Igår kom det överraskande beskedet att Warberg går skilda vägar med huvudtränaren Oscar Lundin.
Anledningen var enkel: den före detta (ja, så får vi säga nu) storklubben har inte varit nöjda med resultaten de senaste säsongerna och kände att det krävdes en förändring för att börja resan tillbaka mot SM-medaljerna.
Jag är förvånad.
Jag tycker att Oscar Lundin gjort ett bra jobb med de förutsättningarna han har haft.
Warberg har inget stjärngäng och har inte haft på flera säsonger. Ingen tränare kan trolla med knäna och att försöka göra det här Warberg till ett topplag är som att försöka förvandla sand till guld.
Lundin är en hängiven, driven och ytterst noggrann coach. Han är som en svamp när det gäller att suga in nya impulser, rön och tankar. Han har inte lämnat något åt slumpen. Det är knappast hans fel att Warberg gått kräftgång.
Därmed inte sagt att ett tränarbyte kan tända ett lag, men Oscar Lundin ska inte bära något hundhuvud för att Warberg inte är något slutspelslag.
Jag tycker Warberg övervärderar sitt spelarmaterial.
Kimmo Eskelinen, ny sportchef, erkänner att man inte har något lag för att slåss om medaljerna just nu, men att man ändå borde fått ut mer av materialet under Lundins år som huvudtränare (sedan 2014) och att man har material för att vara ett slutspelslag den här säsongen.
Jag är tveksam.
Jag tycker Warberg ska vara glada om de håller sig kvar, faktiskt.
Det saknas given spetskompetens i alla lagdelar, det är tunt i backbesättningen och även om man stundtals rullar på bra i offensiven så är effektiviteten ett stort problem.
– Vi litar fullt till den trupp vi har och tycker att vi har ett ganska bra material. Inte tillräckligt för SM-guld men för våra förhoppningar just nu, och en rimlig förväntan är slutspel, sa Eskelinen.
Som sagt, jag har en känsla av att man övervärderar sitt material.
Eskelinen sa en annan sak som stack ut: att han tycker att det börjat sprida sig en mentalitet i Warberg att det är okej att förlora matcher.
Det om något är oroande.
– Det är svårt att peka på enskilda saker i hans (Lundins) ledarskap men vi vill öka kravbilden på spelarna och tycker att det blivit lite låg tröskel för vad som är okej. Vi har fått en känsla av att det är okej att förlora matcher, och det är inget som Warberg vill stå för, sa Eskelinen.
Jag tolkar ju det som en större grund till att göra en förändring på ledarsidan än att de sportsliga resultaten uteblivit. Men det är bara jag.
Uppbrottet med Lundin sägs ha gjorts i samförstånd.
Så kanske det är, men utan att veta och utan att ha pratat med Oscar Lundin så har jag svårt att se att han själv plockat upp frågan om en tränarändring på agendan, utan det lär vara en punkt som klubben lyft från första början.
Lundin har varit borta de senaste matcherna på grund av privata skäl så det blir ingen radikal förändring för spelartruppen här och nu.
Hans tidigare frånvaro har inget med att han får lämna – men Eskelinen erkände att det kanske gjorde beslutet enklare för honom.
– Oscar har varit borta av privata skäl och det har inget med honom som tränare att göra, men just det gjorde kanske att han tyckte att den här lösningen var okej, men det får han svara för själv, sa Eskelinen.
Jag tror att Warberg får ruggigt svårt att nå slutspel i år oavsett vem som står i båset.
Det finns nämligen inte många tränare som kan trolla med knäna.

***

Tippning av helgens matcher.

Herrarna först.

Lördag:

Höllviken – AIK 2: Har en tydlig känsla av att AIK är hetare än Höllviken just nu, och det tror jag kommer ge utslag här. Höllviken är vassa, inget snack om saken, men den beryktade förstakedjan – när de väl nu lirat ihop, vill säga – har inte varit så spetsig som förväntat, och jag tror att ett energiskt och löpvilligt AIK kan plocka alla tre pinnarna nere i Skåne.

Thorengruppen – Linköping 2: Thorengruppen har alltid varit starka hemma och man har visat att man kan plocka pinnar hemma i Umeå även på SSL-nivå. Jag har dock en känsla av att Linköping-maskinen håller på att mullra igång anförda av trollkarlen Christian Mattsson. Tippar att östgoterna tar en ganska solid seger uppe i norr, även om det knappast lär rasa iväg målmässigt.

Söndag:

Helsingborg – Falun 2: Helsingborg har hittat en generellt högre nivå i år, men även om dipparna inte är lika djupa så har man ändå lite jojo-beteende i matcherna – vi har sett laget både tappa stora ledningar och äta ikapp stora underlägen. Falun är starka just nu och har både finessen och strukturen för att vinna tuffa bortafajter. Jag tror dalalaget helt enkelt är för bra för att förlora här.

Växjö – Storvreta X: Svårtippad match mellan ett Växjö som tappat delar av formen på slutet och Storvreta som varvat upp rejält efter Champions Cup. Känslan är att det här blir en målrik match mellan två drivande lag – men båda har också bra målvakter. Det känns jämnt skägg på förhand. Dock frågetecken för Storvreta, som fortsätter gå på få händer och fötter i matcherna – nu ställs man dessutom mot ett lag som alltid använder många spelare. Äh, dunkar in ett kryss.

Mullsjö – Karlstad 1: Kommer det att lossna för Karlstad? Det är en av SSL:s mest intressanta frågor just nu. Bortamatch mot ett ganska ojämnt Mullsjö kan vara ett tillfälle för att vända på skutan, men det känns ändå tveksamt. Hemmalaget har ändå haft mer stäm hittills, har fler spelare som kan leverera och med en stark hemmapublik i ryggen så bör man ta den här matchen. Dessutom börjar ju Isaac Rosén varva upp mer och mer, det är viktigt för västgötarna att få tillbaka honom i fullt slag.

Sirius – Pixbo 2: Pixbo har spelat in poäng hela hösten och är i bra slag just nu. Laget åkte på ett par rejäla smällar – Champions Cup-semin och Storvreta borta – men har rest sig efter det och visat att man kan skaka av sig bottennapp. Sirius hade inte mycket att hämta mot Storvreta senast och är revanschsugna, men tveksamt om kunnandet räcker till mot de två senaste årens serievinnare.

Dalen – Warberg 1: Warberg har skickat iväg coachen Oscar Lundin, men han har å andra sidan inte varit med i laget de senaste matcherna så det är ingen enorm förändring här och nu. Hallänningarna har presterat okej hittills men varit ineffektiva, och det har man inte råd att vara mot strikta Dalen. Hemmalaget, som tagit ett par fina bortaskalper på sistone, tar det här.

Damerna då!

Lördag:

Kalmarsund – Täby 2: Kalmarsund har inlett med fyra raka förluster och en inspelad poäng, men har ändå gjort flera bra prestationer. Mot Täby blir det dock jobbigt, stockholmarna har visat upp strålande form på sistone och körde fullkomligen över Malmö senast. Yrvädret Matilda Sjödin är i praktform, fem mål senast och totalt tio baljor på de fyra första matcherna.

Söndag:

Endre – Warberg 1: Endre är av tradition starka hemma på Gotland och formen är också bra med tre raka vinster, så det finns inte så mycket som talar för att nykomlingen Warberg – som föll med 3-11 mot Iksu senast – ska ha speciellt mycket att sätta emot. Sara Steen, som togs ut i landslaget igen i veckan, är i bra målform och har stänkt in kassar i tre raka matcher för Endre.

Uppsala – Linköping 1: Uppsala har imponerat måttligt hittills, men ändå mer än Linköping som haft det riktigt jobbigt. Tippar att östgötarna får otroligt jobbigt med att försöka tränga igenom Uppsalas kompakta maskineri, och hemmalaget bör ta det här – men som brukligt när laget är i görningen så blir det inga stora siffror. Noterbart: Ellinor Berling har gjort mål i alla matcher hittills.

Iksu – Rönnby 1: Iksu, seriespel och hemmaplan lär allt som oftast den här säsongen bli ett enda stort målkalas. Rönnby är någon klass sämre än ifjol, det finns några spetsar men bredden är tämligen orutinerad, och jag tippar att det blir en ganska jobbigt match uppe i Umeå. Iksu vinner klart.

Tyresö-Trollbäcken – Pixbo 2: TT har verkligen överraskat positivt i början av säsongen. Laget som dömts ut av alla har norpat poäng i två matcher och varit med i övriga, där man gjorde det svårt för Kais Mora senast men föll till slut med 6-8. Här lär det dock inte bli några pinnar. Pixbo är en malande segermaskin som tar detta, men inte med några stora siffror.

Kais Mora – Dalen 1: Det är abnorm skillnad på spetsen i de här två lagen och det kommer ge ordentligt utslag. Kais Mora vinner tämligen komfortabelt, Anna Wijk lär göra pinnar för 101:a seriematchen i rad och någon ny kasse från Petra Weiss (fyra mål senast!) ramlar säkert in.

Malmö – Karlstad 2: Intressant match mellan två av lagen jag tror kommer tampas om de sista slutspelsplatserna, precis som man gjorde ifjol. Hittills är jag mer kittlad av vad jag sett från Karlstad, så jag tror värmländskorna tar det här – och därmed inkasserar första bortavinsten i år. Malmö lär dock vara rejält revanschsugna efter 2-12-smällen mot Täby förra helgen.

