Wow, sa jag när rookien Axel Larson helt enkelt trampade förbi världsbacken Tobias Gustafsson och pricksköt in 6-4 för AIK mot Linköping vilket till slut mynnade ut i en 7-4-seger för Solna-laget.
Jag tycker att det symboliserade matchen, på flera vis.
Det var ju det ovissa nybygget mot det etablerade topplaget på förhand.
Det var framfusigheten mot tveksamheten i matchen.
Jag kände att det fanns en risk att helrenoverade och unga AIK skulle stå med kepsen i hand när stora, tunga och profilrika Linköping på på besök i premiären, men istället så vågade AIK verkligen stå upp, utmana och briljera.
Och det trots att man fick 0-2 i baken efter bara fyra minuter, något som kunde sänkt vilket orutinerat gäng som helst.
Starkt av AIK, kort sagt.
Fredrik Nyholm var riktigt bra, Oskar Hagberg visade verkligen energi och Andreas Stefansson – den omtalade målmaskinen – låg hela tiden på topp och högg som en kobra och kunde petat in fler bollar än den han fick in.
Plus att Andreas Rehn i målet storspelade.
Linköping hade 4-3 efter två spelade akter, men i början av tredje så sköt AIK tre raka mål (inklusive Axel Larson-kassen). Det blev starten på en massiv press av östgötarna som skramlade fram en hel del chanser – men där Andreas Rehn i hemmamålet storspelade och svarade för flera fina räddningar, men där Linköping också sköt en hel del avslut utanför målramen.
Jag antar att Linköping inte var helt nöjda med underlaget – och Johan Astbrant var nog inte helt nöjd med spelvändningarna laget släppte till.
Samtidigt så kom inte de offensiva spetsarna riktigt till, personifierat av trollgubben Christian Mattsson som har mycket mer boll i sig.
Nåväl:
AIK jobbade till sig tre pinnar.
En viktig start för nysatsningen och något att bygga vidare på.
– Jag tycker att vi är så här bra. Linköping kanske inte gjorde sin bästa match, men vi kände också att vi inte fick ut allt varken taktiskt eller spelmässigt, vi har mer att ge. Vi har i alla fall visat prov på att vi kan utmana alla lag i serien, sa Andreas Stefansson när jag surrade med honom efteråt.
– Framförallt tycker jag att den största styrkan i matchen är att vi reser oss efter de första bedrövliga minuterna där vi släpper in två mål. Att vi visar den moralen att ge dem en match, det är riktigt starkt.

***

Slår du upp ordet målskytt i en innebandyordbok så hittar du nog en bild på Alexander Galante Carlström.
Slår du däremot upp ordet måltjuv så hittar nog mer sannolikt en bild på Johan Eriksson i Sirius.
Han behöver inte mer en halvchans, eller knappt det, för att göra mål. Det bevisade han återigen när han skickade in fyra påsar mot Helsingborg.
Skåningarna såg ju annars ut att gå mot segern när ikonen Mika Kohonen slog in 4-3 vid bortre stolpen och Jonathan Nilsson utökade till 5-3 mindre än minuten senare.
Men Johan Eriksson är Johan Eriksson.
Han både reducerade och kvitterade med sitt tredje och fjärde mål för matchen.
Han var sedan på plan när Henrik Malmgren avgjorde på övertid.
Snacka om att sätta avtryck.
Henrik Malmgren, föresten. 20-åringen avgjorde och noterade totalt tre poäng i matchen, därmed har han redan slagit sin notering på två pinnar från ifjol. Poängsuccé, eller vad ska vi säga?

***

Oscar Lundin och Stefan Smedberg måste ha slitit sitt hår där de stod i båset och såg sina lirare i Warberg bränna chanser.
Hallänningarna fick ju en perfekt start i den tuffa bortafajten mot Team Thorengruppen och hade 2-0 efter halva den första perioden.
20 minuter, två spelvändningar och ett kantskott senare så hade hemmalaget vänt till en 3-2-ledning – en ledning som stod sig matchen ut.
Warberg hade sannerligen sina chanser, inte minst i tredje perioden, men lyckades inte forcera Erik Ställ (han var för övrigt strålande), trots att TT tappade bollen farligt flera gånger. Warberg borde ha satt något av alla de lägena man radade upp, faktiskt.
Trots att toppkedjan som gjorde 13 poäng i premiären var spräckt (Daniel Karlander sjuk) så skapade Mattias Kongstad och Rikard Eriksson en hel del, men alltså förgäves.
För TT handlar den här säsongen hittills om vändningar.
1-6 mot Karlstad i premiären blev 6-6 och en räddad pinne.
0-2 blev 3-2 och tre pinnar nu.
Segern var inte flashig, men laget jobbade stenhårt, var (oftast) solida defensivt även om en del bolltapp måste slipas bort. Framförallt det uppoffrande försvarsspelet och skottäcken stack ut.
För övrigt:
Tobias Haraldsson gjorde ett hästjobb. En robust spelare som jobbade stenhårt och verkligen visade med exempel. Han fick ju även äran att sätta en av bollarna, 2-2-kvitteringen.
Till sist:
Första trean för TT någonsin i SSL, dessutom bärgad i hemmaborgen. Grattis!

***

Jag siade inför omgången att om Höllviken ska hålla sig kvar och överraska som så många spår, så måste det spelas in pinnar på hemmaplan mot lag som tippas i mitten och nedåt i tabellen.
En typisk sådan fajt är Karlstad hemma.
Då levererade också skåningarna och vann hemmapremiären med 6-3.
Höllviken gjorde segerrycket i början av den andra perioden då man producerade tre mål på tre minuter.
Stark seger för Vidar Jonssons manskap, så klart.
Såg inte matchen men noterar dubbla mål för 19-åringen Christoffer Andersson som även nätade i premiären. Kul start för en spännande spelare.
Karlstad?
Ja, har fått en tuff start på serien mot de två nykomlingarna. Ras i första matchen mot TT och ”bara” två pinnar (man hade ju ledningen med 6-1), och sedan förlust borta mot Höllviken alltså.

***

Corin Rüttimann är sommarens hetaste värvning – och att hennes första match med Iksu blev mot gamla klubben Endre, dessutom på Gotland, var ju en smällkaramell som hette duga.
Schweiziskan gjorde ingen supermatch på något sätt, men satte ändå tre bollar och var en av de stora matchvinnarna när Iksu vann med massiva 9-2.
Hon spelade inte minst en nyckelroll tack vare det så viktiga 2-2-målet – ett riktigt snyggt mål också efter vackert knapp-klapp-spel – som hon skickade in med dryga minuten kvar av andra perioden och som gjorde att det var likaläge inför sista.
Fram tills dess hade det var en jämn match och Endre imponerade mot superfavoriten Iksu, men att Iksu fick med sig 2-2-bollen in i paus var nog nyckeln till segern, det tog lite udden av Endre.
Det där förlösande 2-2-målet var så lättande för Iksu att Corin Rüttimann inte kunde låta bli att jubla i sin gamla hemmaborg, något som hon bad om ursäkt för efteråt.
Hon erkände också att det var tudelade känslor överlag, eftersom hon känner så starkt för Endre.
I sista perioden var det inget snack:
Iksu var ett par klasser bättre.
Dels för att man växlade upp, dels för att Endre inte riktigt orkade.
Sista perioden slutade hela 7-0 till gästerna.
I den målkavalkaden ingick några drömmål: Nina Bärtschis kasse efter en delikat Frida Norström-framspelning, Camilla Lundins iskalla avslut efter Sofia Joelssons skarv, Iza Rydfjälls soloshow.
Storfavoriten levererade direkt alltså.
Endre visade många positiva saker, speciellt de 40 första minuterna, och kommer vara ett bra lag även utan Rüttimann och Anna Jakobsson i år. Anna Moberg, Sara Steen och Elin Gabrielsson visade absolut att det finns kunnande i händer och fötter.
Men det visste vi ju redan.
Dessutom:
Endre annonserade att Anna Jakobsson, som gått i innebandy-pension, får sin tröja nummer 17 pensionerad i klubben. Välförtjänt, minst sagt.

