han.
Just det… killen är bara 19 år.
Det känns ju helt absurt. Det känns som han varit med i evigheternas evighet. Det har han förvisso också, trots sin ringa ålder så är han redan inne på sin fjärde (!) SSL-säsong. Det han hunnit uträtta hittills i SSL kan många spelare bara drömma om att göra i hela sin karriär. Han är bara 19 bast, men redan en kugge i Sveriges just nu bästa lag.
I skadade Jonas Adrianssons frånvaro så har han ju fått chansen i Faluns spetsfemma i år (kom in efter några omgångar) och det går ju inte annat än att älska det draget av Thomas ”Brolle” Brottman. Det finns ingen bättre miljö för talangen att snappa upp saker och utvecklas som spelare.
De senaste matcherna ha han också börjat göra poäng – och nu gjorde han alltså det matchavgörande målet.
– Poängen ger en boost och skapar självförtroende. Nu vågade jag ju skjuta idag till exempel, det var nog inte så många som trodde att jag skulle göra, sa han.
– Jag har haft en defensiv roll de senaste åren men jag har offensiva kvaliteter och nu får jag visa dem.
Men han ville inte säga att han spelar fast sig i superfemman.
– Jonas Adriansson är i mitt tycke världens bästa center och den här femman är svår att splittra upp. Det är upp till ”Brolle” (Thomas Brottman, tränare) men jag ska kriga för platsen.
Han bekräftade också att håret satt kvar efter luggningen av Jimmie Pettersson – som gav en femma – i slutet, och hade inget mer att säga om det. Något som hände i stridens hetta, helt enkelt.
Det var mycket som hände i stridens hetta: Thomas Holmgrens kast av en boll i ansiktet på Mattias Samuelsson till exempel.
Men överlag var det schyssta tag.
Det var mycket som hände.
Som typ:
Jesper Berggren, defensivveteranen i Storvreta, gjorde två dribblingar och svarade för ett osannolikt solomål.
Alexander Rudd, magikern, droppade en boll till… Alexander Galante Carlström som gjorde 6-4.
För att summera: Falun cementerade sin roll som största guldfavoriten i år.

***

”Månstret” var helt galet bra i derbyt mellan Dalen och Thorengruppen.
Måns Parsjö-Tegnér spelar alltid med så mycket energi att adrenalinet sprutar ur öronen på honom, men det vet i sjutton om det inte sprutade lite extra den här kvällen. Han såg så taggad ut och gestikulerade så mycket att man undrade om det fanns någon kraft kvar att göra det han faktiskt var där för att göra: rädda bollar.
Men det fanns det.
Verkligen.
”Månstret” blev första målvakt (och kanske enda…) att hålla nollan i år, då Dalen vann prestigemötet med solklara 5-0.
Eller ja, solklara och solklara.
Dalen fick en drömstart på matchen och ledde med 3-0 redan efter sex minuter. Den ledningen kunde man rida på resten av matchen. Men Thorengruppen skapade massor av chanser, hade flera powerplay-lägen och lastade iväg (enligt den officiella statistiken) 31 bollar mot mål. Men ”Månstret” stod i vägen varje gång, och svarade för ett gäng svettiga parader. Bland annat på en straff.
Det här var inte en nolla – som det brukar vara i innebandy – där ena laget är överlägset det andra, utan detta var en nolla som Parsjö-Tegnér verkligen förtjänade. Han var så bra som nollan indikerar.
Thorengruppen gjorde en bra match, men mötte helt enkelt en vägg.
Därmed inte sagt att bara Parsjö-Tegnér vann matchen åt Dalen, men det var ingen 5-0–match.
För övrigt:
Är det inte dags att ge Jonas Svahn absolut stjärnstatus nu? Han är förbannat bra helt enkelt. Både offensivt och defensivt.
2-0-målet han gjorde var egen show: tappade boll, vann tillbaka boll, drev framåt, väggade med en kompis, och gjorde mål. Passningen till Ketil Kronberg vid 4-0 var lika enkel som genialisk och 5-0-målet en klassisk Svahn-kontring.
Stjärnstatus eller inte, Svahn är en Sveriges vassaste kontringsspelare.