***

Fullskalig bevakning på söndag!

Christian Mattsson var tillbaka på planen för Linköping efter att ha missat ett par matcher på grund av skada.
Det blev en injektion för det haltande bottenlaget.
Mattsson tog fram trollstaven för första gången på riktigt i höst, låg bakom lagets fyra första mål i matchen och den 4-0-ledningen kunde Linköping förvalta hela vägen in i mål mot Höllviken där det till slut blev en solid och klar 6-2-viktoria.
När Mattsson är på humör är det få lirare som piskar honom på fingrarna i SSL.
Backhandpassning till Martin Karlsson vid 1-0.
Pangskott fram till 2-0.
Pass till Eric Björk vid 3-0.
Fantastisk macka till Martin Karlsson vid 4-0.
Där ser man vad en spetsspelare i form betyder för ett lag.
Mattsson har gjort fyra pinnar i två matcher i höst, det är de enda två matcherna som Linköping vunnit. Kollektivet behövs för att det ska fungera, men det är oftast spetsarna som avgör matcherna. Linköping visar tydligt att man är behov av en Mattsson i trolleriform, och det hade man i den här fajten.
Då vinner man också.
Mattsson var förtegen om den inflammation som hållit honom borta från spel i två matcher, men berättade att han legat till sängs i fyra dagar utan att kunna göra något och att han bara hade en träning i benen inför dagens fajt.
Jag frågade på vilken nivå av sin kapacitet han spelade idag.
– Kanske 65 %, sa han.
Men lade till:
– Det kanske låter kaxigt, jag tänkte mer på att jag varit borta ett tag. Poängen är lite tillfälligheter också, något powerplay-mål och så.
Äh, inga tillfälligheter där inte, men han har nog rätt i att han kan ännu mer även om han trollade på rätt bra idag.
Reser sig laget nu?
Jag tror det:
Grym upphämtning i slutet mot Storvreta och en solid seger mot Höllviken där man var det bättre laget över 60 minuter och egentligen aldrig var i fara.
Christian Mattsson i trolleriform, Martin Karlsson vräker in mål, Tobias Gustafsson ser äntligen ut som den där världsbacken han är.
Saker och ting börjar kugga i för östgötarna.
Som nu dessutom inte är jumbo längre, utan som har klättrat upp på en tolfteplats.
Höllviken då?
Nja, orkade inte forcera ett för dagen bra Linköping. Skåningarna har berömts en del, men har faktiskt bara tagit en trea och sex poäng på åtta matcher. Det är skralt. I och med den här torsken så är man nu under nedflyttningsstrecket.

***

Första derbyt någonsin i IFU Arena. Storvreta mot Sirius.
Men nja.
Det gnistrade inte. Storvreta var en klass bättre och avgjorde matchen redan i andra perioden. Dessutom såg vi inte speciellt mycket derbykänslor att tala om, det var en ganska sval och snäll match.
Viktor Klintsten var lite förbannad på Johan Eriksson vid ett tillfälle i sista perioden och jabbade lite, det var en av få heta händelser.
Men som sagt: Storvreta var bättre. Sirius lyckades, som man gjort flera gånger i höst, bita sig kvar målmässigt i första perioden trots att man var underlägsna i spelet, bara uddamålet skiljde, men i den andra perioden orkade man inte hålla i utan Storvreta kunde dra ifrån och sista perioden blev mer eller mindre bara en defilering av mästarna.
Jimmie Pettersson har vräkt in påsar hela hösten och satte två nya nu.
Dessutom satte Albin Sjögren två kassar, det har ju annars varit skralt med det innan (han bör ju snitta en balja per fajt i alla fall).
Han medgav att han klurat lite på ”måltorkan”:
– Min roll är att göra mål och jag har inte gjort så många mål, det finns där i bakhuvudet. Produktionen har inte varit där men det har känts ganska bra spelmässigt, det är mer att bollarna inte suttit, sa han.
Vreta har ju skyfflat om en del i formationerna och stundtals också särat på Sjögren och Alexander Rudd.
– Jag och Rudd synkar bra, men det fungerar bra med ”Vigge” (Victor Andersson) också. Det är hugget som stucket.
Politiskt korrekt så klart, men det är inget snack om att Rudd och Sjögren har en viss kemi. Något som kan öppna en VM-dörr.
– Jag ska ärligt talat säga att jag blev lite förvånad över att jag kom med i landslaget nu, men det är bara att försöka ta chansen även om det är hård konkurrens på min position. Chansen finns alltid, sa han.
Det blir tufft att knipa en VM-tröja men Sjögren, som haft ett supertalangrykte länge, har verkligen blommat ut som lirare.
Annars då?
Det kan konstateras att Storvreta fortsätter att gå på kort om folk. Mer eller mindre bara två femmor (med lite, lite avlastning på några få gubbar). Imponerande att leverera en så pass solid insats med tanke på så få händer och fötter i det furiösa spelschema som SSL-lagen är inne i just nu.
Sirius?
Nja, var en klass för små.
Dan Johansson – som helt plötsligt blivit målskytt – satte en distinkt straff.
Jobbigast:
Mattias Jällrud, som missade nästan hela förra säsongen på grund av ett trasig knä, gick sönder igen. Det såg inte speciellt bra när han linkade vid sidan om med ett lindat knä. Han kunde inte stödja på benet utan var tvungen att få hjälp. Förhoppningsvis är det inget allvarligt igen för talangen, men det såg sannerligen inte bra ut.
Tufft derby för Sirius alltså: förlust mot rivalen, noll pinnar och en tung skada på Mattias Jällrud.

***

Förra veckan lade jag lite fokus på att Sirius spelgeni Dan Johansson, som många påstår inte har något skott, börjat göra mål på löpande band.
Nu har ett annat passningsgeni också börjat måla.
Växjös Filip Kjellsson satte hela tre mål i bortafajten mot Pixbo. Det tillhör ju sannerligen inte vanligheterna, det är han som brukar servera mackorna till lagkamraterna som petar in bollar i tomma burar normalt sett.
Nu visade han verkligen målkänsla:
Grymt skott vid första målet där han sköt runt sin back och hittade krysset, friläge och kylig fint vid andra målet och fin förvaltning av den magiska Valdemar Ahlroth-passningen vid tredje målet.
Det räckte dock inte för smålänningarna mot Pixbo, där det blev en 5-4-torsk och det hade starten i både första och andra perioden stor del i.
En svag start följs nästan alltid av klyschan att man sitter kvar i bussen. Vet i sjutton om Växjö inte hade problem med att hitta ut från omklädningsrummet till planen i både första och andra perioden, för starterna var virriga.
Pixbo gjorde två mål efter drygt tre minuter av första.
Pixbo gjorde två mål efter drygt tre minuter av andra.
Där rullade man sönder Växjö för det var snyggt flera gånger om – men även om Pixbos rull var grymt, så var Växjös försvar passivt.
Växjö lyckades trots det äta sig kvar i matchen – tacka Filip Kjellssons målskytte för det – och det skiljde bara uddamålet inför sista perioden. Men den blev mållös. Växjö hade sina chanser, men orkade inte hela vägen. Pixbo fick ett powerplay emot sig i slutet, men städade undan det, och Växjös slutforcering, tämligen enkelt.
Pixbo var bra, Martin Östholm var spelsugen och Daniel Calebsson är i riktigt bra slag, och laget har vunnit sex av åtta matcher i höst.
Dessutom:
Max Wahlgren har ett riktigt, riktigt rappt skott. Det bara snärtar till så sitter bollen mot mål. Imponerande.

***

Matchtätt i helgen. Återkommer med uppsnack.

Det var otäcka scener som utspelade sig i mötet mellan Karlstad och Dalen i Colorama Arena.
I början av den andra perioden kolliderade Sebastian Lie och Fredrik Edholm och Lie blev liggande länge på planen innan han bars ut på bår iförd nackkrage. Det såg otäckt ut, även om han var vid medvetande. Han kördes med ambulans till sjukhuset där vidare undersökningar väntar.
Han meddelar följande via sms:
– Jag har lite ömmande nackkotor och lite nedåt överdelen av ryggen. Mår bra, lite stel och så bara.
Skönt att höra.
Överlag så small det rejält i den här matchen.
Ja, jag vet inte om jag någonsin sett en match med fler smällar och skador, faktiskt. På rak arm så minns jag att Lukas Harnesk, Marcus Berglund, Fredrik Edholm, Simon Sjögren och Adam Colling alla var nere för räkning någon gång, efter att ha fått någon form av smäll – medveten eller omedveten. Vid sidan om Edholm, som klev av, så verkar det dock inte ha blivit några allvarligare skador.
Jag gillar känslor, det tillhör innebandyn, men vid ett par tillfällen rann det över lite väl i den här matchen.
Inte minst när Kevin Björkström och Daniel Gonzales Palm blev fly förbannade på Lukas Harnesk – som var riktigt jobbig i närkampen, ska dock tilläggas – och vräkte honom över sargen.
Frustrationen är tydlig i Karlstad. Den syntes i förra matchen mot Helsingborg där man föll med 2-7, och den syntes nu igen. Kort sagt: värmlänningarna mår inte bra just nu, det är bara att konstatera.
Samtidigt tycker jag lite synd om dem mot Dalen. De var med i matchen, de hade sina chanser, hade 4-3 – men orkade inte hålla ihop det.
Jim Johansson smackade in 4-4 efter en fin sidledsmacka, Jonas Svahn sköt två identiska mål vid 5-4 och 6-4 innan Johansson knäppte iväg ett långskott fram till 7-4.
Dalens spets var helt enkelt bättre.
Kedjan med Svahn, Johansson och Patrik Rokka – som mest spelat back innan, men som under matchen flyttades upp som forward – var superspetsiga och kombinerade in elva pinnar.
Rokka, pannbandslirare dessutom, var rent ut sagt strålande. I skymundan en riktigt vass värvning av Dalen.
Men:
Tungt, tungt för Karlstad som inte får något med sig.
Bara sex inspelade poäng hittills och nästjumboplats i tabellen. Inte vad varken de eller speciellt många andra väntat sig.