***

Skräll direkt när nykomlingen Tyresö Trollbäcken vann premiären mot Karlstad med 5-4. Michelle Rydin, ett av få meriterade nyförvärv i skrällgänget, avgjorde med knappa tre minuter kvar efter att ha brutit ett uppspel, tagit ett distansskott och överlistat Jessica Rolf i kassen.
Kanske ett mål som Karlstads keeper borde tagit – men det här var å andra sidan en match där TT hade marginalerna med sig.
Man rev, slet och kämpade, och lyckades också få in bollarna i mål – även om det inte såg så vackert ut alla gånger. Det var inte finnessen utan kampen som gav en trea, men det är nog så TT ska ta sina pinnar i vinter.
Karlstad då?
Nja, det känns som det finns mycket mer att ta ut, inte minst från toppkedjan med Tilda Flodell i spetsen.
Däremot kan klubben ha hittat ett intressant radarpar i nyförvärven Jessika Eriksson och Luize Bilinska, de var klart bäst hos gästerna med Eriksson som dirigent och Bilinska som skytt. Bilinska satte dubbla kassar där det andra – efter en vacker passning av Eriksson – var en delikatess.
Starkt av TT, utan tvekan, och nykomlingen gjorde en stark insats – men någonstans kom inte Karlstad upp i nivå, kan jag tycka.

***

Mer dam idag:

Dalen – Warberg 4-1: Enligt plan och enligt förväntningarna, men Warberg – av de fragment jag såg av matchen – stod ändå upp väldigt bra och Dalen körde på intet sätt över nykomlingen. Dalen spelade in två bollar i första perioden och kunde bygga på det, och när Felicia Lilja sprätte in 3-1 i sista perioden så var segern i hamn innan Jessica Lidberg rullade in sista bollen i tom bur.

Uppsala – Kalmarsund 5-2: Ytterligare en match som gick enligt förväntningarna då fjolårets sensationslag Uppsala slog tillbaka nykomlingen Kalmarsund med 5-2. Uppsala satt i förarsätet målmässigt hela matchen, men kunde dra ifrån först i sista perioden, då Klara Molin och Johanna Stenberg satte 4-2 respektive 5-2.

Pixbo – Täby 8-6: Regerande mästarna Pixbo inledde säsongen med seger efter att bland annat Alicia Fylke dundrat in tre bollar och noterat fyra poäng. Hon är en av lirarna som får kliva fram ännu mer i år. Laget släppte dock in sex mål, inget man var van vid att se ifjol. Men så har Täby vass spets också, förvisso.

Kais Mora – Linköping 9-3: Väntad seger för Kais Mora. Det var 2-2 efter första perioden innan dalalaget sköt in fem raka bollar i mittakten och därmed avgjorde bataljen. Klubben har lastat in en del offensiv spets till i år – men vassast var Amanda Wall, som sällan river ner så många rubriker i stjärngänget, med sina tre mål.

***

Jag är skyldig er hela lördagen också och ger er den här i komprimerat format.

Dam:

Malmö – Rönnby 4-5 (ot): Malmös stjärna Ellen Rasmussen sopade in dubbla bollar i SSL-premiären men det räckte inte för hemmalaget som till slut förlorade med uddamålet mot Rönnby sedan Elin Björkman avgjort. Björkman svarade för övrigt för hela tre pinnar, precis som Adina Augustsson.

Herr:

Pixbo – Dalen 3-6: Dalen har fått en perfekt start på säsongen och har visat upp samma väloljade defensiv och strålande målvaktsspel som präglade slutet av fjolåret, och laget följde upp vinsten mot Storvreta med att betvinga Pixbo på bortaplan. Urstarkt så klart. Fredrik Edholm fortsätter leverera, två mål nu.

Falun – Växjö 6-9: Växjö verkar ha knäckt dalakoden, efter nio raka torsk mot Falun så har man nu två raka segrar, och Valdemar Ahlroth – fyra poäng i segermatchen nu, fyra poäng i senaste Falun-segern – verkar trivas ypperligt uppe i Jalas Arena. Stark tillbakastuds av Växjö efter det någon bleka premiären.

Storvreta – Mullsjö 4-7: Succésagan fortsätter, Pelle Tarenius gjorde toksuccé i division två ifjol efter att ha lämnat ishockeyn, och nu skyfflade han också in sitt första SSL-mål när Mullsjö studsade tillbaka efter den bleka premiären mot Pixbo och alltså slog tillbaka mästarna Storvreta med 7-4 i hemmalagets första match i IFU Arena. Uppsalalaget har därmed inlett hösten med två torsk.

***

Intensivt spelschema så här i säsongsinledningen – nya matcher i veckan som kommer. Uppsnack kommer om ett par dagar.

Har något lag någonsin varit så favorittippat som Iksu är den här säsongen?
Känns inte så.
Kais Mora hade ju verkligen ett dream team för ett par år sedan vilket också ledde fram till ett guld, men det går ändå inte att jämföra med Iksu som mer eller mindre sitter på hela svenska landslaget i truppen.
Favorittrycket är enormt:
Svenska Spel har satt oddset 1,9 på guld.
13 av 14 tränare tror på serieseger.
I den SSL-enkät som Sportbladet gjorde inför säsongen (resultat kommer redovisas löpande under hösten) så tippade 71 % att Iksu tar guldet. Närmast efter var Pixbo med 9,1 % av rösterna.
Iksu själva hymlar inte heller – det är guld och att bli det bästa laget genom alla tider som gäller.
Då är frågan: är guldet lika givet som alla tror?
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Jag har tippat guld och serieseger för Iksu, det är svårt att göra något annat med den stjärndrypande trupp som är spetsig över tre femmor, som både har rutin och talang, finesslirare och grovjobbare, energispelare och bollkonstnärer, och det vore ju faktiskt ett stort fiasko att inte plocka hem den ädlaste medaljen med den trupp som man skrapat ihop.
Men.
Laget var nästan lika vasst ifjol. Det var också ett dream team. Framförallt blev det en enorm hajp efter att laget kört över både Rönnby och Kais Mora med massiva siffror, och sedan slog målrekordet i SSL.
Men vad hände när det gällde som mest?
Då var inte Iksu bäst.
Då darrade stjärnorna.
Iksus utmaning sitter inte i kunnandet i fötter och handleder – där är man överlägsna i serien – utan det sitter i skallen.
Jag tycker kaxighet är befriande, jag älskar när Iksu går ut och säger att de ska vinna guld och vara det bästa laget någonsin, men det lägger också ett enormt ok på de egna axlarna, skapar en prestationsångest och – vilket kanske inte många tänker på – häller rejält med tändvätska på elden hos motståndarna. Alla vill slå Iksu. Samtidigt förväntar sig ingen att någon ska klå Iksu, vilket gör att alla kan slå ur underläge och slippa all press när de möter stjärngalleriet. Och även om Iksu har bästa laget så sitter många konkurrenter på kompetenta trupper som med rätt uppoffring, system och smartness absolut kan vinna mot Umeågänget – är inte Iksu på topp så kommer man inte vinna matcher i slutspelet, så enkelt är det.
Jag tror Iksu står för en jätteutmaning trots att man sitter på ett lag som borde springa hem ett guld av bara farten.
Fjolåret visade att när defensiven pressas och när oddsen i slutspelet höjs så var Iksu inte så vassa som man borde vara.
Kais Mora var bättre i semifinalen.
Trots sin måldominans så lyckades man aldrig dyrka upp blivande mästarnas Pixbos defensiva system utan förlorade två gånger om.
Två saker som bör oroa inför i år.
Iksu har att bevisa att de kan vara som bäst när det gäller som mest. Det krävs för att ta det där guldet som alla förväntar sig.
Storfavoriter, absolut.
Givet guld, inte alls.