***

Straffkommendering, Pixbo.
Okej, jag tittade lite på alla matcher parallellt, men så fort jag drog blicken till Skåne och mötet mellan Helsingborg och Pixbo så var det som om det var repris på repris: Pixbo tappade boll och Helsingborg kontrade och gjorde mål.
Helsingborgs spelvändningar var kliniska.
Det gick snabbt, passningarna satt på bladet, avsluten var distinkta.
Men oavsett hur bra Helsingborg gjorde allt det här, så undrar jag vad Pixbo sysslade med. Inte lärde man sig av misstagen i alla fall, för man fortsatte att tappa boll i parti och minut och bjöd på läge efter läge.
Helsingborgs första mål kom efter ett kanonskott – men sedan kom nio hemmamål efter rappa spelvändningar. Och då ska meddelas att skåningarna hade ett knippe spelvändningar och frilägen till, som inte resulterade.
I tredje perioden var det stundtals parodi. Okej att Pixbo ville chansa och kliva upp, men någonstans kände jag bara ”ge upp”, Helsingborg kontrar ju sönder er gång på gång. Nu blev det bara förnedrande.
Jag menar vid 8-2 – då kommer ju Jami Manninen OCH Linus Nordgren helt rena, båda två.
Pixbo hade en hel del i första perioden då Jonathan Paulsson verkligen fick sträcka ut, men sedan var det bara ett lag på banan. Helsingborg straffade gästerna å det grövsta, och det blev ju hela 10-3 till slut.
Daniel Johnsson, tre mål, var hetare än hetast.
Linus Nordgren, fem poäng, var fullständigt briljant och gjorde den bästa prestationen jag sett honom göra i år.
Och Jonathan Nilsson.
Han är verkligen galet bra.
Han slog igenom redan ifjol, men nu är han en färdig världsspelare. Säsongens största utropstecken, tycker jag.
Pixbo har vunnit många matcher i höst, men när man väl förlorar, då har det verkligen rasat rejält. Som mot Classic, som mot Storvreta, som nu. Tidigare har man studsat tillbaka, det gör man säkert nu också. Men att ha sådant bjudningskalas som ikväll, det håller inte.

***

Världens bästa Karlsson.
Gånger två.
Har man det kommer man långt. Det visade Linköping borta mot Växjö där man lyckades kriga till sig en 5-2-seger efter just dominanta insatser av bröderna Karlsson, Martin och Anton.
Martin Karlsson smackade in både 1-0 och 2-1 och gjorde sedan blytunga 4-2 en bit in i den tredje perioden.
Anton Karlsson svarade samtidigt för en helt galen försvarsinsats, där han dominerade med sin fysik och sina bolltäck.
Det här var ju en match där Växjö ägde mest boll, men där man gång på gång körde in i Linköpings solida försvarsmur med generalen Anton Karlsson i spetsen. Östgötarna låg hela tiden rätt och var otroligt disciplinerade, vilket frustrerade Växjö under långa stunder. Växjö skapade ändå tillräckligt för att göra mer än de två powerplay-mål som man mäktade med (noll i fem mot fem alltså), men ven inte skotten utanför så stod veteranen Henrik Qvist i målet i vägen.
Till slut var det knappt så att Växjö trodde på det längre, efter att ha stångat sig blodiga mot muren, inte minst i andra perioden då man skapade bra tryck men bara fick utdelning en enda gång.
Det här var precis vad Linköping behövde.
En prickfri defensiv insats, ett kollektiv som jobbade tillsammans, och ett matchvinnande skitmål (Matej Jendrisak vallade in 3-2-bollen via Johan Roos i gröten framför mål). Linköping vill vara just den där jobbiga, kollektiva maskinen, precis som man var i den här matchen.
Bottenlag som hackar brukar ju annars ha marginaler mot sig, men det hade Linköping verkligen inte här. Även om man undrade vad som höll på att hända när Jesper Johansson lobbade en boll i ribban och Christian Mattsson satte en boll i stolpen med öppet Växjö-mål i slutet, men man redde ut det ändå.
Växjö har nu fyra raka förluster, för övrigt.
Smålänningarna stod dock för matchens delikatess. Filip Kjellsson lobbpassade till bortre stolpen där Ludwig Persson bara höll bladet och vinklade in bollen. Det anmärkningsvärda? Kjellsson hade blicken åt helt motsatt håll…

***

Mullsjö och handikapp.
Det var ju dagens införsnack.
Och nej, Mullsjö gjorde inte första målet idag heller, och man låg under med 1-3 mot Höllviken efter första perioden sedan Johannes Wilhelmsson målat i första aktens sista sekund.
Mullsjö låg sedan under med 3-5 efter två akter.
Vi ska inte ta ifrån Höllviken något, de är ett riktigt bra lag, men Mullsjö fortsätter alltså att hamna i tidiga underlägen, och trots att man gjorde en stark forcering så räckte det inte mer än till ett kryss.
Laget har visat styrka i slutperioderna många gånger, idag precis som senast mot Karlstad, men det hjälper ju inte när man ligger under redan när slutakterna startar. Det är som att laget måste ligga under innan det börjar tugga igång.
Där har de underpresterande västgötarna sin nyckel:
Starta bättre.
Få chansen att spela på ledning.
Nu blir det hela tiden en kamp i uppförsbacke.
Laget åt ikapp både mot Karlstad senast och idag mot Höllviken, men det blir inte mer än kryss, och det ger inte speciellt stora utslag i tabellen.
Viktigt i alla fall att David Gillek fick bryta sin måltorka – även om det nog var ett av karriärens lättaste mål när han helt enkelt fick en boll av Höllvikenbacken och ensam med keepern kunde måla. Han hade inte gjort mål på nästan en månad, och att kaptenen levererar – och går i bräschen – är essentiellt för västgötarna.
Höllviken – där Johannes Wilhelmsson skickade in tre mål – går fortsatt bra hemma där man plockat poäng i fyra av fem matcher.

***

Match imorgon igen.