***

Jag nämnde innan säsongen att Warberg saknar en riktigt bra spelförande och offensiv back.
Jag kan ha haft fel.
Han ser nämligen ut att finnas där nu.
Det har aldrig varit något snack om att talangen Anton Birgersson har verktygen för att bli den där powerplay-backen, men han fick inte speciellt mycket förtroende ifjol. Det har han fått nu – och ser ut att blomma ut.
Han dunkade in sina tre första SSL-mål för två omgångar sedan och idag blev han stor poängräddare för hallänningarna när han sköt två mål i slutet som räddade kryss mot Mullsjö, 5-5, innan Daniel Karlander kunde avgöra på övertid.
Han har riktigt bra löd i bössan Birgersson, ett backskott som Warberg saknat ett tag och som man verkligen behöver.
Fem mål på tre matcher nu, kanske en ketchupeffekt.
20-åringen lär bli viktig framöver.
Annars?
Ja, Warberg och effektivitet är knappast synonymt. 1-2 i baken efter första perioden trots att man borde haft ledningen. I andra spelade Mullsjö upp sig – och sköt två nya mål, och ledde således med 4-1 inför sista och hade sedan 5-2 efter halva tredje.
Men Warberg kom tillbaka.
Filip Stenmarks strumprullare först, sedan dubbla Birgersson-kanoner: den första efter 57.11, den andra efter 59.30.
Stark comeback och viktiga poäng, så klart.
Måste också nämna att jag är imponerad av yrvädret Simon Svensson. 21-åringen sprudlar av energi, vill något hela tiden och fick också göra en riktigt snygg kasse när Warbergs bollrull skickade upp halva Västergötland på läktaren och tillät forwarden att peta in bollen i tom bur.
Mullsjö?
Nja, som jag nämnde någon gång innan, man vet inte riktigt vad man får av Mullsjö – idag utan David Gillek – just nu. Av det jag såg så tycker jag att keepern Benjamin Löfdahl var klart bäst – det säger en del.

***

AIK var ett par klasser bättre än Thorengruppen och vann med 8-4.
Starten avgjorde, tycker jag.
Hemmalaget roffade åt sig taktpinnen direkt, Andreas Stefansson lämnades ensam och fick peta in 1-0 och Joakim Olsson kunde något turligt valla in 2-0 via en motståndare, och sedan var det mer eller mindre klart: AIK var bättre spelmässigt, fick målen och kunde rida på vågen.
2-0 efter första, 5-0 efter andra och först vid ställningen 6-0 i tredje perioden så kunde Thorengruppen leta sig in i målprotokollet. Tre mål på två minuter skapade oväntat lite nerv i tillställningen, men AIK samlade ihop sig tämligen kvickt efter de där chockminuterna och kunde sedan segla hem matchen så komfortabelt som man nu kan göra i innebandy.
Joakim Olsson gjorde tre mål i matchen och hans straffmål fram till 6-0 var en riktig läckerbit, där han vred ut och in på stackars Erik Ställ innan han skyfflade in bollen. På gränsen till förnedring där.
AIK fortsätter alltså att imponera.
Man gör det dessutom med avbräck.
Varken Joel Kanebjörk eller Johan Edlund, veterancentrarna och lite av ryggradslirarna, fanns med i laget, men ändå såg det väldigt solitt ut. AIK hade mer spets ifjol, men bredden är betydligt bättre i år.
Nu målade ju killar som Nicklas Hedengran och Alex Kjellbris också, till exempel.
Det ska bli intressant att se hur långt det här gänget räcker.
Thorengruppen får fortsätta vänta på sin första bortaseger i SSL.

***

Tre nya fajter imorgon.

SSL är en brutal liga.
Då tänker jag på serieformatet. 14 lag där två lag åker rakt ner i Allsvenskan utan några som helst räddningsplankor.
Det är grymt – men också fascinerande.
Speciellt den här säsongen, där det inte finns några givna bottenlag, inga avhängda brödgäng.
Vi är inte ens en tredjedel in i serien och det kommer hända massor, men redan nu känns det befogat att ställa sig frågan: vilka åker ur egentligen?
Det fanns ju några kandidater inför säsongen:
Team Thorengruppen, allas givna kandidat innan serien drog igång, har levererat hittills, slagit både Warberg, Växjö och Höllviken på hemmaplan. Försvarsspelet imponerar, kontringsspelet är vasst.
Höllviken, nykomlingen som många pekat ut som årets potentiella överraskning, har snott poäng här och där, och har visat att man har mer offensiv spets än bara den omtalade förstakedjan med Pontus Karlson, Daniel Persson och Johannes Wilhelmsson.
Sirius, som tränarna tippade skulle åka ut i år, har varit riktigt svårspelade hittills och har tagit poäng i sex av åtta matcher.
Warberg, som fick kämpa med näbbar och klor för att fixa nytt kontrakt ifjol och som varit nederlagstippade i år, har spelat smart hittills och hade det funnits lite mer effektivitet i målväg på vissa händer och fötter så hade det rasslat in några pinnar till.
AIK, som tappat flera rutinerade pjäser och som byggde om helt inför i år, var ett enda stort frågetecken innan säsongen, men har visat en härlig entusiasm och fart i inledningen och också tagit poäng på löpande band.
I botten finns nu istället:
Linköping, som spelat två raka SM-finaler och som tippats i den absoluta toppen, som inte alls fått igång sitt spel.
Karlstad, succénykomlingen ifjol som rustade starkt i somras, som bara tagit en enda trea på åtta matcher och som släpper in väldans massa mål.
Och:
Varken Mullsjö eller Storvreta har någon slutspelsplats just nu.
Så, vilka åker ur?
Jag har faktiskt ingen aning. Och älskar den tjusningen. Den fajten ifjol, när Sirius, Warberg och Granlo tampades om att fixa nytt kontrakt, var verkligen rafflande.
I år tror jag den striden blir än mer rafflande. I år finns nämligen ingen slagpåse som Gävle, utan det är två riktigt kvalitativa lag som kommer rasa ur.
Än så länge vinner alla mot alla.
Det kan bottenlagen tacka för.
Trots att Linköping bara vunnit en enda match och bara har fyra poäng så skiljer det likförbannat bara sex pinnar upp till slutspel.
Samma med Karlstad, som nästan fått en krisstämpel. Värmlänningarna har ändå sex poäng och bara fyra poäng upp till slutspel.
Det finns inga kriser ännu.
Inför säsongen tippade jag Thorengruppen och Warberg på de två sista platserna. Det är två av kandidaterna. Men det är många om budet i år.

***

Tippning av veckans matcher.

Tisdag:

Karlstad – Dalen 2: Mardrömsmatch för Karlstad i det här läget, kan jag tycka. Värmlänningarna famlar just nu efter både spel och självförtroende, stjärnvärvningen Kevin Björkström har inte alls kommit igång och 2-7-smällen senast mot Helsingborg sved rejält. Att då ställas mot solida Dalen, som studsade upp senast och slog tillbaka Växjö borta, är tufft: gästerna kommer inte bjuda på något, har ett ton tålamod och kommer hugga på varenda misstag. Tippar att Umeågänget tar detta.

AIK – Thorengruppen 1: Två lag som överraskat positivt i säsongsinledningen. Känslan här är att AIK kommer trycka på gaspedalen medan Thorengruppen kommer krypa ihop och kontra. Matchnyckeln tror jag landar i AIK:s aktioner och hur välbalanserade man är i sin framfusighet – för bjuder man på för mycket kommer TT hugga. AIK drivs av en viss revansch efter tappet mot Pixbo senast. Thorengruppen vann mot Höllviken senast men har ännu inte vunnit borta i år – det gör man inte nu heller.

Warberg – Mullsjö 1: Svårtippad match. Warberg tycker jag har varit bättre hemma än borta så här långt och det i kombination med att toppkedjan är i bra poängmässig form talar ändå för hemmalaget. Mullsjö blandar och ger friskt hittills och slog svårspelade Sirius borta senast, men man vet inte riktigt vad man får av västgötarna just nu. Kan gå hur som helst, men Warberg blir favoriter i kraft av hemmaplan.

Onsdag:

Linköping – Höllviken 1: Linköping är kvar som tabelljumbo – men det ska bli ytterst intressant att se hur laget reagerar på den fina upphämtningen och det räddade krysset mot Storvreta senast. Blir det sekvenserna som lyfter östgötarna? Inte helt omöjligt. Någonstans fick laget ett bevis på vad som kan hända om man ger allt och lite till. Höllviken är en lurig motståndare, förbannade efter Thorengruppen-torsken senast, men jag tror ändå inte att man räcker till här.