***

Här får ni också lite rejäl läsning inför helgens SSL-premiär, en mastig guide till damernas SSL med trupperna, betyg på lagdelarna och kommentarer:
Supergenomgång – så bra är alla SSL-lagen (PLUS)
Mitt tabelltips har ni redan:
En tjuvtitt i facit – så slutar SSL

***

Då tippar vi helgens matcher och startar med damerna.

Lördag:

Malmö – Rönnby 1: Ett lag på uppgång mot ett lag på nedgång, om man vill sätta en stämpel på matchen. Malmö känns verkligen intressanta efter den starka debutsäsongen ifjol där man kryddat truppen ytterligare till år, medan Rönnby tappat massor av slagstyrka och är inne i en renoveringsfas. Skånskorna var sisådär på hemmaplan ifjol, men jag tror man drar in en seger här.

Söndag:

Tyresö Trollbäcken – Karlstad 2: Jag tycker Karlstad har ett intressant lagbygge i år och inte minst en fin talangbank med Frida Swahn i spetsen som kan vara redo att blomma ut på allvar. Nederlagstippade Tyresö Trollbäcken bör inte har så mycket att sätta emot värmländskorna, så känns det.

Dalen – Warberg 1: Alltså, hur bra blir Dalen i år egentligen? Om det tvistar de lärde. Tunga skador och spelartapp för en redan trubbig spelartrupp indikerar att det kan bli en halvjobbig vinter i Umeå. Någon fara för kontraktet bör det inte vara, men slutspel känns tufft att nå. Nykomlingen Warberg bör man dock tvåla till på hemmaplan.

Uppsala – Kalmarsund 1: Fjolårssensationen Uppsala har haft öppna svängdörrar till omklädningsrummet i sommar och det är många nya ansikten i truppen. Idén och tanken är dock densamma, så Uppsala blir svårforcerade – inte helt olikt den plan som nykomlingen Kalmarsund har. Hemmalaget vinner dock i kraft av både bättre spets, bredd och rutin.

Endre – Iksu 2: Första omgångens hetaste match av den enkla anledningen att Corin Rüttimanns första match med nya klubben Iksu blir mot gamla klubben Endre, dessutom på Gotland. Alexander Brinkmann-ledda Endre var starka hemma ifjol, men är försvagade i år samtidigt som Iksu lanserar ett av århundradets värsta dream teams. Ska vara en tvåa.

Pixbo – Täby 1: Pixbo har tappat rutin och spets men den starka lagmaskinen lever kvar och lär vara effektiv även i år, om än inte lika dominant som ifjol. Systemet och tryggheten tippar jag sänker spännande Täby som har fler spetsar, men som under nya tränaren Lars Jedheim kanske behöver en inkörningsperiod innan det är dags för leverans på allvar.

Kais Mora – Linköping 1: Kais Mora har, vid sidan av tappet av Moa Tschöp, boostat upp truppen en hel del under våren och sommaren och har inte minst en sylvass offensiv som är bredare än ifjol. Det kommer räcka gott och väl för att skjuta frågetecknet Linköping i sank. Känns som en solid etta.

Herrarna då.

Lördag:

Pixbo – Dalen X: Jätteintressant match mellan två lag som imponerade i premiären där Pixbo storvann mot Mullsjö medan Dalen raderade ut mästarna Storvreta. Pixbo har snackat om att bli mer svårlästa, kunna variera sig mer, och det krävs för att dyrka upp ett solitt lag som Dalen – så detta är en viktig värdemätare för hemmalaget. Utfallet? Doftar ändå kryss, tycker jag.

Falun – Växjö 1: Efter att ha torskat en uppsjö av matcher mot Falun så lyckades Växjö bryta förbannelsen ifjol och segra mot dalalaget. Smålänningarna har absolut en chans att nypa poäng här också, men premiären var sådär och Falun är starka på hemmaplan. Alexander Galante Carlström visade dessutom prima poängform omgående i veckan. Således: etta.

Storvreta – Mullsjö 1: Det sitter en tagg mellan de här lagen sedan den episka kvartsfinalserien för några år sedan när Mullsjö höll på att skrälla stort. Premiären lovade inte gott för västgötarna som lär vara revanschsugna, men jag tror det blir tufft i Uppsala. Hemmalaget vinner, om än knappt.

Söndag:

Team Thorengruppen – Warberg X: TT svarade för en heroisk upphämtning mot Karlstad i första matchen. Hur mycket mod det gjutit in i truppen återstår att se. Warberg betvingade Höllviken efter en stark sistaperiod senast, men kan få jobbigt mot ett tätt hemmalag. Jag landar i ett kryss.

Höllviken – Karlstad 1: Jag gillade vad jag såg av Höllviken i premiären, inte minst av nye Axel Persson, och jag tror att hemmapremiären kan sluta med (skräll)seger även om Karlstad är en tickande bomb av revansch efter raset mot Thorengruppen. Ska skåningarna erövra nytt kontrakt så måste det ticka in en del pinnar på hemmaplan, inte minst i sådana här matcher mot mittenlag i tabellen.

AIK – Linköping 2: Två lag som lirar SSL-premiär och två lag som är väldigt intressanta i år. AIK för att man inte vet ett skvatt om hur bra de kommer vara, Linköping för att man har ett riktigt bra lag och inte kan flyga under radarn längre. Att östgötarna är klara favoriter är det inget snack om, och jag tror man förvaltar det också.

Helsingborg – Sirius 1: Jag får en känsla av att det blir en del kamp i den här fajten, fast det kanske egentligen inte är två kampande lag. Helsingborg gjorde en genomsolid premiär mot Växjö där både spets (Jonathan Paulsson, Linus Nordgren, Daniel Johnsson) och bredd (Arvid Friberg) imponerade, och det kan man bygga vidare på nu. Skåningarna är generellt hemmastarka och bör ta det här.

***

Snacka om späckad helg. Nu kör vi.

Dalen inledde årets SSL-säsong med att vinna en match på ett sätt som var väldigt typiskt Dalen.
6-3-viktorian mot Storvreta var inte jättevacker, men den var uppoffrande, tålmodig och effektiv.
Så som Dalen brukar arbeta alltså.
Jag tycker 4-1-målet på något sätt symboliserar hela lagets sätt att spela. Boxplay, skottäck, kontring, Jonas Svahn till Ketil Kronberg och mål.
Det är ju Dalen: man spelar oerhört tajt, solitt och effektivt i defensiven, har alltid massor av skottäck, är sylvassa i spelvändningarna – och hela spelet och laget limmas ihop av motorerna Jonas Svahn och Ketil Kronberg.
Tre mål av Kronberg föresten, förutom boxplay-kassen också viktiga 5-3 med dryga minuten kvar när Storvreta slutforcerade, och sedan 6-3 i tom kasse. Norrmannen kan än – han gjorde ju inte något hattrick i serien ifjol och poängskörden var, trots lagets framgångar, blygsam för att vara honom. Den här matchen kanske var en föraning om att han lyfter poängmässigt igen.
– Jag gör gärna 50 poäng, men samtidigt har vi fått in renodlade offensiva spelare de senaste åren och då får jag bidra med annat. Jag har tänkt lite på poängen, det måste jag medge, men det är alltid en balansgång hur man ska agera på plan. Laget är viktigast, sa han när jag språkade med honom efteråt.
Storvreta var ganska bleka (man hade sina sekvenser men de var ganska få och sällsynta) men det är också lite typiskt Dalen: Umeågänget är skickliga på att få sina motståndare att se dåliga ut.
Alexander Rudd försökte, men kom sällan loss.
Henrik Stenberg orkade inte brotta sig in på kassen speciellt ofta.
Albin Sjögren och Jimmie Pettersson satte varsin balja, men hittade inte en uppsjö av skottlägen precis.
Dalen är svårforcerade och framförallt tålmodiga. De kryper hem och låter motståndarna äga boll. Efter Storvretas 2-4-reducering i andra perioden så blev det lite för matchen ovanlig hawaii-innebandy, då skapade gästerna helt plötsligt en del, men Dalan stramade åt allt i sista igen.
Som sagt, en typisk Dalen-seger.
Annars:
Dalens Fredrik Edholm, som många pekat på som en potentiell genombrottsspelare i år, visade gott gry, dunkade en boll i stolpen i första, matade in en boll ur snäv vinkel i andra och serverade sedan Patrik Rokka till ett powerplay-mål. Där kanske vi har ett nytt Jim Johansson-break att se fram emot.

