Mina damer och herrar, veteraner och talanger, frälsta och skeptiska:
Det har äntligen (beroende på hur man ser det…) blivit dags att skriva säsongens sista plastkapitel, en evighetslång säsong har processat fram en kvartett finallag som ska göra upp om de ädlaste medaljerna.
Kanske får vi också se det ädlaste spelet i de ädlaste matcherna.
I ett SSL som i flera kretsar fått en tråkighetsstämpel de senaste åren, och stundtals också den här säsongen, så var herrsemifinalerna en manifestation i högoktanig, blixtrande och underhållande innebandy där fyra lag verkligen inte bara bjöd in till dans, utan också bjöd upp själva.
Det enda tråkiga var att semifinalmatcherna inte överlevde match fem-strecket.
Desto bättre att huvudföreställningen återstår.
En SM-final som har potential att bli ny innebandypropaganda mellan två lag som sällan fegar till sig segrar, utan som gärna släpper på handbromsen och som låter den offensiva kreativiteten kosta ett par mål i baken.
Ettan mot tvåan i serien.
Falun mot Växjö.
Giganten mot uppstickaren.
Veteranen mot rookien.
David mot Goliat.
Ni fattar.
Mitt i det där står två hyllade innebandyhjärnor som följer lagens totala mönster: veteranen Thomas ”Brolle” Brottman med ett prisskåp så proppfullt av medaljer att det är omöjligt att trycka igen dörrarna och rookien Niklas Nordén som precis börjat smycka sitt egna prisskåp som ännu ekar tämligen tomt.
Två tränare som unisont – och med rätta – har hyllats runt om i innebandy-Sverige den här säsongen, två tränare som fått andra klubbar att något avundsjukt blicka mot det som Falun och Växjö har åstadkommit, och en och annan sportchef svär säkert lite grand över att både ”Brolle” och Nordén kritat under förlängningar med sin respektive klubb.
De där två tränarna kan uppfattas som motsatser, men det finns många gemensamma nämnare.
De står för en positiv och fartfylld innebandy.
De brinner för att utveckla sporten.
De tvekar inte att säga vad de tycker.
Två tränare som nått samma destination, Globen, med olika verktyg.
Thomas Brottman är coachen som förfogar över att av de skarpaste SSL-lagen genom alla tider, för hur många lag har haft sådan spetskompetens som Falun sitter på just nu? Inte nog med att man har SSL:s tre bästa spelare – Alexander Galante Carlström, Rasmus Enström och Emil Johansson – man har landslagsmässiga lirare som får finna sig att arbeta en bra bit ner i hierarkin. ”Brolle” har lyckats tratta ner all stjärndrypande glans till ett väloljat maskineri, ett lag där det inte längre är stjärnorna som står i ensamt rampljus, utan där man har tre femmor som kan mala på.
Niklas Nordén är coachen som förfogar över ett av SSL:s allra yngsta lag, ett klubb som valt att satsa på talangförädling istället för att köpa färdiga storspelare, som låtit ungdomarna växa med förtroendet. Nu har pojkarna blivit män, talanger har blivit spetsspelare. Av all denna talang, grundat med en och annan kärnspelare, så har Nordén lyckats skapa en grupp där ingen individ är starkare än gruppen. Eller som han själv säger: bredden är spetsen.
Att följa tränarnas match i matchen, hjärnornas kamp, blir en av SM-finalens absoluta höjdpunkter.
Det går att väga för- och nackdelar i oändlighet, älta potentiella scenarion i evighetssnurror, fundera kring vikten av finalrutin, men hur man än vrider och vänder på SM-finalen som väntar så är det svårt att bortse från det faktum att serieettan Falun kliver in som stor favorit.
Det går inte heller att blunda för att när SM-gulden delats ut på herrsidan de sju senaste åren så är det bara två lag som jublat, iklätt sig guldiga hattar och skjutit champagnekorkar. Falun och Storvreta har prenumererat på de ädlaste medaljerna och med Falun i en ny final, den fjärde på fem säsonger, så finns chansen att förlänga den dynastin – om man nu kan stämpla två klubbars dominans som en dynasti – ytterligare.
Fixar Falun det här guldet – som jag tippar och tror – och förlänger sin och Storvretas gulddominans till åtta (!) raka säsonger så är det bara att buga och bocka.
Den dominansen går inte att snacka bort.
Samtidigt kommer dominansen inte att vara för evigt.
Jag tror inte att det kommer dröja speciellt länge innan vi har ett helt nytt lag, en helt ny klubb, som får jubla högst.
Det kunde ha varit Linköping ifjol, det kan vara storsatsande Mullsjö om ett år, det kan vara Växjö i år.
Nya lag, nya historier, nya rubriker.
Nya injektioner in i svensk innebandy.
Växjö kan mycket väl vara laget som bryter ny mark. Man har världens bästa målvakt i Eero Kosonen, ett mentalt övertag på Falun efter tre raka segrar mot dalalaget, och ett lag som förflyttat sina egna gränser under säsongen och som, om jag tolkar dem rätt, inte verkar se något slut på framgångssagan.
Oavsett utgång – det här blir underhållande.

***

Iksu är en av de största favoriterna att klampa in i en SM-final på länge.
Ett lag som vann SSL i galet överlägsen stil, som bara förlorat en slutspelsmatch på vägen fram mot SM-final, som har råd att sätta landslagsspelare att nöta trä – det är klart att man är tokfavorit mot Kais Mora.
Det spelar det ingen roll att dalalaget spelar sin fjärde raka SM-final medan Iksu är på finalgolvet för första gången sedan 2013.
Det är Iksu som har pressen på sig.
Samtidigt tror jag att man redan har övervunnit sina värsta hinder.
Det syntes att det var nervöst i den fjärde semifinalen mot Pixbo, till och med en bollsäker spelare som Cornelia Fjellstedt såg tagen ut, men till slut lyckades man sudden-vinna den där matchen och säkra sitt finalavancemang. Att passera semifinalen – som man åkt ut i både i höstens Champions Cup och fjolårets slutspel – var säkert en lättnad.
Att dessutom få slå ut just Pixbo som varit något av en riktig rival de senaste åren var ett styrkebesked.
Semifinalen och Pixbo har känts som Iksu största ”problem” inför den här säsongen.
Nu är de ur vägen.
Iksu kan slappna av och spela ut.
Kais Mora klev in och vann SM-guld med ett stjärnspäckat lag för ett par år sedan, men nu får man, trots megastjärnan Anna Wijk som centermotor, finna sig i att vara underdog. Fjärde raka SM-finalen inger respekt – men jag upplever alldeles för många frågetecken för att man ska kunna orka rubba ett homogent Iksu.
Malin Andréason, som blivit mamma under säsongen, och Amanda Wall, som brottats med skadeproblem, är de två främsta målskyttarna – men är inte alls i toppslag.
Mira Wickman, som gjorde comeback i vintras efter lång skadefrånvaro, är inte i närheten av den superform hon kan ha.
Dessutom finns det inte på världskartan att Therese Karlsson, hur bra hon än må vara och oavsett vilken superform hon är i, klampar in och skjuter sex nya mål i en och samma match.
Nej, jag tror Kais Mora får nöja sig med ett nytt silver.
Iksu vinner SM-guld.

***

Läsning inför finalerna:

Så nådde Växjö SM-final på bara fyra år (PLUS-låst)
Finalrutin 34-0
Duon oskiljaktig – även poängmässigt
Favoritens strategi – matcha mot herrar