Storvreta – Sirius 1: Intressant derby, det första i IFU Arena, och inte helt lättippat. Sirius har varit det jämna laget som varit med i alla matcher medan Storvreta blandat briljanta uppvisningar med bleka insatser. Grundkapaciteten i Storvreta är dock ett par klasser bättre och i ett derby borde det inte vara några problem med tändningen – därför vinner mästarna här. Ska dock bli intressant hur länge Vreta orkar i det här intensiva matchandet med tanke på den tunna trupp man sitter på.

Pixbo – Växjö X: Två lag som båda spelat in 15 poäng hittills (Växjö har dock spelat en match mer hittills) och storyn är ungefär densamma: lagen har överlag varit bra och imponerat, men sedan tryckt in en plump här och där. Båda lagen har också visat klass när det gäller att komma tillbaka efter svaga insatser. Inget av lagen har ännu förlorat två matcher på rad – och ska den statistiken hålla i sig måste Växjö vinna. Känns öppet. Doftar lite kryss, faktiskt.

***

Galet intensivt spelschema just nu.

Karlstad var succénykomling ifjol och rustade fint till i år.
Alla stjärnorna stannade kvar, två finska lirare anslöt och framförallt så lyckades man knyta till sig stjärnan Kevin Björkström.
Jag trodde Karlstad skulle lyfta ännu mer i år.
Med samma tränare och samma stomme kryddad med några nya, vassa spelare så var det liksom upplagt för det.
Men hittills har vi inte sett någon succé.
Eller ja, Karlstad sprang iväg till en 6-1-ledning efter två perioder i premiären mot Thorengruppen, och då kändes det som att allt var som det skulle. Men sedan rasade laget ihop i sista perioden, Thorengruppen nådde kryss, och även om Karlstad vann på övertid till slut så har man liksom aldrig repat sig.
Laget har tagit en enda trepoängare på åtta matcher i höst – och den kom mot jumbon Linköping.
Idag kom nästa smäll: 2-7 mot Helsingborg.
Frustrationen syns tydligt.
Tom Colling sparkade till sargen rejält när Juha Kivilehto kontrade in 6-2.
Adam Colling slängde iväg hela målburen när Jonathan Nilsson lyfte in 7-2 i tom bur.
Jag förstår dem.
Det är inte mycket som går Karlstads väg just nu.
En av få ljusglimtar i laget hittills är Anton Vestlund, men han har svårt att glädjas över sin egen succé när laget går kräftgång.
Han talar till och med om att ändra målsättning.
– Vi hade höga krav på oss själva i år och vi snackade om att nå slutspel, men nu känns det som vi får försöka hålla oss kvar, sa han.
Han kanske har en poäng.
Men det är inte panikläge. Karlstad ligger förvisso näst sist, men har inget gap till fast mark och det skiljer bara fyra pinnar till slutspelsplatserna. Alla slår alla i den här serien, vilket Karlstad kan tacka för.
Det finns fortfarande gott om tid att vända skutan. Anton Vestlund satte nog också fingret på vad som behövs. Att plocka tillbaka krigarinställningen man hade som nykomling ifjol. Att hela tiden ha känslan att man måste kämpa för att ta några pinnar.
Det känns inte som Karlstad har riktigt den känslan just nu.
– Kanske tar vi enklare på saker i år. Som nykomling ifjol gick vi in med krigarinställning hela tiden, den inställningen måste vi hitta igen, sa Vestlund.
Helsingborg då?
8-2.
7-2.
7-2.
Det är Helsingborgs siffror, med de egna målen först, mot Karlstad i år och ifjol.
Skåningarna har alltså vunnit tre raka matcher mot värmlänningarna med den totala och förkrossande målskillnaden 22-6.
Det är galet.
I dagens match stod det 2-2 efter 19 minuter, sedan gjorde Jonathan Nilsson 3-2 till Helsingborg med bara 27 sekunder kvar av första perioden. Två mål till i varje period fastställde slutresultatet.
Starkt av Helsingborg som dock har en bred arsenal av spetsar framåt som kan leverera, och som levererar. Daniel Johnsson, Linus Nordgren och Hampus Dargren hamnade i alla i målprotokollet – men framförallt så fortsätter ju Jonathan Nilsson att vara fruktansvärt bra, så väl spel- som poängmässigt. Jag kanske fastnat på repeat, men han har verkligen växlat upp ännu mer i år, och fyra pinnar idag är riktigt vasst så klart.
Med elva mål är han nu tvåa i skytteligan. Förvisso lååångt efter Alexander Galante Carlström (24 mål), men ändå. Best of the rest.
Helsingborg blandar och ger fortfarande en del, har lite jojobeteende, men har absolut en högre nivå generellt. Topparna är högre och dalarna inte lika djupa. Det borgar gott inför fortsättningen.

***

Johan Elfving drömmer nog mardrömmar om Benjamin Löfdahl inatt.
Mullsjö-keepern rånade Elfving ett par gånger i tredje perioden med några magiska parader. Elfving hade dessutom en boll i ribban.
Löfdahl var Mullsjös bäste på plan och huvudorganisatör bakom den starka 7-4-segern mot Sirius på bortaplan.
Västgötarna hade målmässigt övertag hela vägen i andra och tredje perioden, men Sirius bet sin vana trogen sig fast i matchen och när Kasper Hedlund åkte på en femma för en open ice-tackling på Daniel Stenlund i slutet av andra perioden så skapades ett gäng chanser – men sopade inte Sirius bollen sju meter över (Peter Berlin hade dagens högsta…) så stod omutlige Löfdahl där i vägen.
Mullsjö släppte bara en boll under den femman – och det blev avgörande.
Strax efter att gästerna blivit fulltaliga gjorde Mullsjö 6-4 med matchens underligaste mål. Henrik Olofsson trängdes över sargen och blev springande vid sidan om planen och hoppade sedan in och såg ut att springa mot båset på andra sidan för att byta. Men i samma veva vann Isaac Rosén bollen och lirade till bytesspringande Olofsson som då var helt fri med Jarno Ihme, och satte bollen.
Det såg verkligen speciellt ut.
Jag vet inte om Olofsson skulle byta eller inte – men det såg verkligen ut så. Annars vet i sjutton vad han skulle där och göra.
I övrigt: matchens klart snyggaste mål stod Sebastian Palmqvist för när han enkelt petade in bollen vid bortre stolpen efter en magisk passning av Kim Ganevik.
Viktig seger för Mullsjö, som åkt på ett par näsbrännor tidigare.
Och Sirius visade återigen att man är ett lag som inte kan räknas ut i några matcher. Hade inte Löfdahl murat igen under Hedlunds femma så vet i sjutton – då kunde Uppsalalaget absolut kunnat sno poäng.

***

Snacka om att Warberg fick en drömstart mot Falun.
Laget ställde om blixtsnabbt och kombinerade vackert in tre snabba mål och hade en 3-0-ledning redan efter åtta minuter.
Men det räckte inte.
Falun åt ikapp innan första perioden var över, sköt två nya mål i mittperioden och vann till slut med 8-5.
Det var absolut ingen propagandatillställning av Falun, men man vann ändå tämligen säkert. Trots Warbergs fina start, trots att man dämpade Faluns fart, trots att man hade målmässig kontakt i hela matchen så kändes det aldrig som man var riktigt nära att störa det favorittippade dalalaget.
Falun hade hela tiden en extra växel.
Warberg fick ändå en gratischans in i matchen i tredje perioden då Simon Cederström åkte på en tvåa för felaktigt byte vilket gav hallänningarna ett powerplay. Då sköt Johannes Larsson Faluns andra boxplay-mål för kvällen och precis när Falun blivit fulltaliga så tappade Warberg huvudet, två man bevakande Alexander Galante Carlström som enkelt kunde frispela en bortglömd och precis inkommen Cederström som helt allena kunde måla. Gratischansen förvandlades till spiken i kistan.
Annars var Warberg ganska fyndiga.
Skapade en hel del.
Förstakedjan levererade.
Men om sagt, det räckte inte.
Alexander Galante Carlström gjorde så klart mål, föresten. Han satte en påse på volley mitt i sista perioden. Det mest anmärkningsvärda var väl att det dröjde så länge innan han spräckte sin målnolla.

***

Kvartsfinalserien mellan Växjö och Dalen i våras, där Dalen vann med 4-0, var en tät, tajt och grinig historia.
Första mötet efter det, dagens fajt, blev en repris.
Det var tätt, tajt och grinigt.
Växjö tog ledningen med 2-0, Dalen vände med fem raka mål och vann med 5-2. Femte raka segern för Umeålaget mot smålänningarna alltså.
Eero Kosonen och Måns Parsjö-Tegnér var heta i matchen. Både i spelet och i diskussionerna med domarna.
Hetast bland utespelarna?
Jesper Sankell, som skickade in två vackra mål men som också var frustrerad, slog ut med armarna och gav domarna många långa blickar.
Johan Eriksson, som sopade in ett mål och som hela tiden var i händelsernas centrum, eftersom han alltid ställde sig där Växjöspelarna inte ville ha honom vilket skapade irritationer.
Två riktiga retstickor som gjorde två poäng vardera – men som också hade tre utvisningar var.
Kul med hetta och känslor, det vimlar inte av det i SSL annars.
Matchen var ett enda långt ställningskrig och att det stod 2-2 efter 50 minuter kändes bara logiskt. Lika logiskt som att laget som gjorde 3-2-målet skulle vinna.
Det blev Dalen.
Marcus Berglund styrde in trean parkerad på kontoret framför Kosonen.
Fem raka matcher mot Växjö som varit jämna – men Dalen har vunnit alla. Snacka om att ha skaffat ett mentalt övertag på motståndarna.