***

Just det:
Ketil Kronberg lirare matchen i regnbågsbindel. Dalen har bestämt att alla lagkaptener i föreningen ska ha en sådan i år.
Snyggt initiativ.
Innebandyn tar ansvar.

***

Jag har ju muttrat en hel del om varumärket SSL, att det misshandlas eftersom det finns så mycket outnyttjad potential.
Men.
Till den här säsongen har det verkligen hänt grejer.
Snacka om att statusen på saker och ting har höjts. Det är en väg kvar att vandra, men det som snäppats upp till i år är ju grymt.
Kolla bara:
* Det finns numera statistik för powerplay och boxplay (förvisso just nu bara via en extern sajt, men ändå). Plus även en del annan matnyttig statistik, bland annat kring skotten.
* Det finns powerplay- och boxplay-statistik för enskilda spelare via Ibis, vilket är oerhört välkommet.
* Det går numera att se vilka som spelar i vilken femma i protokollen i Ibis (de två första SSL-dagarna är det bara Warberg och Höllviken som fyllt i det där, men jag förutsätter att det bara är en utbildningssak snarare än att klubbarna skiter i det). Tidigare stod alla spelarna bara i en lång lista.
* Professionella webbsändningar med neutrala, kunniga kommentatorer samt enhetlig grafik och redovisade laguppställningar. Ett stort lyft, i alla fall på herrsidan. Förhoppningsvis är damsidan snart mogen för samma upplägg.
* Publicerade highlights tätt efter match, alla samlade på sslplay.se. Fantastiskt, tidigare kom ju highlightsen då och då, ibland flera dagar efter matcherna, ibland inte alls.
* Alla matcher på herrsidan webbsänds, elva av fjorton damlag sänder sina matcher. Vi närmar oss 100 % täckning.
* Månadsabonnemang på webbsändningar (herrmatcherna då alltså, men ändå).
* SSL håller – äntligen! – på att ta fram en officiell hemsida som ska samla all information och alla klubbar ska ingå i ett gemensamt hemsidesystem. En stark produkt som bygger varumärke – och där klubbarna kan koncentrera sig på content snarare än teknik.
* Slut på pajasanmälningar av klubbar, nu finns en objektiv videogranskare som avgör vad som ska anmälas till Juridiska Nämnden.
Detta är grejer som verkligen förhöjer SSL, som gör det enklare och roligare att följa ligan på flera olika sätt.
Visst har en del av sakerna uppradade ovan en del barnsjukdomar, men det är sannerligen hästkliv i rätt riktning.
Bra jobbat, alla inblandade.
Nästa steg?
Jag hoppas SSL officiellt börjar synas mer i sociala medier för att bygga sporten, att det läggs ännu mer kraft på att synliggöra profilerna, att vi får en app med all statistik och livestatistik, att all statistik paketeras och blir mer överskådlig – bland annat.
Men det som hänt är verkligen steg i rätt riktning.
Äntligen utvecklas produkten SSL.

***

Uppsnack inför damernas SSL-premiär i helgen – och andra herromgången (eller ja, första omgången släpar ju lite också) – kommer imorgon.

Snacka om smällkaramell i premiären.
Pixbo sopade till självutnämnda guldkandidaten Mullsjö och vann med hela 8-3 i erkänt svårspelade Nyhemshallen efter att ha tagit ledningen med 6-0 en bit in i sista perioden.
Utan skottmaskinen Martin Östholm som är skadad.
En taktiskt triumf för Per Tjusbergs manskap så klart.
Jag språkade med Daniel Calebsson, som givetvis var nöjd, efteråt och han tryckte på just den taktiska delen, om hur hans manskap inte lurats av Andreas Elfs skyttegravssnack, utan där man visste att Mullsjö skulle ösa på mer och där man också lät västgötarna göra det – för att sedan ställa om snabbt själva.
Vi ska inte dra ens en halv växel av en match – men det där är något som Pixbo måste ta med sig.
Att just vara smartare än sina motståndare är något som man absolut inte varit i de två senaste slutspelen, men den här gången var man smartare än Mullsjö.
Nåväl.
Det var små marginaler också.
Mullsjö var pigga i första, brände en straff vid 0-2 – där hade matchen kunnat ta en vändning. Istället kom 0-3 i boxplay.
Två saker avgjorde:
Jon Hedlunds starka målvaktsspel.
Pixbo effektivitet när lägena väl kom.
Mullsjö var minst lika bra i första perioden, men det var Pixbo som gjorde målen, och det kunde man sedan bygga vidare på.
Jag har varit skeptisk till Pixbos offensiv inför säsongen, jag är det fortfarande, men har också pekat ut Linus Henriksson som det starkaste kortet. Fyra baljor skvallrar om att han blir en av lagets viktigaste lirare den här säsongen.
Nyinplockade Max Wahlgren målade dessutom omgående.
Men att Pixbo kan leverera i grundserien är ingen nyhet.
Mullsjö?
Fick ett bryskt uppvaknande.
Men en premiärsmäll behöver inte vara fel.
Det kan till och med vara nyttigt – det spräcker rosa moln och tar ner fötter på jorden.

***

Mika Kohonen gnistrande inte i sin SSL-comeback men gjorde en oerhört solid match när Helsingborg tog en lika solid 6-2-viktoria mot Växjö.
Daniel ”Magic” Johnsson snodde showen med tre mål.
5-2-målet kom efter en patenterad, halvhoppande boll från Linus Nordgren. Det såg så förbannat enkelt ut, men halva SSL-kåren hade nog inte fått någon vidare träff på den där bollen – men Nordgren slår den så och Johnsson vet det.
Bra så.
Johnsson har nu gjort hattrick i tre SSL-premiärer i rad.
– Jag har det som någon sorts tradition, sa han när jag pratade med honom.
Växjö blandade och gav i matchen, hade sina vassa sekvenser, men när man väl skapade chanser så stor fantastiske Jonathan Paulsson i vägen.
Han kan mycket väl vara SSL:s bäste målvakt nu, även om konkurrensen känns mördande.
– Han har fått massor av skott på sig från mig, Linus Nordgren och Jonathan Nilsson. Han borde tacka oss, sa Johnsson om Paulssons utveckling.
Växjö sköt båda sina mål i första perioden, sedan höll Paulsson tätt i nästan 50 minuter, behjälpt av ett kompakt försvarsspel.
Helsingborg gjorde mer eller mindre en perfekt bortamatch. Det glimrade inte, men det var tre pinnar, det enda som i slutändan betyder något.

***

Ett omvänt Tomas Sandström-mål.
Det svarade Daniel Karlander för när han satte det så viktiga 5-4-målet för Warberg i hemmakampen mot Höllviken, det målet som gav hallänningarna andrum, som inledde slutforceringen, och som gjorde att det hela mynnade ut i en till slut rättvis 8-5-viktoria.
Ni minns väl Tomas Sandströms 2-2-mål mot Sovjet i hockey-VM 1987? Han stod ensam på borte stolpen och fick öppet mål efter en lysande Håkan Loob-passning.
Den här gången var det Mattias Kongstad, fast vid motsatt stolpe, som slog en perfekt passning längs med mållinjen till en sopren Karlander som enkelt kunde lägga in bollen. Som Sandström, fast med omvända stolpar.
Linan med Karlander, Kongstad och Rikard Eriksson var skillnaden i den här matchen. Trion gjorde sju mål och totalt 13 poäng.
Snacka om att gå i bräschen för sitt lag.
En kedja som jag satt frågetecken kring – men som sannerligen gav svar på tal.
Vinsten mot nykomlingen Höllviken var dock ingen dans på rosor, skåningarna bet sig länge kvar i matchen.
Det stod 4-4 en bit in i sista perioden – innan Karlanders viktiga mål kom.
Viktig seger för Warberg så klart.

