Het, hetare, Christoffer Andersson.
Det snackas mest om spetskedjan med Daniel Persson, Johannes Wilhelmsson och Pontus Karlson när Höllviken kommer på tal, men den som varit genomgående bäst och jämnast den här säsongen är ”CA”.
Nu toppar tvåmetersmannen sensationellt poängligan.
Vem såg det komma innan säsongen drog igång?
Inte många.
Inte ens han själv.
– Det är stort. Jag har inte tänkt så mycket på det, men det är överraskande och något som jag verkligen inte räknat med. Att vinna poängligan är inget jag strävat efter, sa han när jag frågade hur det kändes.
Stortalangen, en gång kallad ”Skånes Kim Nilsson” vilket bitit sig fast i mitt minne, har hunnit bli 21 år och nu känns det som han är redo att kliva in bland de bästa målspottarna i ligan.
Han var ju på god väg redan ifjol (hur sjutton kunde han inte nomineras till årets rookie då?), innan en knäskada satte stopp för framfarten.
Fast han avslutade ju magiskt ändå.
Då sades det att säsongen skulle vara över, men han kom tillbaka i slutet och var en stor bidragande anledning till att skåningarna löste nytt SSL-avtal i den högdramatiska våravslutningen. I derbyt mot Helsingborg spelade han bara powerplay, men kastades in i slutminuten och sköt 7-6 vilket gav nödvändig vinst i den matchen, och det var ju också han som satte 7-7-målet mot Växjö i den sista omgången, det målet som till slut räddade Höllviken kvar.
Det kan mycket väl vara han som skjuter hem ett nytt SSL-avtal för skåningarna den här vintern också.
Han är het som en spis.
Höllviken-coachen Vidar Jonsson höll inte inne med berömmet:
– Hans avslut är kliniskt. I momentet när han har bollen vid sargen och ska in och hota så hade jag inte bytt ut honom mot någon i svensk innebandy, där är han bäst just nu, sa han.
Ja, skottet är fantastiskt.
Effektiviteten också.
Han satte tre mål, och adderade en assist, i den viktiga 10-4-segern mot Thorengruppen.
Det var ändå ganska tajt väldigt länge, och TTG reducerade ju till 3-4 i slutet av andra perioden och hade ett powerplay i tredje för att gå för 4-4 – men misslyckades där, och på sekunden som utvisningen tickade ut så gjorde Höllviken istället 5-3, och sedan rann det bara på för hemmalaget.
Man hamnade i ett flow och det kändes som varenda skott gick in.
Viktig seger för Höllviken på undre halvan av tabellen. Man hade ju fyra raka torsk inför matchen och de tre hemmamatcherna mot ”bottenkollegorna” Jönköping, Örebro och AIK hade ju bara genererat en poäng, så visst var det ett viktigt trendbrott på många sätt och vis.
Christoffer Anderssons 9-4-mål var en soloshow som sken av självförtroende, och är det någon som har just självförtroende just nu så är det ju ”CA”.
Vidar Jonsson menar att vi inte sett det bästa av honom ännu. Grabben är ju två meter lång och jobbar fortfarande med stabiliteten i sin gängliga kropp, och Jonsson tror att vi ser maxkapaciteten om tre, fyra år.
Så det finns mer att ta av.
Men sjutton vad lång han är alltså.
Jag var bara tvungen att fråga honom om ingen basketklubb ringt och frågar om han inte ska byta sport.
”CA” skrattade.
– Nä, jag har svårt att träffa korgen faktiskt. Jag måste erkänna att jag är helt värdelös där, sa han.
Nät som nät gäller uppenbarligen inte.
Målmaskor prickar han ju kliniskt.

***

”Det här håller aldrig”, tänkte jag när Storvreta drog upp tempot och pressade tillbaka Helsingborg i den tredje perioden.
Ett Helsingborg som något sensationellt spelat till sig en 5-1-ledning efter två perioder efter ett gäng vassa spelvändningar, men som trycktes ner i strumplästen under långa stunder av sista akten.
Efter drygt tolv minuter av slutakten så hade Storvreta gjort tre mål, reducerat till 4-5 och tvingade Helsingborg till timeout.
Man fick nästan vibbar av det gamla Storvreta, på den tiden då Mika Kohonen spelade i rött istället för svart och blått, då Uppsalalaget kunder ligga under med hur mycket som helst inför sista perioden men ändå vända och vinna.
Det var som man liksom bara bestämt sig i andra pausen att nu jäklar bara kör vi.
Men detta är inte gamla Storvreta, Mika Kohonen har bytt lag, och man kom heller inte ikapp.
Trots att det var nära flera gånger om.
Med knappa två minuter kvar fick man straff – men den brände Henrik Stenberg.
Sedan hann man inte ens börja spela sex mot fyra, för när Valdemar Ahlroth kom inspringande som sjätte utespelare så sprang han rakt in i en FCH-spelare och åkte på en utvisning.
Helsingborg kom undan med blotta förskräckelsen (precis som mot Thorengruppen senast…) men också tack vare Jonathan Edling som var fantastisk mellan stolparna.
Han var i zonen.
Men han stoppade inte bara bollar – han hade också del i matchens läckraste mål i andra buren. I boxplay kastade han ett perfekt utkast som studsade precis där det skulle i golvet och friställde Fredrik Azelius, som svarade för en närmast nog magisk nedtagning innan han läckert gjorde mål.
Riktig innebandypoesi.
Första matchen utan poäng för Storvreta i år.
Så var den sviten också spräckt.