***

Nykomlingsmöte – och målfest.
Thorengruppen kunde till slut slå tillbaka Höllviken med 7-6.
Umeålaget hade 3-0, 4-1 och 6-2 – men Höllviken bet tillbaka och var bara uddamålet efter till slut. Thorengruppen kunde sopa in 7-5 i tom bur och då hjälpte det inte att Höllviken reducerade än en gång med tio sekunder kvar.
Thorengruppen plockar alltså nya pinnar.
Det är kollektivet som gör det. Sju mål idag – och sex olika målskyttar.
Starkt, utan tvekan.
Man bygger sannerligen en bra plattform i kampen för att fixa nytt kontrakt.
Det är verkligen kul:
De här två nykomlingarna sätter verkligen färg på SSL. Precis som Karlstad gjorde ifjol. Vi har sett flera exempel på usla nykomlingar som kommit upp och fått så mycket pisk att de borde vänt redan i dörren, men så är det verkligen inte med Thorengruppen och Höllviken.
Det är en lång väg och vandra och det vore en sensation – men det finns chans att båda de här lagen fixar nytt kontrakt.
Jag tror inte båda fixar det – men chansen finns.
Bara det är förbaskat skoj.

***

Det blev som väntat.
Anna Wijk levererade dubbla mackor mot TT när Kais Mora vann en oväntat tät match med 8-6 – och det innebär att superstjärnan, poängmaskinen och landslagsmotorn gjort poäng i 100 raka seriematcher.
Det är bara att buga och bocka.
Nu erkände Wijk i alla fall att hon inte helt kunnat stänga ute sviten, eftersom den varit en snackis i veckan. Nåväl, 100 var bara en milstolpe, sviten lever och vi får se hur länge den håller.
Jag ringde upp förbundskapten Andreas Lundmark för att försöka få en förklaring till Anna Wijks storhet.
Han hade sin version klar för sig:
– Hon jobbar stenhårt med sig själv och är hela tiden girig för att bli bättre. Bryter man ner hennes spel så är inte bäst på något förutom bollmottagningarna, men där är hon i en klass för sig, både bland damer och herrar. Hon är helt magisk där, sa Lundmark.
– Det är bollmottagningarna som gör henne så bra. Jag brukar studera dem för att lära mig hur hon gör för att kunna föra det vidare.
Inga små ord.
Samtidigt är jag imponerad bara av det faktum att Wijk bara spelat hundra matcher (ja, ännu fler) i rad.
Hon verkar inte känna efter i första taget.
Något som Lundmark bekräftade.
– Vi får tvinga henne att vila i landslaget ibland, vi har ju den möjligheten och har råd med det, men det går kanske inte Mora där hon betyder oerhört mycket. Hon har svårt att ta det lugnt, hon vill alltid vara med.
Skönt med spelare med driv.
Det är ofta de som vill något som kommer någonstans.
Men som sagt, TT stod upp bra idag och gjorde det svårt för Kais Mora. Gästernas spets avgjorde dock – men inte i första hand i skepnad av Anna Wijk. Petra Weiss dammade in fyra bollar medan Amanda Wall satte tre.

Mer dam idag:

Linköping – Endre 5-7: Endre har en av seriens mest talangfulla backbesättningar och det var också den som ledde vägen mot Linköping, där Stina Ander (2), Elin Gabrielsson och Anna Karlsson levererade fyra av sju mål. Dessutom sopade nya målmaskinen Sara Steen in två nya bollar. Linköpings kräftgång fortsätter därmed – man är enda lag i SSL som ännu inte tagit någon poäng.

Karlstad – Uppsala 3-2: Som jag rapat upp några gånger nu, Karlstad har verkligen ett spännande lag med en vass mix av talang och rutin. Nu levererade båda: talangerna i form av Julia Mossberg som murade igen kassen och Adina Alfredsson som gjorde ett mål, de mer rutinerade spelarna i form av Malin Hjelm och succén Luize Bilinska som satte varsitt mål. Uppsala har fortfarande en del att bevisa i år, i min bok.

***

Det är inte mycket innebandyvila den här hösten. Nya fajter på tisdag och onsdag – återkommer med uppsnack.

Linköping åkte på sjunde förlusten på åtta matcher efter att ha övertidstorskat i SM-finalreprisen mot Storvreta – men kanske, kanske kan den matchen ändå bli en vändning för det underpresterande laget.
Linköping ledde med 2-0 men tappade till 2-4 och det såg ut att bli en ny tung förlust för tabelljumbon.
Det tappet, i kombination med den svaga säsongsstarten, borde ha knäckt vilket lag som helst som redan har självförtroendet nere i källaren.
Men östgötarna reste sig.
Två mål under de två sista minuterna, båda i spel sex mot fem, innebar en galen och stark upphämtning som räddade poäng.
Veteranen, kraftpaketet och identitetsbäraren Martin ”Marre” Karlsson gick i bräschen för den magiska upphämtningen, där han först petade in bollen till Matej Jendrisak som gjorde 3-4, och sedan forcerade, kämpade, högg in 4-4-bollen efter en rörig situation framför kassen.
Det var inget snack där – ”Marre” skulle ha in bollen till vilket pris som helst.
Just de här två sista minuterna är något för Linköping att ta med sig: man kom tillbaka trots underläge, man visade enorm vilja som forcerade in 4-4-bollen, man fick en känsla av medstuds.
Linköping kämpade, slet och fick utdelning.
Att just Martin Karlsson, som ska gå i bräschen för laget, var inblandad i upphämtningen var nog så viktigt.
Det sänder signaler till övriga om vad som gäller.
De där två målen var värda så mycket mer än en poäng i poängprotokollet.
Det var en riktig moralhöjare.
Det ska bli intressant att se om laget kan bygga vidare på det framöver.
Däremot är jag kluven till chansningen på övertid.
Jag snackade med ”Marre” efteråt och han sa att alla i laget var överens om att gå för segern på övertid där man fortsatte lira sex mot fem vilket gav mål i baken och en ny torsk.
Bra eller dåligt att chansa så?
Bra fråga:
Hade Linköping avgjort på övertid så hade det varit en enorm injektionsspruta av självförtroende.
Nu blev istället sista känslan bitterhet och besvikelse, eftersom man torskade på nytt.
Jag förstår varför man chansade – men det var också en chansning i dess rätta bemärkelse.
Övertidstorsken tog lite udden av den magiska upphämtningen.
Nu gäller det för Linköping att bära med sig rätt känslor till fortsättningen.

***

Hockeyjobb idag så har inte sett någon plast, men ger ändå en sammanfattning av kvällen:

AIK – Pixbo 5-6: Bitter förlust för AIK, för dagen i Tibblehallen, som hade ledningen i mer eller mindre hela matchen – men som till slut förlorade med uddamålet sedan Pixbo avgjort i powerplay genom specielle snajpern Max Wahlgren (tvåmålsskytt, dessutom). Det är många, jag inkluderad, som sätter frågetecken för Pixbos mentala styrka – men här visade man verkligen lite av den varan. Laget var illa ute flera gånger men lyckades ändå bita tillbaka, kvittera och vinna.

Rönnby – Kalmarsund 5-3: Inför matchen så tippade jag att Rönnbys spets skulle avgöra och precis så blev det. I början av andra perioden sköt Linnéa Nilsson två mål och My Kippilä ett, vilket satte hemmalaget i en 4-0-ledning som man sedan aldrig släppte. Kalmarsund närmade sig på slutet, men kom aldrig ikapp.

Warberg – Iksu 3-11: Iksu säkrade segern redan i första perioden där man gick fram till 7-1. Umeålaget, som vann skotten med 50-17 (!), fick fyra mål från Nina Bärtschi som därmed fick lite islossning i målmakandet. Övriga poängtoppar var Corin Rüttimann, tre ass, och Cornelia Fjellstedt, två mål och ett ass.

Dalen – Pixbo 1-4: Pixbo fortsätter att mala på och vinna matcher och tog en ny solid seger borta mot Dalen. Hemmalaget reducerade till 1-2 genom Jessica Lidberg i mittperioden, men en och en halv minut senare satte Cecilia Habib Westh 3-1 för gästerna och stängde fajten.

Täby – Malmö 12-2: Oj, här snackar vi överkörning, och fick kanske ytterligare bevis på att Täby kommer vara med och bråka på allvar i år. Hemmalaget vann sista perioden med hela 7-1. Täbys superspetsar levererade sannerligen. Sex poäng av både Matilda Sjödin (5+1) och Jennifer Stålhult (1+5), plus fem pinnar av Moa Tschöp (2+3).

***

Intensiv söndag imorgon!

1 poäng.
Det är steg ett för Linköpings damer, som är enda laget i SSL – både dam och herr – som ännu inte spelat in några pinnar den här säsongen.
Linköping har ju dessutom just nu den mindre smickrande stämpeln som SSL:s sämsta stad (jumbo både på herr- och damsidan), men det är kanske å andra sidan bättre än att inte vara någon SSL-stad alls.
Men vi ska inte måla fan över hela väggen ännu. Damerna har bara kommit tre omgångar in på serien, Linköping har haft ett tufft spelschema med Pixbo, Kais Mora och Malmö, och har en ny tränare som behöver tid att sätta sin prägel på spelet.
Att Amanda Larsson, fjolårets draglok, saknas är ingen hemlighet, frågan är bara vilka som ska kliva fram och ersätta hennes spel, poäng och auktoritet.
Kommer första pinnen i helgen?
Tveksamt då starka Endre kommer på besök.
Men vi får se.