***

Nykomlingen Team Thorengruppen såg ut att gå mot en rejäl premiärplump borta mot Karlstad och låg under med 1-6 efter 40 minuter.
Sedan kom en remarkabel upphämtning – och det stod 6-6 efter 60 minuter innan Daniel Gonzales Palm kunde skicka in segermålet för värmlänningarna på övertid, samme man som inledde målskyttet i bataljen.
Naturligtvis en oerhört stark prestation av TT – som bombade in en hel del av målen med rejäla kanoner – att efter den mardrömsstarten i sin första SSL-match någonsin repa mod och komma tillbaka så pass starkt. Det var inte långt ifrån att man fått in en 7-6-boll under ordinarie tid heller – men Umeågänget lär vara nöjda med den pinne som det ändå blev till slut.
Föresten:
Någon varnade för att en frisk Anton Vestlund kan bli riktigt bra i Karlstad i år.
Av det jag såg i premiärmatchen så finns det fog för den varningen.

***

Vem inledde målskyttet i nya IFU Arena?
Alexander Galante Carlström så klart – vem annars?
Målskyttarnas målskytt satte poängtonen direkt den här säsongen genom att skicka in tre baljor. Han kommer göra otroligt mycket poäng i år, det är inget snack om saken. Det finns inte ens någon som kan jämföras när det kommer till målskytte och skott, om vi ska vara ärliga.
Falun var ett nummer större i den här fajten och vann med 7-4 till slut.
Extra kul: Johannes Larsson var tillbaka efter sina hjärtproblem i våras och smackade in trippla assist.
Annars:
Sirius kämpade och slet, men räckte inte riktigt till.
Men hemmagänget fick en del svar ändå, tycker jag.
Johan Elfving visade att han kan göra mål, Dan Johansson visade att han har ett skott också (mål i krysset!) och Jarno Ihme svarade för en del fina räddningar (även om han hade några slarviga ingripanden också).

***

Skönt att det är igång.
Dalen mot Storvreta imorgon.

Det är dags att kasta in grillen i garaget, slå ihop parasollet, arkivera solkrämen och säga hejdå till soliga stränder med bad, glass och sand mellan tårna.
Äntligen.
För nu är det dags att plocka fram klubba och boll igen, trixa plast, uppleva magi innanför en svartmålad sarg.
Jodå, jag vet att det är lätt att vara skeptisk och peka på en av de mest profillösa upplagorna av SSL på länge.
En liga som skriker efter stjärnor som sticker ut, lirare som kan göra det där extra med bollen som härför oss på läktaren, har tappat utstrålning, artisteri och underhållning när killar som Patrik Åman, Rickie Hyvärinen, Alexander Bodén och Karl-Johan Iraues kastat in grejerna i garderoben och när bolltrollare som Johan Samuelsson, Billy Nilsson, Rasmus Sundstedt och Emil Julkunen valt pengarna i Schweiz och när den störste av dem alla, hemvändaren Kim Nilsson, sensationellt valde allsvenskt spel.
Men vi får se det så här istället:
SSL är i år en scen där det finns rampljus att stjäla, där det finns profilstarka skor att fylla ut, där det finns alla möjligheter för de som vill att tränga igenom bruset och bli SSL:s nya omslagspojkar.
Killar som Jonathan Nilsson, Jim Johansson, Måns Parsjö-Tegnér och Adam Colling slog igenom med dunder och brak ifjol – i år väntar en ny generation på att göra detsamma, och det finns utrymme att göra det.
Vi äntrar en av de mest ovissa säsongerna på länge, skulle jag vilja påstå. En säsong där frågorna är fler än vanligt.
Orkar Falun mobilisera mot en ny dynasti, eller var det soppatorsken efter flera års dominans vi såg ifjol?
Hur ska stjärndrypande regerande mästarna Storvreta överleva med bara magra 13 utespelare i uppställningen?
Hur hanterar upp-boostade Karlstad ”det svåra andraåret”?
Hur väl står sig helrenoverade diskussionsobjektet AIK 2.0?
Hur är harmonin i Helsingborg som inte fick klart med någon tränare förrän i mitten av juni?
Kommer en revbenshel Alexander Rudd, med ökat antal omgångar och med ett hemmagolv där det faktiskt går att rulla en boll, att kunna hota Mika Kohonens fantastiska poängrekord?
Är just SSL-comebackande ikonen Mika Kohonen, 39 bast numera, en spelare som fortfarande kan göra skillnad på högsta nivå?
Frågorna kittlar.
Svaren kommer så småningom.
Det finns flera lag som kan vinna serien, det finns många lag som kommer slåss kring slutspelsstrecket, det finns ett knippe lag som kommer kämpa med näbbar och klor för att hålla sig flytande över nedflyttningsstrecket.
Ifjol fanns slagpåsen Gävle – men i år finns ingen räddningsplanka. Både Höllviken och Team Thorengruppen är kompetenta nykomlingar med välgrundat kunnande, och båda har överraskningspotential och det finns inga lag som bara kan slänga in skorna och hämta tre pinnar i sydligaste Skåne eller nordligaste Norrland.
Profillöst eller inte, frågorna är många och svaren ännu få.
Det gör att längtan efter SSL är riktigt stor.

***

Ni har redan fått mitt SSL-tips.

***

Inför premiären kommer det att droppas ut några av de svar som den stora, feta SSL-enkäten gav, i övrigt kommer det att portioneras ut svar under höstens gång. 360 SSL-spelare, damer och herrar, bemödade sig med att svara vilket ger ett snitt på nästan 13 spelare per lag, ett bra statistiskt underlag. Kul att veta vad spelarna tycker om saker och ting, och inte bara tränare, experter och annat löst folk.

***

Givetvis blir det traditionsenlig tippning av matcherna även i år. Jag lämnar dock inga garantier för träffsäkerheten.

Onsdag:

Sirius – Falun 2: Det är ju svårt att blunda för att det här borde bli en tämligen enkel resa för Falun som är starkare på varje punkt i protokollet, men ett ombyggt Sirius spelar premiär i nya borgen, har ett oglamouröst gäng som kan tråka ut dalalaget en del, så jag tror inte det rinner iväg. Men visst vinner Thomas Brottmans gäng, inget snack om saken. Tippar att Alexander Galante Carlström sätter poängtonen för den här säsongen omgående.

Karlstad – Team Thorengruppen 1: Jag får härliga vibbar av årets Karlstad. Jag tror inte på någon andraårsbaksmälla, utan tror snarare att kollektivet från ifjol vuxit och att värmlänningarna lyfter av sina värvningar. Nykomlingar, i det här fallet TT, brukar kunna sprattla rejält i början av hösten, men jag tror inte man mäktar med det här.

Växjö – Helsingborg 1: Hemmaplan blir en stor faktor i den här fajten och jag tror smålänningarna bärgar alla tre pinnarna. Det cirkulerar flockar av frågetecken kring Helsingborg i min bok, men jag kan inte frångå att nyfikenheten kring comebacken för Mika Kohonen – premiärdagens höjdpunkt – kittlar rejält. Jag tror dock inte att ikonen får vinna i sin SSL-comeback.

Warberg – Höllviken X: Höllviken har av många, inklusive mig, målats upp som ett potentiellt skrällgäng den här säsongen, och det går inte att frångå att laget har en spetskedja av yppersta SSL-klass – och den tror jag dunkar in tillräckligt med bollar för att sno minst en pinne mot Warberg. Hemmalaget lever mer på kollektivet och hur bra de nya spetsarna är i skarpt läge vet vi inte än. Ser fram emot coachduellen: Oscar Lundin och Vidar Jonsson är två taktiker med många rävar bakom öronen.

