Kais Mora pallade pressen – jo, man vann ju serien, hade hemmaplan och mer rutin från avgörande matcher så visst hade man pressen på sig – och besegrade Täby i den femte och avgörande semifinalen.
Det blev 7-3 till slut, men Kais Mora var skärrade i tredje perioden.
Dalalaget hade 3-0 efter två perioder, gjorde 4-1 precis efter Täbys inledande reducering i tredje perioden, men sedan fick Täby – som bränt så mycket, som fått se Amanda Hill växa ut till en gigant i Mora-kassen – äntligen utdelning.
Louise Wickström gjorde ett Julia Croneld-mål på passning av just Croneld (på volley alltså…) innan kaptenen Jennifer Stålhult dunkade in ytterligare en boll, och helt plötsligt skiljde bara ett mål.
Då fick också succéskytten Julia Croneld ett friläge, petade på en hoppande boll, men Hill gjorde en reflexräddning med benet – en räddning som till slut kändes som matchvinnande.
4-4 där och det hade blivit ovisst mellan ett hemmalag som tappat en klar ledning och ett bortalag som fått vittring.
Istället drog Elin Lundström på sig en tvåa, Kais Mora fick powerplay, spelintelligente My Kippilä lirade in bollen på kontoret där Malin Andreáson gjorde det hon alltid gör när hon får ett läge, det vill säga mål.
Hon är sylvass i de ytorna, halvskadad eller inte.
Den 5-3-bollen blev avgörande, Täby orkade inte iscensätta en ny forcering.
Lagets superfemma matchades kopiöst, men fick aldrig grepp på Mora, och istället dunkade Anna Wijk in 6-3 med ett ytterst välplacerat skott.
Blytungt för Täby så klart.
Som förlorade en femte och avgörande semifinal för andra året i rad.
Kanske var det ännu tyngre i år då man lyckades sno den tredje matchen på bortaplan, där man fick chansen att avgöra på hemmaplan, men där man misslyckades.
Där man verkligen kom tillbaka i den femte matchen, där man var nära att få in den där 4-4-bollen som kunde ha förändrat så mycket.
Täby som dessutom hade sitt bästa lag någonsin, som fått vara hela och friska när det betytt som mest, som under säsongen fått tillbaka både Matilda Sjödin och Ranja Varli, men som inte räckte hela vägen till Globen.
Laget gjorde en stark höst, dippade under våren, växte i slutspelet och spelade som bäst när det gällde som mest.
Starkt, men inte tillräckligt starkt.
Det räckte hela vägen till Globen för Kais Mora – igen.
Laget är klart för sin femte (!) raka SM-final.
Ja, sin sjätte final på de sju senaste åren om vi ska se det i ett något vidare perspektiv.
Ett otroligt imponerande facit.
Ett mindre imponerande facit är att man ”bara” vunnit ett enda guld under de där fem finalmatcherna.
Kais Mora har varit det starka grundserielaget, laget som tar sig hela vägen till SM-final hela tiden, men som haft svårt att leverera i det avgörande slaget.
Nu är det upp till bevis när det blir en repris på fjolårets SM-final mot Iksu.
I min bok har Iksu en knapp favoritstämpel, men favoritskapet är inte alls i paritet med ifjol.
Kais Mora kliver in med ett av sina bästa och mest komplett finallag någonsin, med ett lag som är i paritet med Real Mora från 2015, så det här blir en hejdundrande final.
Precis som herrfinalen mellan Storvreta och Falun.
Vilka matcher i Globen som vi har att se fram emot.
Det kommer spraka – och det kommer att spraka rejält.