Det var otäcka scener som utspelade sig i mötet mellan Karlstad och Dalen i Colorama Arena.
I början av den andra perioden kolliderade Sebastian Lie och Fredrik Edholm och Lie blev liggande länge på planen innan han bars ut på bår iförd nackkrage. Det såg otäckt ut, även om han var vid medvetande. Han kördes med ambulans till sjukhuset där vidare undersökningar väntar.
Han meddelar följande via sms:
– Jag har lite ömmande nackkotor och lite nedåt överdelen av ryggen. Mår bra, lite stel och så bara.
Skönt att höra.
Överlag så small det rejält i den här matchen.
Ja, jag vet inte om jag någonsin sett en match med fler smällar och skador, faktiskt. På rak arm så minns jag att Lukas Harnesk, Marcus Berglund, Fredrik Edholm, Simon Sjögren och Adam Colling alla var nere för räkning någon gång, efter att ha fått någon form av smäll – medveten eller omedveten. Vid sidan om Edholm, som klev av, så verkar det dock inte ha blivit några allvarligare skador.
Jag gillar känslor, det tillhör innebandyn, men vid ett par tillfällen rann det över lite väl i den här matchen.
Inte minst när Kevin Björkström och Daniel Gonzales Palm blev fly förbannade på Lukas Harnesk – som var riktigt jobbig i närkampen, ska dock tilläggas – och vräkte honom över sargen.
Frustrationen är tydlig i Karlstad. Den syntes i förra matchen mot Helsingborg där man föll med 2-7, och den syntes nu igen. Kort sagt: värmlänningarna mår inte bra just nu, det är bara att konstatera.
Samtidigt tycker jag lite synd om dem mot Dalen. De var med i matchen, de hade sina chanser, hade 4-3 – men orkade inte hålla ihop det.
Jim Johansson smackade in 4-4 efter en fin sidledsmacka, Jonas Svahn sköt två identiska mål vid 5-4 och 6-4 innan Johansson knäppte iväg ett långskott fram till 7-4.
Dalens spets var helt enkelt bättre.
Kedjan med Svahn, Johansson och Patrik Rokka – som mest spelat back innan, men som under matchen flyttades upp som forward – var superspetsiga och kombinerade in elva pinnar.
Rokka, pannbandslirare dessutom, var rent ut sagt strålande. I skymundan en riktigt vass värvning av Dalen.
Men:
Tungt, tungt för Karlstad som inte får något med sig.
Bara sex inspelade poäng hittills och nästjumboplats i tabellen. Inte vad varken de eller speciellt många andra väntat sig.

***

Jag nämnde innan säsongen att Warberg saknar en riktigt bra spelförande och offensiv back.
Jag kan ha haft fel.
Han ser nämligen ut att finnas där nu.
Det har aldrig varit något snack om att talangen Anton Birgersson har verktygen för att bli den där powerplay-backen, men han fick inte speciellt mycket förtroende ifjol. Det har han fått nu – och ser ut att blomma ut.
Han dunkade in sina tre första SSL-mål för två omgångar sedan och idag blev han stor poängräddare för hallänningarna när han sköt två mål i slutet som räddade kryss mot Mullsjö, 5-5, innan Daniel Karlander kunde avgöra på övertid.
Han har riktigt bra löd i bössan Birgersson, ett backskott som Warberg saknat ett tag och som man verkligen behöver.
Fem mål på tre matcher nu, kanske en ketchupeffekt.
20-åringen lär bli viktig framöver.
Annars?
Ja, Warberg och effektivitet är knappast synonymt. 1-2 i baken efter första perioden trots att man borde haft ledningen. I andra spelade Mullsjö upp sig – och sköt två nya mål, och ledde således med 4-1 inför sista och hade sedan 5-2 efter halva tredje.
Men Warberg kom tillbaka.
Filip Stenmarks strumprullare först, sedan dubbla Birgersson-kanoner: den första efter 57.11, den andra efter 59.30.
Stark comeback och viktiga poäng, så klart.
Måste också nämna att jag är imponerad av yrvädret Simon Svensson. 21-åringen sprudlar av energi, vill något hela tiden och fick också göra en riktigt snygg kasse när Warbergs bollrull skickade upp halva Västergötland på läktaren och tillät forwarden att peta in bollen i tom bur.
Mullsjö?
Nja, som jag nämnde någon gång innan, man vet inte riktigt vad man får av Mullsjö – idag utan David Gillek – just nu. Av det jag såg så tycker jag att keepern Benjamin Löfdahl var klart bäst – det säger en del.

***

AIK var ett par klasser bättre än Thorengruppen och vann med 8-4.
Starten avgjorde, tycker jag.
Hemmalaget roffade åt sig taktpinnen direkt, Andreas Stefansson lämnades ensam och fick peta in 1-0 och Joakim Olsson kunde något turligt valla in 2-0 via en motståndare, och sedan var det mer eller mindre klart: AIK var bättre spelmässigt, fick målen och kunde rida på vågen.
2-0 efter första, 5-0 efter andra och först vid ställningen 6-0 i tredje perioden så kunde Thorengruppen leta sig in i målprotokollet. Tre mål på två minuter skapade oväntat lite nerv i tillställningen, men AIK samlade ihop sig tämligen kvickt efter de där chockminuterna och kunde sedan segla hem matchen så komfortabelt som man nu kan göra i innebandy.
Joakim Olsson gjorde tre mål i matchen och hans straffmål fram till 6-0 var en riktig läckerbit, där han vred ut och in på stackars Erik Ställ innan han skyfflade in bollen. På gränsen till förnedring där.
AIK fortsätter alltså att imponera.
Man gör det dessutom med avbräck.
Varken Joel Kanebjörk eller Johan Edlund, veterancentrarna och lite av ryggradslirarna, fanns med i laget, men ändå såg det väldigt solitt ut. AIK hade mer spets ifjol, men bredden är betydligt bättre i år.
Nu målade ju killar som Nicklas Hedengran och Alex Kjellbris också, till exempel.
Det ska bli intressant att se hur långt det här gänget räcker.
Thorengruppen får fortsätta vänta på sin första bortaseger i SSL.

***

Tre nya fajter imorgon.