Mullsjö – Pixbo 2: Mullsjö har ett gäng skador och frågetecken inför premiären, och hur väl man står sig handlar om hur många av spelarna (Isaac Rosén, Petter Van Keppel) som faktiskt lirar mot Pixbo. Gästerna, dubbla seriesegrare, står inför en väldigt intressant säsong där man (äntligen) ska bevisa slutspelsklass. Det känns som en fajt som kan gå hur som helst – men får en känsla av att Pixbo ändå grejar det.

Torsdag:

Dalen – Storvreta 1: Jag gillar Dalens drag inför den här säsongen. Laget är knappast flashigast i SSL, men har en tydlig idé, ett system som alla köper, och har uppgraderat uppställningen inför i höst. Umeågänget är av tradition starka hemma så jag tror man luggar regerande mästarna Storvreta, med bara tretton utespelare i truppen, på alla premiärpoäng.

***

Äntligen!

Dags att – efter mycket ånger, några liter svett, ett antal omkastningar i sista stund – lansera mitt SSL-tips för i år.
Det är samma vånda varje år.
Det finns givna topp- och bottenlag, men skiktet där emellan, där det är jämnt mellan ganska många lag, är alltid svårast att bedöma. Det blir en hel del magkänsla. Dessutom vet man med sig att det alltid blir positiva och negativa överraskningar, lag som inte presterar i paritet med namnen på papprena. Tur är väl det, idrottens oförutsägbarhet är ju också dess tjusning.
Nåväl, en tippning är en tippning, och nu sätter jag ner min egen fot.

***

Damernas SSL:

1 Iksu
Den bästa truppen som någonsin ställs på ett par SSL-ben? Högst troligt. Stjärngalleriet från ifjol är kryddat med världscentern Corin Rüttimann och lyckas coachen Andreas Harnesk kräma ur allt det kunnande som finns i det här stjärndrypande gänget så ska Umeålaget vara oövervinneliga.

2 Pixbo
Likt en slåttermaskin malde Pixbo ner allt form av motstånd ifjol. En förlust på 33 matcher säger det mesta. Skyttedrottningen (Sara Helin) och lagkaptenen (Julia Larsson) har lämnat, men defensiven är urstark, antalet poängpotenta spelare är många och kollektivet är styrkan. Kommer vara i toppen igen.

3 Täby
Täby lyckades aldrig lägga sitt pussel ifjol, men med Lars Jedheim som ny tränare och organisatör så kommer en helt annan tydlighet och struktur in. Spelarmaterialet i alla lagdelar är gnistrande bra (speciellt om Ranja Varli återvänder efter sina skadebekymmer) och Jedheim känns som rätt person att få rätsida på det här gänget.

4 Kais Mora
Dalalaget, som varit i tre raka SM-finaler, har silly season-rustat och adderat poängstarka spelare i offensiven (Mira Wickman, Petra Weiss, Michelle Wiki, en frisk Johanna Holmbom) för att ge understöd till den magiska Anna Wijk-femman. Defensiven känns dock lite urholkad, men visst blir Kais Mora bra igen. Riktigt bra.

5 Endre
Livet efter Anna Jakobsson och Corin Rüttimann. Det blir annorlunda, men för den delen inte uselt. Istället för en tvåmansshow framåt så ligger nu ansvaret snarare på kollektivet, men det finns gott om kompetenta lirare. Dessutom: Endre har två riktigt bra målvakter och SSL:s mest lovande backsida. Det kommer räcka långt.

6 Uppsala
Fjolårets succélag har ingen Amanda Delgado Johansson-injektion från start eller något överraskningsmoment i år, men känns, trots en relativt stor omsättning i truppen, som ett solitt slutspelslag. Coachen Marko Palosaari svingade med trollstaven ifjol – men behöver inte trolla lite mycket i år, för nu finns ett grundmurat system som bevisligen fungerar.

7 Rönnby
Rutin i överflöd har flytt fältet (Lara Louisa, Sanna Scheer, Malin Wikström, Moa Schilström, Åsa Tjusberg) och generationsväxlande Rönnby lär få kämpa för sina poäng i vinter. Spetsduon Linnea Nilsson och Adina Augustsson får dra ett tungt lass. Spännande med ikonen Karolina Widar i båset, men inte ens hon kan göra underverk med nybygget.

8 Malmö
Missade slutspel på målskillnad (!) ifjol. Andra året i SSL – och har alla förutsättningar att vända marginalerna till sin fördel i år. Det unga laget är ett år äldre, lagledningen har fyllt på med meriterade spelare och (framförallt) supertalangen Ellen Rasmussen, sjua i poängligan ifjol, valde att stanna.

9 Karlstad
Knep den åttonde och sista slutspelsbiljetten efter en rafflande slutspelsstrid ifjol – och kommer vara med i samma kamp i år. Har fått behålla det mesta (utom Linnea Wallgren och Madeleine Ellilä) och fyllt på med bra spelare (Jessika Eriksson, Luize Bilinska) och känns, i kraft av alla talanger som bara blir bättre, totalt sett bättre än ifjol.

10 Dalen
Brände slutspelet ifjol och hade en överlag ganska blek säsong – och känslan är att det blir detsamma i år. Laget har drabbats av en radda tunga skador (Emelie Jansson, Mikaela Palmér) och fick ett sent avhopp från Linn Mikaelsson. Spetsen känns alldeles för trubbig för att kassera ut några slutspelsbiljetter.

11 Linköping
Landslagsliraren Amanda Larsson gjorde ett hästjobb ifjol när Linköping höll sig kvar men nu har hon valt att slänga in klubban i garderoben och lämnar ett avgrundsdjupt hål efter sig. Anna Wiman och Maja Liljeroth får försöka leverera själva, frågan är bara om det räcker. Får kämpa för nytt kontrakt.

12 Kalmarsund
Nykomlingen Kalmarsund var inte det flashigaste laget i ettan och kommer inte vara det i SSL heller. Småländskorna lever på disciplin, tajt uppoffrande spel och kollektivet. Har agerat smart inför SSL-debuten och fyllt på med viktig rutin och det, tillsammans med lagkemin, kan bli tungan på vågen i jakten på nytt kontrakt.

13 Warberg
Warberg fick en friplats i SSL efter att Huddinge dragit sig ur och Hammarby tackat nej till första vakansfrågan. Därmed inte sagt att halländskorna är något uselt lag, det finns en hel del rutin att luta sig mot, men man har valt att inte krydda truppen med spelare som höjer laget och det sänder varningslampor. Får slåss för kontraktet.

14 Tyresö Trollbäcken
Laguppställningen skrämmer ingen och man har också tappat några av de poängstarkaste spelarna från ifjol. Största profilen är meriterade coachen Bruno Lundberg, men frågan är om det går att göra några större underverk när det inte finns spelarmaterial av högre klass. TT får en tuff, riktigt tuff, säsong.

***

Herrarnas SSL:

1 Falun
Lite elakhet i försvaret och lite rutin framåt – det är vad Falun tappat till den här säsongen, men dalalaget har värvat smart och sitter på SSL:s vassaste och mest stjärnbeprydda trupp med Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström i spetsen. Efter ”misslyckandet” ifjol lär hungern vara tillbaka i år dessutom. Tydlig guldkandidat.

2 Linköping
Har seglat under radarn de två senaste åren men visat vilket fantastiskt slutspelslag man är och har lirat dubbla SM-finaler. Nu är överraskningsmomentet borta, Linköping har helt andra krav på sig, och det är inte konstigt med den profiltäta uppställning (seriens bästa backuppsättning!) man lanserar till i år. Kommer vara i toppen och bråka igen.

3 Storvreta
Bara 13 utespelare på kontrakt är så klart anmärkningsvärt, men klubben lär fylla på under resans gång och det som finns att tillgå är av absolut toppklass. De regerande mästarna har så mycket spets och klass att ett nytt guld inte alls är omöjligt. Dessutom: vad kan en frisk Alexander Rudd uträtta för mirakel i år?

4 Dalen
Ett av fjolårets stora överraskningslag. En förväntad kamp om nytt kontrakt förvandlades till en topplacering och semifinal. I är förväntningarna uppskruvade – av enkla anledningar: stora delar av laget är intakt och kryddad med riktigt vassa spelare, inte minst backgeneralen Mattias Wallgren. En stor guld-outsider.