10 mål.
Det är Faluns målsnitt i de sju första matcherna. Årets favorit gör alltså tio mål framåt per match i ett SSL som stämplats som den jämnaste serien någonsin, en serie där alla kan slå alla. Det ska egentligen inte vara möjligt.
Snittet dras så klart upp av tre överkörningar – 17-2 mot AIK, 13-4 mot Mullsjö och 14-2 mot Karlstad – men det går inte blunda för det bländande offensiva spel som dalalaget visat upp.
Visst, Alexander Galante Carlström fullkomligen vräker in mål, men det är ju bredden som gör att det rinner på som det gör.
Emil Johansson har i skymundan av Galante öst in pinnar, kärnkraftverket Johannes Larsson har redan gjort fem mål, Alexander Hallén och Simon Palmén är frekvent förekommande i protokollen, Simon Cederström och Johan Fahlström har tagit nya kliv framåt.
Och då har jag inte ens nämnt att Rasmus Enström har en poängfrekvens som är högre än på ett par år.
Alla levererar – då blir det så här.

100 poängmatcher.
Det kan Anna Wijk sensationellt nå i helgen. Hon gjorde ett mål mot Täby senast, vilket betydde att hon gjort poäng i 99 (!) raka seriematcher (ej slutspel). Att bara spela så många matcher i rad är en bedrift i sig, att göra poäng i alla de matcherna är bara total galenskap.
Det ska egentligen inte gå.
Men nu är vi alltså där.
Kais Mora möter Tyresö Trollbäcken i helgen. Det doftar ju Wijk-poäng så det skriker om det, men vi får se.
Jag minns ifjol när Endre mötte Huddinge och Anna Jakobsson skulle slå alla tiders målrekord, men där hon sensationellt gick mållös av planen trots att Endre vann med 6-0.
Jakobsson skulle nog inte erkänna det, men det var mycket surr om att hon skulle ta rekordet i den där matchen och att säga att pådraget inte påverkade är bara naivt. Det påverkade så klart.
Till skillnad från Jakobsson så har Wijk bara en enda chans, en svit är en svit, Jakobsson kunde ta sitt målrekord i en senare match (vilket hon gjorde).
Anna Wijk – som, trots att hon bara är 25 bast, redan får betecknas som en av de absolut största innebandyspelarna någonsin – säger själv att hon är bra på att koppla bort allt snack vid sidan om, vilket hon genom åren också bevisat, så hon bör ju palla trycket – men man vet ju aldrig.
Detta är ju en chans i livet.
Att bygga en ny sådan svit känns omöjligt.
Jag har ingen statistik på andra spelare och har ingen aning det finns någon som har en liknande svit, men det förefaller otroligt, så jag utnämner härmed hennes svit till världsrekord.
Ett världsrekord som kan lysa 100 i helgen.

1000 poäng.
Nej, det förefaller osannolikt att Mika Kohonen når 1000 SSL-poäng redan den här helgen, men det bör ticka in under vintern någon gång.
Den finske superstjärnan, som gjort nio poäng på sju matcher i höst, står på 988 pinnar och har alltså bara tolv poäng kvar till den magiska gränsen, en gräns som han med marginal kommer passera först av alla, både dam- och herrspelare inräknade.
1000 pinnar.
Det är sannerligen en hel del.
Visst, Kohonen är 39 år och har varit med hur länge som helst, men han når inte i gränsen i första hand tack vare lång och trogen tjänst, han når den i huvudsak för att han under väldigt lång tid varit en av de bästa i världen.
Spelgeniet, dirigenten och ledaren med den ödmjuka och alltid vänliga framtoningen är en stor ambassadör för idrotten och det känns helt logiskt att det blir han som spräcker 1000-barriären.
Först, men jag tror inte han blir ensam. Det finns några jägare – Anna Wijk och Alexander Galante Carlström – som är unga och vräker in poäng och som, om de väljer att hålla i, kommer nå dit också, men det kommer ta tid.
Mika Kohonen blir först.
Om jag jinxar något här?
Det tror jag inte. Jag slår aldrig vad, men når inte Kohonen – under förutsättning att han är hel och frisk, så klart – 1000 pinnar i vinter så blir jag väldigt, väldigt förvånad.

***

Tippning av helgens matcher.

Herrarna först ut.

Lördag:

Linköping – Storvreta 1: Någon gång måste det lossna för underpresterande jumbon Linköping och en hemmafajt mot Storvreta känns som ett ypperligt tillfälle. Hemmalaget vet att det krävs en uppoffrande prestation för att vinna och det finns säkerligen en del revanschlusta kvar från vårens silvertårar – så om östgötarna ska kunna mobilisera någon gång så borde det vara nu. Storvreta kändes på gång efter Champions Cup och Pixbo-överkörningen – men föll mot AIK senast. Nu är det dessutom en intensiv matchperiod och Vreta har en tunn trupp, det gör att det kan bli tufft framöver.

AIK – Pixbo 2: AIK, laget som var ett gigantiskt frågetecken inför säsongen, har verkligen levererat hittills. Både poäng- och spelmässigt. Att lugga Storvreta borta senast var en rejäl skalp, och där visade Solna-laget att man också kan ha tålamod och spela smart, och inte bara leva på sin energi och sitt raka spel. Min känsla säger dock att Pixbo, som reste sig efter ett par smällar genom att slå Linköping senast, tar den här fajten. Gästerna är helt enkelt lite spetsigare.

Söndag:

Warberg – Falun 2: Falun har fem raka segrar, fullkomligen vräker in mål och spelar enligt tränaren Thomas Brottman sin bästa innebandy någonsin just nu. Men inte bara offensiven briljerar, mot både Linköping och Dalen visade man också att man har defensiven och gnetspelet för att lyckas. Således: Warberg, som fick en mardrömsstart mot Helsingborg senast innan man kunde putsa resultatet, kan få en riktigt, riktigt jobbig fajt här.

Sirius – Mullsjö X: Mullsjö gick ut och sa att de ska vinna SM-guld i år, men har fått en tuff start på säsongen och har bara vunnit två av sex matcher, där den ena segern, hemma mot Helsingborg, krävde en bragdvändning. Västgötarna har överlag känts tämligen ospetsiga i offensiven hittills. Sirius har poäng i sex raka matcher, gnetar till sig pinnar hela tiden och kommer trivas utmärkt mot gäster med vacklande självförtroende. Hemmalaget fixar minst ett kryss.

Thorengruppen – Höllviken 1: Nykomlingsmöte mellan två lag som gjort det bra hittills, så väl spel- som poängmässigt. Thorengruppen är det mer defensiva kontringslaget medan Höllviken är det mer offensiva bollrullslaget, och det känns omöjligt att sia om utgången. Någonstans håller jag Höllviken som knapp favorit, men å andra sidan är Thorengruppen solida på hemmaplan. Drar in en etta, baserat på magkänslan.

Växjö – Dalen 2: Vårens kvartsfinalserie mellan de här två lagen var speciell, där Dalen vann med 4-0 i matcher trots att det var jämnt hela vägen. Den matchserien bör ha satt en tagg i sidan mellan lagen, så det borde bli lite känslor. Typ som i våras alltså, och vi kommer nog få se liknande innebandy, med ett drivande Växjö och ett kontrande Dalen. Formen talar just nu för Växjö, och enligt årets SSL-logik innebär det att Dalen tar hem den här fajten med uddamålet.

Karlstad – Helsingborg X: Sju matcher och bara en trepoängare för Karlstad i höst, och den trean kom mot jumbon Linköping. Värmlänningarna åkte på en smäll som heter duga senast, 2-14 mot Falun, och det är svårt att sia om var värmlänningarna står – men helt klart är att fler spelare, inte minst Kevin Björkström, måste börja lyfta. Helsingborg ligger trea i tabellen och har gått bra – men är ojämna i matcherna, laget har både tappat stora ledningar och knaprat in stora underlägen. Helt öppen fajt – så dunkar in ett kryss.

Damerna!

Warberg – Iksu 2: Nykomling mot storfavorit, det ska och bör bara gå på ett sätt och det lär det göra också. Halländskorna har öppnat säsongen överraskande bra, men Iksu är ett par nummer för stora och kommer vinna tämligen klart. Iksu-stjärnan Corin Rüttimanns enda svaghet tidigare har varit målskyttet – nu har hon gjort sju baljor på tre matcher. imponerande.

Rönnby – Kalmarsund 1: Kalmarsund är ett samspelt kollektiv med en ramstark defensiv, och det kommer ta laget långt, men det finns frågetecken för kompetensen framåt. Rönnby har betydligt mer spets – inte minst My Kippilä och Linnéa Nilsson som är i bra form – och det tror jag avgör den här fajten.

Dalen – Pixbo 2: Det krävdes övertid för att vinna mot Karlstad senast, men Pixbo är alltjämt obesegrade och har spelat 28 raka matcher i serie- och slutspel där man tagit poäng. Den sviten lär knappast brytas mot Dalen heller. Pixbo plockar en solid seger, tippar jag. Eliska Krupnova, målskytt i alla fajter hittills, stänker säkerligen in ett par bollar.

