Mästarlaget Iksu var en slåttermaskin förra säsongen och torskade bara en enda match i SSL. Det var hemma mot Täby där gästerna hade full, och nästan omänsklig, utdelning i powerplay.
Annars var det inga som rådde på gänget från Umeå.
I år kom den första plumpen redan i SSL-premiären – och Iksu har inte alls samma favoritaura som ifjol. Istället är det ett knippe lag som får dela på favoritskapet och den ovissheten kittlar efter fjolårets galna favorithets på Iksu.
SSL-premiären och finalreprisen mellan Iksu och Kais Mora tror jag på något vis stakar ut toppstriden den här säsongen. Kais Mora vann en tät och jämn match med 4-3, men det kunde lika gärna ha slutat åt andra hållet. Större är inte marginalerna mellan topplagen i år.
Bland topplagen räknar jag också in Täby, men även Endre och Pixbo.
Premiär är premiär, en spelad match kan inte sväva iväg till några större slutsatser och det var små marginaler, men det går ändå inte att frångå att det var ett styrkebesked av Kais Mora att sopa dit Iksu, ett lag som man faktiskt blev överkört av i vårens SM-final och där 1-4-resultatet var smickrande och lika gärna kunde ha varit 1-10.
Premiären är ett bevis på att avståndet mellan de två största favoriterna minskat, där Kais Mora under vår och sommar hottat upp sin trupp medan Iksu under samma period fått se ett gäng stjärnor försvinna.
Styrkeförhållandet har balanserats ut.
Nu lyckades Mora vinna utan superstjärnan Anna Wijk (ja, och även Mira Wickman) och det imponerar.
Wijk som ju annars spelar så mycket hon orkar, som är navet i lagets spel, som styr och ställer.
Hon är en av seriens största MVP:s.
Det är ingen hemlighet att Kais Mora har många verktyg i lådan, men det brukar vara Wijk som är lådan som håller ihop verktygen. Nu visade man att man kan klara att spela utan henne också, något som man inte behövt göra på år och dag då Wijk spelat alla matcher så länge någon kan minnas (och nu bröts ju hennes smått fantastiska svit med poäng i 122 (!) raka seriematcher också).
Vikarien Amanda Öhman är ju på något sätt den perfekta reserven, den där slitvargen som man kan peta in lite varstans och vars motor kan driva vilken kedja som helst, och hon visade också att hon kunde hantera ansvaret som Wijk-ersättare i toppkedjan med Malin Andréason och Therése Karlsson.
Att hon fick pricka in det avgörande 4-3-målet i sin debut, i sin gamla hemstad Umeå, satte ju pricken över i.
Iksu då?
Ja, mästarna saknade motorspelarna Frida Norström och Cornelia Fjellstedt, två lirare som verkligen driver laget, och det är så klart att det hämmade hemmagänget som inte har samma bredd att luta sig mot som ifjol.
Trots det var det nära att bli seger. Det vimlar av skyttar i Iksu och det var ju också målspetsarna som satte påsarna – Amanda Delgado Johansson, Sofia Joelsson och Emelie Wibron – och de kunde petat in några bollar till om det inte var för Amanda Hills fina parader i bortakassen.
Större var inte marginalerna.
Marginaler som vi nog får vänja oss vid i toppstriden i år.

***

En match i morgon – sedan blir det full bevakning av söndagens sex matcher.