5 Mullsjö
Mullsjö har bjudit på episka slutspelsserier de senaste åren och har stuckit ut hakan inför i år och meddelat att man går för guldet. Frågan är dock om man har spetsen för att nå hela vägen. Bredden, talangerna och härföraren i David Gillek finns, men fler spelare måste blomma ut som spetslirare. Ett givet slutspelslag, dock.

6 Pixbo
De två senaste årens seriesegrare – bara sexa? Det kanske får ätas upp, men det finns en osäkerhet kring Pixbo som tappat flera viktiga pjäser och där spelare som Patrik Malmström och Kasper Hydén var bleka ifjol. Skottmaskinen Martin Östholm kommer bomba hem många pinnar för laget, men bredden känns sådär.

7 Karlstad
Överraskade som nykomling förra säsongen och var länge med i racet om slutspel. Fjolårets bygge är intakt och både spetsen (Kevin Björkström) och bredden (Aleksi Ikonen, Samuli Hulkkonen) är vässad. Visar succékeepern Nicklas Nilsson samma form som ifjol så bör det bli slutspel för värmlänningarna.

8 Växjö
Växjö har gått till slutspel alla sina SSL-år och den sviten kan mycket väl hålla i sig, även om långtidsskadan på poängmaskinen André Andersson stör. Det finns ändå gott om offensiva pjäser, inte minst passningsgeniet Filip Kjellsson, som kan leverera. Har kvalitetsspelare i alla lagdelar – dock med frågetecken för den närmast nog helrenoverade backsidan.

9 Helsingborg
Känslan kring Helsingborg är sådär. Nye tränaren Mika Ahonen presenterades först i mitten av juni, backsidan känns ännu stabbigare än ifjol och det finns frågetecken för hur hög klass legenden Mika Kohonen, 39, håller numera. Spetsen är sylvass, bredden är tunn. Summa summarum: det känns inte som att det blir något slutspel.

10 AIK
Det har hänt mycket i AIK: flera stjärnor har försvunnit och klubben har dammsugit upp Stockholms främsta lirare. Det är således en nystart som sker – en nystart som kan bli både fågel eller fisk. AIK har ändå fått till en attraherande mix mellan rutin och talang – och laget blir ett av de mest spännande att följa i år.

11 Sirius
Fundamenten från ifjol, då laget underpresterade, är uppryckta: tränaren David Ahlmark, keepern Petter Nilsson och stjärnan Billy Nilsson är borta. Det blir en nystart med en hel del blanka blad, men klubben har fyllt på med spännande namn och har Bobby Edberg från start. Det ska räcka till nytt kontrakt.

12 Höllviken
Höllviken kan mycket väl greja nytt kontrakt. Stora delar av truppen som var uppe och vände i SSL för ett par år sedan är kvar och dessutom kryddad med ett knippe allsvenska toppspelare. Framförallt finns sylvass spets i kedjan med Pontus Karlson, Dennis Persson och Johannes Wilhelmsson. Skåningarna, med skicklige Vidar Jonsson i båset, har överraskningspotential.

13 Warberg
Klassiska Warberg kan få en riktigt tuff säsong. Hallänningarna hängde stundtals mot repet redan ifjol – och har nu dessutom tappat ledaren och härföraren Mattias Wallgren. Laget saknar uppenbar spets i alla lagdelar och känns faktiskt ganska slätstruket. Det blir en kamp för kontraktet.

14 Team Thorengruppen
Det är inget snack om att nykomlingen Team Thorengruppen sitter på den svagaste truppen på pappret, men någon slagpåse är det inte tal om. Laget har varit i toppen av allsvenskan i flera år, har ett fungerande försvarsspel, är tämligen rutinerade och har värvat helt okej under silly season. Konkurrensen är dock för skarp för att det ska bli förnyad SSL-status.

Sagan om den här säsongen var egentligen redan skriven:
Det här skulle bli konungens återkomst.
Det blir det på sätt och vis också, men inte alls på det sätt som vi föreställde oss för några månader sedan.
Det här skulle ju bli året då Kim Nilsson kom hem till SSL igen efter dubbla år i Schweiz, ett år där fixstjärnan och landslagets affischnamn skulle sätta fyr på svensk innebandy igen, ett år där världens bästa spelare skulle visa att han äger världens bästa liga.
Något värt att vänta på.
Men när den årliga SSL-upptakten blåstes igång så fanns det ingen Kim Nilsson på plats, av logiska skäl.
Kim ville hem till Öland, allsvenska Kalmarsund pungade upp 1,5 miljoner kronor till AIK och SSL miste konungens återkomst. Ett enormt slöseri med talang så klart, men Kim har alltid valt, och fortsätter välja, sina egna vägar.
Nu kom kungen ändå – men i en annan skepnad.
Mika Kohonen, en av tidernas största plastlirare, är nämligen tillbaka i svensk innebandy efter ett år i Finland. Den finske storcentern har bevisat allt som går att bevisa i innebandy, har brottats med depressioner och trasiga knän, men vägrar att ge upp livet med klubba och boll – och det är inte annat än att imponeras och beundras över en levande legends kamp för det han älskar: att lira innebandy på högsta nivå.
Det var han som snodde strålkastarljuset i ett SSL-upptaktsmyller där snacket annars mest handlade om stjärnorna som försvunnit.
Mika Kohonen är inte i närheten av den spelare han en gång var, är inte längre den givne ledaren och spelmotorn som kan driva igång en hel femma – men han är fortfarande en sjuhelskottas bra spelare.
Det infekterade uppbrottet från Storvreta, klubben han ständigt hyllar, bar en besk eftersmak och även om Uppsalaklubbens strategiska beslut att riva upp och bygga något nytt efter det totala fiaskot häromåret var rätt, så var behandlingen av en av tidernas största lirare fel. Men kanske har vi också känslostormen då att tacka för att Mika Kohonen står på en SSL-plan 2016/17.
Avslutet blev inte som Mika Kohonen ville ha det.
Ett värdigt avslut av Storvreta hade kanske gjort att 39-åringen accepterat att karriären var över och kastat in klubban i garderoben.
Han själv ville dock inte erkänna det:
– Jag behöver inte bevisa något för någon annan. Jag tänker inte på det som varit eller den spelare jag en gång var, jag är här och nu, sa han som om det vore den mest självklara saken i världen.
Jag tror honom inte, jag tror han brinner av revanschlusta efter den tuffa avslutningen i Storvreta, en säsong där han inte kunde göra sig själv rättvisa på grund av skador, där klubben gjorde ett stort praktfiasko genom att missa slutspel och där han oförtjänt fick bära ett av hundhuvudena, och där han sedan inte fick vara kvar.
Men som innebandyälskare kan jag inte låta bli att kittlas av hans comeback i svensk innebandy, hans chans att visa att det där avslutande året i Storvreta, där han hoppade in i efter halva säsongen trots att han borde vilat sina nyopererade knän, inte var den rätta Mika Kohonen.
Det här är en lirare som vill visa att han inte är slut, en legendar som fortfarande vill visa att han kan slå magiska mackor från ingenstans, en kapten som ser en ny chans att bli härförare i ett SSL-lag. En spelare som kanske inte är det bästa nyförvärvet i SSL, men utan tvekan det hetaste.
Det syntes att han trivdes med att vara tillbaka på svensk mark, han trivdes med blickarna riktade mot sig, han omfamnade intervjuerna.
Mika Kohonens comeback i SSL blir en av årets mest spännande resor.
Konungens återkomst.
Inte den kung vi väntade oss, men ändå.

***

SSL-upptakten överraskade inte, utan bjöd på samma bräkande som brukligt: en blandning av klyschor, kvicka kommentarer och en och annan gliring med glimten i ögat. Det kan ibland kännas långtråkigt, långdraget och alldeles för givet, men upptakten fyller ändå sin funktion – den snackar upp säsongen, marknadsför sporten och ger oss journalister chansen att mingla runt och snappa upp saker som man aldrig hade fått reda på annars.