Täby – Malmö 1: Malmö är bättre borta än hemma – så var det ifjol i alla fall – men jag tror det blir jobbigt mot Täby som är ett lag som jag tror successivt kommer att växa under den här vintern. Hemmalaget har både tränaren, spelarmaterialet och stjärnstatusen för att hota favoriterna Iksu och Pixbo i år. Nu lirar man dessutom första hemmamatchen för i år – och då blir det seger.

Söndag:

Tyresö-Trollbäcken – Kais Mora 2: Kais Mora föll mot Täby senast och var inte alls nöjda med insatsen, så det lär finnas ett rejält revanschdriv hos Anna Wijk med lagkamrater, och det kan mycket väl få utlopp mot nykomlingen TT. Hemmalaget är ett arbetarkollektiv som kommer slita, men Kais Mora har för mycket skicklighet i händer och fötter för att man ska orka sno någon pinne.

Linköping – Endre 2: Linköping har fått en blytung start på säsongen och det känns inte som att det blir någon ljusning i den här matchen heller. Endre, som varvat upp under säsongsinledningen, är klart bättre i alla lagdelar och har också börjat pussla ihop helheten, så det bör bli en ganska klar trea för gästerna här.

Karlstad – Uppsala 1: Jag är inte helt såld på Uppsala hittills den här säsongen även om jag bara sett lite grand av lagets prestationer, men visst finns en bra grundkapacitet. Jag är mer exalterad över Karlstad i så fall, som både har roliga nyförvärv och ett knippe talanger på uppgång. Succén Luize Bilinska, mål i alla matcher hittills, tror jag hittar nätet igen och fixar värmländsk seger.

***

Intensiv helg. Något nedslag på lördag, full bevakning på söndag.

Jag förutspådde en tajt och målsnål drabbning mellan Dalen och Sirius.
Det blev något helt annat.
Det rasslade rejält, åt båda håll.
Men vi klagar inte.
Det blev kul.
Sirius gick sensationellt upp i en 4-0-ledning efter första perioden – en ledning som till slut skulle visa sig matchvinnande, om än med små marginaler. För den ledningen gjorde att Dalen aldrig, trots flera reduceringar, fick den riktiga, riktiga vittringen utan man fick hela tiden jobba i uppförsbacke. Känslan var att Sirius hade hyfsad kontroll på det här – i 50 minuter.
Sedan vet i sjutton vad som hände.
Sirius darrade verkligen i slutet. Började sprida bollar kors och tvärs, Jarno Ihme slängde blindbollar rakt till Dalen-spelare och man släppte in ett knippe mål. När Dalen spelade boxplay så tilläts Lukas Harnesk springa rakt igenom hela Sirius och skjuta i målramen – det var faktiskt galet. Sirius kom undan med blotta förskräckelsen efter den kaosavslutningen, men vann till slut med 7-6.
Sirius gjorde säsongsbästa sju mål framåt – trots att storskytten Bobby Edberg saknades på grund av sjukdom.
Istället sköt Johan Elfving, som på grund av Edbergs frånvaro fick en plats högre upp i hierarkin, ett mål medan tredjekedjan med Johan Widh, Christoffer Gustafsson och Mattias Jällrud kombinerade in hela fyra mål.
Extra kul att Jällrud fick göra mål, han som gjorde comeback i senaste matchen efter en lång skadefrånvaro.
Men mest anmärkningsvärt: passningsgeniet, playmakern och lagkaptenen Dan Johansson – han som inte har något skott, ni vet – dunkade in två nya mål.
Hans toppnotering i SSL är nio mål på en säsong. Ifjol gjorde han sju. Nu har han redan matat in sex bollar – på sju matcher. Sin bästa målmässiga säsong höll han ett målsnitt på 0,35 mål per match. I år är målsnittet hittills 0,86.
Snacka om markant skillnad.
Jag försökte pressa honom på vad som hänt.
Men nej, det verkade inte som han studerad videos av Alexander Ovechkin, lagt om kosten eller ens funderat på att skjuta mer.
Istället sa han:
– Jag tänker inte så mycket nu, det bara händer. Kanske är jag mer redo att ta fler avslut i år, sa han.
– Jag hade väl två skott mot Dalen så det är ju inte så att jag bombar sönder målet. Jag kommer aldrig bli någon storskytt som till exempel Robin Nilsberth, men jag får försöka nypa till när jag får läge.
Jag har inte sett alla hans mål i år – men det är inga tillfällighetsmål i alla fall. Johansson har visat upp ett distinkt och kyligt skott.
Så han har ett skott.
Trots att många inte tror det.
– Det är väl för att jag aldrig skjuter. Jag har skaplig procent när jag väl skjuter, skrattade Dan.
Sirius imponerar i år.
Gnetar till sig pinnar i varje match (sex av sju, i alla fall).
Dan Johansson slog huvudet på spiken när han skulle förklara lagets poängframgång:
– Det är inte så mycket glamour eller gladinnebandy, men vi krigar på och det rullar in poäng. Någonstans är vi jobbiga att spela mot.
Typ så.
Sirius är smarta, tajta och tar sina chanser.
Lite av ett Dalen Light.
Dalen själva då? De tre första omgångarna gjorde man inte ett misstag, täppte alla farliga ytor, var smarta i alla aktioner. I de tre senaste matcherna har det varit något helt annat, man skär helt plötsligt inte av de farliga ytorna defensivt, är naiva i spelet med boll, tappar bollen på farliga ställen. Vi ska inte överanalysera, i årets SSL vinner alla mot alla och det är 100 % skärpa i varje fajt som gäller annars blir det torsk, men det andas faktiskt lite övermod – ett övermod som kanske fötts av att laget snackats upp inför säsongen och att man vann tre raka matcher i inledningen. Det är lätt att tumma på enkla saker när det rullar med – men då börjar det snabbt rulla emot. För Dalen är det back to basic som gäller: defensiven först, spela tajt, täcka skott – sedan får resten av spelet födas ur det försvarsspelet.

***

Onsdagen var ju en enda kavalkad av rubriker, händelser och ögonbrynshöjande grejer, med Joakim Olsson sänkning av gamla klubben Storvreta, Faluns nya makalösa kross, SM-guldaspiranten Linköpings nya förlust, Växjös rivstart mot Mullsjö och Helsingborgs inledande överkörning av Warberg.

Såg tyvärr inte en minut plast igår, men ger er en sammanfattning:

Falun – Karlstad 14-2: Jag upprepar resultatet, 14-2! Falun är en slåttermaskin som kör över allt som kommer i vägen just nu, en orkan som bara sveper med sig omgivningen som är utan chans att värja sig. 7-0 efter första, 12-0 efter andra och Karlstad fick trycka sig in på resultattavlan först med en 1-13 reducering. Thomas Brottman sa efteråt att Falun aldrig spelat bättre innebandy än just nu – det säger en hel del. Det känns tidigt att vara formtoppade förvisso, men det är bara att fascineras. Fyra nya påsar av Alexander Galante Carlström, dessutom. Karlstad? Ingen skugga över värmlänningarna, Falun är för bra just nu.

Helsingborg – Warberg 9-7: En innebandymatch är inte över förrän minst 60 minuter är spelade, en sanning som blev påtaglig mellan Helsingborg och Warberg, där skåningarna såg ut att ha tagit trean, satt in den och låst kassaskåpet, med sin 7-0-ledning efter drygt halva matchen. Men hallänningarna bet sig tillbaka, WIC-backlöftet Anton Birgersson skyfflade in tre mål, laget skapade nerv i sista perioden och var inte mil ifrån att stå för en sensationell uppätning.  Helsingborg höll undan, men det går inte slappna av i den här serien – bevisen för det har haglat i SSL-inledningen.

Mullsjö – Växjö 4-7: Hörsägen skvallrar om att det här kan ha varit höstens bästa match hittills, med bra spel, många händelser och mycket känslor. Det är förvisso ingen överraskning, de här två gängen brukar bjuda på adrenalinstinna uppgörelser. Växjö hade en sanslös effektivitet i första perioden, tog ledningen med 5-0 och avgjorde redan där, även om Mullsjö sedan jobbade sig in i matchen. Resultatet speglar de här två lagens säsongsinledning: Växjö imponerar, Mullsjö imponerar inte.

Storvreta – AIK 3-5: Jag vet, det är århundradets mest slitna klyscha, men släkten är ta mig sjutton alltid värst. Joakim Olsson lämnade Storvreta för AIK till den här säsongen och det var så klart han som avgjorde till AIK:s fördel – vid ställningen 3-3 i sista perioden klev han fram och gjorde 4-3 vilket blev matchvinnande. Imponerande seger av AIK så klart, som fortsätter att ta skalper den här säsongen. Storvreta bevisar återigen denna svängiga säsong: överkörning av Pixbo ena dagen, torsk mot AIK den andra.

Pixbo – Linköping 11-8: Linköping sjunker djupare ner i bottengyttjan i SSL, men avstånden uppåt avskräcker inte eftersom alla slår alla, men visst måste östgötarna börja plocka pinnar snart. Framförallt försvarsspelet – 11 insläppta! – fallerar ju, något som annars brukar vara lagets styrka. Pixbo gjorde en mäktig revanschinsats efter förnedringen mot Storvreta senast, och att smälla in elva bollar mot Linköping var nog extra skönt med tanke på den bittra kvartsfinaltorsken mot just gästerna i våras. Hemmalaget hade dessutom hela nio (!) olika målskyttar.