***

Jönköping och Linköping.
Nu har köping-lagen gemensamt att som enda lag har besegrat regerande mästarna Falun i år.
Linköping vann med 8-5 till slut.
Det var mållöst efter första perioden vilket var otroligt i sig med tanke på spelet, sedan öppnade någon ketchupflaskan i andra perioden där det bjöds på hela nio (!) mål, och sedan lyckades Linköping vinna sista tredjedelen med 4-0.
Falun spelade alltså två mållösa perioder i en och samma match – när hände det senast, eller har det ens hänt?
Falun ledde med 5-3 där i andra perioden – men Linköping svarade för en grym upphämtning och vändning.
I tredje perioden gick hemmalaget från 4-5 till 7-5 på 67 (!) sekunder.
Matej Jendrisak var som brukligt en gigant som ånglok, och det var också han som gjorde det matchvinnande 6-5-målet, en påse som ringade in Linköpings insats på ett talande sätt.
Det var en kampseger för hemmalaget, det var ett kampmål av Jendrisak.
Det var kalabalik framför Faluns kasse innan den viljestarke tjecken till slut kunde forcera in det matchvinnande målet.
Jendrisak som driver hela det där laget.
Laget som hade hela sju olika målskyttar.
Därmed fortsätter laget att leverera efter att Andreas Harnesk fått gå och Johan Astbrant tagit över huvudansvaret. Han har lett laget i fyra matcher nu, där man tagit tio av tolv poäng. Enda poängtappet kom mot Storvreta, men ändå starkt att ta poäng av Uppsalalaget, och nu har man alltså besegrat Falun.
Noterbart i Falun:
Malte Lundmark, 16, fick äntligen göra mål igen. Talangen som skapade hajp i hela innebandy-Sverige med straffuppvisningen i premiären mot Sirius hade inte gjort mål sedan 30 september.

***

Dalen vann med 8-2 mot Jönköping – och det var lika mycket mycket lekstuga som resultatet ger sken av.
Om det var Dalen som var på extremt finurligt anfallshumör eller om Jönköping glömt riktlinjerna i försvarsspelet hemma kan man diskutera, men sanningen ligger nog någonstans däremellan.
Dalen radade upp highlights-mål – men JIK:s försvarsagerande lämnade också väldigt mycket att önska.
Alexander Hedlund var på bäst humör av alla med ett hattrick och hans 5-0-kasse var talande för matchen, kan jag tycka. Patrik Rokka vände bort sin bevakning och spelade fram bollen till Hedlund framför kassen där han var helt allena – och enkelt kunde göra mål. Någon JIK-spelare syntes det inte skymten av.
Vackert av Dalen – under armen-spel av JIK.
Något vi såg många gånger.
Stark revansch för Dalen, som ju 2-7-föll borta mot Växjö senast, men som nu alltså själva fick vinna stort – och man gjorde det dessutom utan att varken Ketil Kronberg eller Patrik Rokka målade.
För formstarka JIK var det ett bottennapp – men som jag skrev innan samtidigt ingen match som nykomlingen varken förväntades eller var tvungna att vinna, utan poäng uppe i Umeå under en vardag (den där resan ska inte förringas) hade varit en bonus.
Matchens snyggaste mål?
Ja, Marcus Berglunds soloshow vid 1-0 gick inte av för hackor. Han gjorde allt, precis allt, på egen hand.

***

Seger – men inte så mycket mer.
Så sammanfattar nog Mullsjö onsdagskvällen mot Örebro.
Mullsjö tog en snabb 2-0-ledning som Örebro förvandlade till 2-2-läge i upptakten av den andra perioden, men när sedan Tobias Utterberg bröt in på kassen och slog in sin egen retur fram till 3-2 så orkade inte nykomlingen resa sig igen.
Anton Vestlund sopade in 4-2 på volley i den tredje perioden och Pelle Tarenius utökade till 5-2 – och då var det definitivt ridå.
Simon Palméns distinkta straff i slutet hann aldrig skapa någon nerv i matchen, utan David Gillek kunde sätta 6-3 i tom bur.
Sjätte segern på de sju senaste matcherna för Mullsjö (enda torsken där borta mot Storvreta) är ett starkt facit, speciellt med tanke på att man hela tiden känner att det finns så mycket mer att kräma ur det här stjärnbeprydda manskapet.
I min bok är kraven högre – inte minst på nyförvärv som Anton Vestlund och Rikard Eriksson.
Samtidigt så vinner ju laget och det är inte nu man ska vara som bäst – så att vinna men ändå har mer potential att kräma ur är trots allt en hyfsat bekväm sits för Andreas Elf och resten av ledarstaben, misstänker jag.
Örebro?
Ja, gjorde ändå en ganska bra match av det jag såg, hade en hel del chanser, men räckte inte.
Igen.
Två poäng på de sju senaste matcherna – och närkingarna agerar just nu sjunkande sten i tabellen.

***

Mer innebandy imorgon!