***

Massor av matcher i helgen. Uppsnack utlovas imorgon eller på lördag.

Veckans herromgång är verkligen en välkomponerad gryta med massor av läckerheter.
Samtidigt går det inte att undgå att mötet mellan Pixbo och Linköping är den extra kryddan i kompotten.
Ett minikris-möte mellan två lag som drabbade samman i en flitigt diskuterad kvartsfinalserie i våras.
En serie där Pixbo, i kraft av serievinst och att ha fått chansen att välja motståndare, gick in som favorit, men föll pladask mot ett tyngre, hungrigare och mer energifyllt Linköping som – för att använda enkla uttryck – helt enkelt sprang sönder göteborgarna.
Lagen har varit lite av varandras motsatser de två senaste åren.
Pixbo som lever mer på glamour, finness och offensiv, som briljerat i grundserien för att sedan falla pladask i slutspelet.
Linköping som lever på fysik, tyngd och kontinuitet, som hackat i grundserien för att sedan växla upp i slutspelet.
Men just nu står båda lagen på samma ben.
Båda upplever en liten minikris.
Pixbo torskade 2-7 mot Classic i Champions Cup-semin och åkte sedan till Uppsala och fick stryk av Storvreta med 11-3. Laget har uttalat, precis som ifjol, att fokus ligger på att vara som bäst i slutspelet, att allt man gör under grundserien är en förberedelseprocess, men de här lägstanivåerna tror jag inte man hade räknat med. Det skapar en del varningsklockor.
Linköping har öppnat säsongen med fyra förluster på fem matcher och ligger sist i tabellen. Den sedvanliga lagmaskinen har lyst med sin frånvaro. Det har snarare varit helt tvärtom: inget har klickat i vartannat. Spelarna ser vilsna ut och det tidigare så starka tålamodet är som bortblåst.
Matchen mellan Pixbo och Linköping blir således inte bara en kul repris på vårens kvartsfinalserie, det blir också en chans för båda lagen att komma upp på banan och få lite vind i seglen.
Samtidigt så får laget som förlorar ännu mer att grubbla på.
Men inget av lagen kommer få panik om de förlorar den här matchen.
De vet vad som gäller.
Man ska vara som bäst i mars och april.
Det är vad man gör i slutspelet som spelar roll. Det har både Pixbo och Linköping fått uppleva de två senaste åren, men på helt skilda sätt.

***

Dags att tippa veckans matcher.

Onsdag:

Falun – Karlstad 1:  Har Falun konserverat de senaste matchernas form på någorlunda vis så ska Karlstad, som haft problem att få ihop allt hittills, inte ha en suck uppe i Dalarna. Falun har sopat in 30 bollar i de två senaste hemmatcherna mot AIK och Mullsjö och är i offensivt praktslag. Formtoppen gäller laget i allmänhet, och Alexander Galante Carlström i synnerhet. Karlstad inkasserade första trean senast, men får en jobbig match här.

Mullsjö – Växjö X: Det spirar en del rivalitet mellan Mullsjö och Växjö. Det blir lite extra nu också då Jesper Sankell är tillbaka i Växjö och får möta sitt gamla lag igen – det där är en lirare som river upp känslor. Båda lagen är stukade efter senaste omgången, Mullsjö åkte på storpisk mot Falun och Växjö avslutade sin fyra matcher långa segersvit genom att torska borta mot Thorengruppen, vilket borgar för två heta lag. Det brukar bli tätt och tajt, så drar in ett kryss.

Helsingborg – Warberg 1: Offensiv briljans blandas med ihålig defensiv. Lite så har det varit för Helsingborg hittills, vilket egentligen är helt i paritet med förväntningarna då skåningarna talangmässigt är framtunga. Helsingborg lyckades bryta ner Dalens system förra matchen och jag tror man kan göra detsamma med Warberg. Gästerna är ganska luriga, har hittills haft en förmåga att hålla ner målkvoten i sina matcher, men jag tror hemmalagets spets avgör.

Storvreta – AIK 1: Har maskinen Storvreta börjat tugga igång? Ska man tolka lagets egna signaler och de senaste prestationerna så verkar det så, där man satte defensiven i Champions Cup och sedan bar med sig det till SSL-omstarten där Pixbo pulvriserades i helgen. Truppen är tunn och det kan påverka framöver i det furiösa schema som inleds nu, men inte ännu – och det borde bli seger mot AIK. Jag tror gästerna är lite för naiva, lite för orutinerade, för att ha det tålamod som krävs för att besegra Storvreta.

Pixbo – Linköping 1: Ett möte som efter vårens kvartsfinal – där Linköping vann – säkert skapar speciella känslor. Pixbo har två raka härdsmältor bakom sig, dels i Champions Cup-semin, dels i bortamötet mot Storvreta. Det bör sätta igång vissa varningsklockor, men laget har visat klass tidigare under hösten och har uttalat att det är i slutspelet man ska vara som bäst i år. Därför blir det inte panik över några gupp på vägen, även om guppen hittills varit i massivaste laget. Linköping har fyra förluster på fem matcher och har inte fått igång sin sedvanliga maskin. Östgötarna är svårvärderade hittills och jag tror Pixbo tar det här.

Torsdag:

Dalen – Sirius 1: Den som vill se glamourinnebandy kanske inte ska välja den här fajten som veckans underhållning. Det här kommer med största säkerhet bli en ganska målsnål, tajt och defensivt inriktad match mellan två lag som vill vänta ut varandras misstag och sedan hugga på kontringarna. Sirius kan absolut sno poäng här, men jag tror ändå att Dalen tar det här eftersom som man i grunden är ett bättre lag. Föresten, blir det Johan Eriksson eller Johan Eriksson som avgör?

***

Frågan många ställer sig: hur långt över 20 mål är Alexander Galante Carlström efter att den omgången är lirad?

Täbys tränare Lars Jedheim var tydlig i TV4 Sport-intervjun mellan den andra och tredje perioden i matchen mot Kais Mora.
Strategin var att stänga ner superstjärnan Anna Wijk.
Den strategin är inget unikt i sig för motståndare till Kais Mora, grejen är bara att Wijk är så förbannat bra att hon brukar kasta av sig plåster och leverera ändå. Men Täby var oerhört skickliga i den här matchen, Wijk var oväntat blek och Therese Andersson väldigt bra i sin punktmarkering av henne, och det gjorde också att Täby kunde vinna med 3-2.
Men Wijk hamnade i protokollet till slut.
Hon skickade in 2-3-reduceringen med drygt tre minuter kvar.
Därmed gjorde hon poäng för 99:e (!) seriematchen i rad (ej slutspel).
99 matcher.
Bara att spela 99 matcher i rad utan att vara skadad, sjuk eller ha något dåligt inplanerat bröllop är ju en bedrift i sig – att göra poäng i alla de matcherna är bara galet.
Senast hon lämnade en SSL-match utan pinnar var 10 november 2012. Det har flutit en del vatten under broarna sedan dess: fyra SM-guld har delats ut och jag har hunnit bli pappa två gånger om, till exempel.
Det sätter lite perspektiv på tidsramen.
Nu är Anna Wijk en match från att ha gjort poäng i 100 raka matcher.
Hoppas jag inte jinxar något nu.
Men tillbaka till fajten mot Täby. Kais Mora gillar att ha mycket boll, rulla och bygga spel, men mycket av det trasades sönder mot ett bollskicklig, smart och uppoffrande Täby. Det var sällan man fick de långa och malande anfallen. När Anna Wijk inte förmådde komma loss så blev det för trubbigt framåt. Malin Andréason (gravid) saknades sannerligen.
Samtidigt är jag inte överraskad över att Täby vann.
Varningen för laget var utfärdad redan innan säsongen.
Det fanns stora förväntningar på Täby inför förra säsongen också, men då hade man en strulig höst och fick inte ihop det förrän efter tränarbytet i januari, och det var för sent för att hinna bygga en vass lagmaskin även om man gjorde en stark kvartsfinalserie där man så när luggade Kais Mora.
Till i år har man fått in skicklige Lars Jedheim som tränare, en strateg som vet hur man bygger framgångsrika system, hur man stänger ner motståndare, hur man optimerar sitt eget spelarmaterial.
Han kommer betyda enormt mycket och kan ta det här laget väldigt långt. Kompetensen, lirarna, vattenbärarna – allt finns, det gäller bara att skapa en effektiv maskin av allt.
Täby har en väg att vandra, men det finns redan ett embryo till något bra.
På pappret är man till och med vassare än Kais Mora, både på målvakts- och backsidan, och kanske också på forwardssidan, i alla fall nu när Mora inte har med Andréason och Mira Wickman (alltjämt skadad).
Lagets förstakedja är ju en ytterst välkomponerad lina:
Pansarvagnen Louise Wickström, yrvädret Matilda Sjödin och bolltrollande tvåvägspjäsen Jennifer Stålhult.
Wickström var matchens gigant. Sådan vilja, sådan energi, sådan kraft.
Som sagt, Täby blir att räkna med i år.
Och då har jag inte ens nämnt att Ranja Varli, daminnebandyns passningssvar på Wayne Gretzky, kan bli en dunderjoker när hon kommer tillbaka efter skada.