***

Ni har sett tränartipsen.
Jag ska leverera mitt tips vad det lider också – men jag kan redan nu avslöja att jag inte håller med om allt.
Framförallt tror jag inte att Sirius åker ur SSL. Eller rättare sagt, jag har väldigt svårt att se det och jag kommer inte tippa Uppsalalaget så långt ner, även om tappet av Billy Nilsson och den grova underprestationen från ifjol kanske inte sänder de bästa signalerna om säsongen som väntar.

***

Bästa nyheten?
Det var nyheten om att SSL inför en videogranskare till den här säsongen. Systemet med anmälningar – där klubbarna har tvingats anmäla själva vilket skapat irritationer, spänningar och pajkastningar i media – har stötts och blötts de senaste säsongerna, och det har pratats om godtyckliga anmälningar vilket det också varit, eftersom varje klubb sett om sitt eget hus i första hand och haft olika inställningar till om man ska anmäla eller inte.
Nu kan klubbar och domare istället uppmärksamma videogranskaren på situationer och videogranskaren gör sedan en objektiv bedömning om incidenten ska anmälas till juridiska nämnden eller inte.
Rent formellt kan klubbar – ja, vem som helst egentligen – fortfarande anmäla direkt till juridiska nämnden, men det finns ett ”gentlemens agreement” som säger att klubbarna inte ska anmäla om videogranskaren väljer att inte göra det. Det känns som en förutsättning för att systemet ska fungera, för annars hade det kunnat bli pannkaka av alltihop igen.
Enda invändningen jag har är väl att videogranskaren är en ensam person som således inte (i alla fall officiellt) har någon att bolla situationer med. Det läggs en ganska stor sten på denna enskilda person. Men man måste börja någonstans och detta känns som en bra början, sedan kan det utvecklas vidare.
Huvudsaken:
Vi slipper klubbar som godtyckligt anmäler varandra. Klubbar ska inte syssla med anmälningar, de ska spela innebandy.
Bra så!

***

Detta är en säsong där massor av stjärnor har försvunnit, både på dam- och herrsidan, och en säsong där det finns stort utrymme för nya stjärnor att ta över scenen.
Jag har listat 10 potentiella genombrottsmän i herrarnas SSL.
Kolla in (PLUS-låst):
LISTA: Lirarna som kan slå igenom i år

***

Till sist:
Vidar Jonsson, Höllvikens erfarne coachräv, stack ut i sitt tips inför säsongen och tippade regerande mästarna Storvreta som nia i sluttabellen.
Ingen annan tränare tippade Uppsalalaget sämre än femma.
Vet Vidar något vi inte vet?

Säsongens…

… mästare
Pixbo, som efter en fenomenal vinter där man inte torskade en enda match i slutspelet och bara registrerade en enda förlust efter ordinarie tid under hela säsongen, lyfte välförtjänt bucklan på damsidan medan Storvreta, efter fjolårets makalösa kollaps, fick den ultimata revanschen och vann på herrsidan, klubbens fjärde guld på sju år.

… nyförvärv
Det finns så många – men keepern Måns Parsjö-Tegnér har varit en total jackpott för Dalen och Frida Ahlstrand har varit en mega-succé i Pixbo, trots sin ringa ålder. Två spelare som gjort så mycket mer än någon trodde på förhand.

… under säsongen-förvärv
Enkelt: Christian Matsson i Linköping och Amanda Larsson i Kais Mora. Två spelare som både spetsade och breddade sina lag – och ledde dem hela vägen till Tele2 Arena. Bubblare: Milan Tomasik, Linköping, Bobby Edberg, Sirius, och Amanda Delgado Johansson, Iksu.

… comeback
Magnus Svensson, Warberg. Storskytten och tidernas måltjuv valde att hjälpa hallänningarna när tabell- och skadeläget var som mest prekärt och visade att han fortfarande kan leverera på högsta nivå.

… skärpning 
David Gillek. Säsongen började som den förra slutade, med avstängningar, rubriker och besvikelse. Men efter att ha missat så gott som hela hösten på grund av repressalier så lyfte Mullsjö-kaptenen sitt spel till rätt nivå, var en gigant i slutspelet och höll så när på att leda sitt lag till en jätteskräll i kvartsfinalrysaren mot Falun.

… positionsbyte 
Emelie Wibron i Iksu, så klart. Backen flyttades permanent upp i anfallet, blev måldrottning och årets forward. Snacka om succé.

… genombrott
Många, men Jonathan Nilsson, Helsingborg, och Klara Molin, Uppsala, är två av lirarna som verkligen, från ingenstans, klivit fram och blivit stjärnmaterial.

… genombrott i skymundan
Robin Laakso, Linköping, Lukas Harnesk, Dalen, och Robin Blåberg, Warberg, har levt i skuggan av andra spelare i sina klubbar och inte rivit ner de största rubrikerna – men har gjort storartade säsonger och har klivit in i den yppersta SSL-eliten.

… uppvaknande
Mattias Ljunggren, Dalen. Backen sköt ett enda mål under säsongen ifjol – i år matade han in mäktiga 22 baljor. Hedersomnämnande till Simon Palmén som fick en nystart i Falun efter ett grått fjolår i Warberg.

… tårar
De levererade Martin ”Marre” Karlsson, Linköping, efter SM-finalen.

… snabbaste
Måste vara Jonas Svahn. Ett av säsongens vassaste nyförvärv skapade massor för Dalen via sin fantastiska speed. Konkurrenter i sprint: Peter Berlin, Sirius, och Niklas Ramirez, Växjö. Bland annat.

… succédebut
Daniel Hernandez, Mullsjö, som gjorde mål på sitt första SSL-skott. Otroligt.

… nyfödda stjärna
Ellen Rasmussen, Malmö. Visat att hon håller SSL-klass och är en oslipad högkaratig diamant som kan bli hur bra som helst.

… fynd
Jesper Kivipaasi var ett spännande nyförvärv i Mullsjö – men att han skulle göra succé omgående var oväntat. Unga Sofia Joelsson, Iksu, skulle ha ett se och lära-år, men duracellkaninen visade spetsegenskaper direkt. Två jättefynd.

… ”jag ger mig fan inte”
Amanda Hill, Kais Mora, som fick blodproppar i lungorna ifjol och tvingades ställa in hela säsongen. Väl tillbaka i höst så litade inte mästarna helt på henne utan värvade in tjeckiska veteranen Lenka Kubickova som ny keeper. Svaret från Hill? Storspel som ledde Kais Mora hela vägen till SM-final.

… revanschman till nästa säsong
Patrik Malmström, Pixbo. Inte i närheten av säsongen innan varken spel- eller poängmässigt. Kommer vara en av seriens mest revanschsugna spelare nästa säsong.

… zorro-kung
Tja, Jesper Alm, Linköping, fick mest nöta bänk i vinter så det fanns ingen som kunde hota Daniel ”Magic” Johnsson, Helsingborg, i år. Johnsson har zorrat friskt under säsongen och även i slutspelet.

… hattrick
Ranja Varli, Täby, som sköt tre skott och gjorde tre mål på 1.22 mot Endre. Otroligt. Men ändå sju sekunder från rekordet.

… öga
Det satt på Linnéa Nilsson, Rönnby. Hon fick en boll i ögat i andra kvarten mot Endre och fick skickas till sjukhus – men var tillbaka i match tre och avgjorde då i sudden. Snacka om att komma tillbaka med besked.

… sågning
Jag minns två: Alexander Rudds ilska mot domarna efter att hans straffmål borta mot Falun dömts bort för att, enligt rättskiparna, bollen dragits i sidled, samt Billy Nilssons motorsågsfrisering av förbundskapten Jan-Erik Vaara för att inte ha blivit uttagen i blågult till VM-kvalet.

… frågetecken
Sirius, laget som var i slutspel i förfjol och hade ett minst lika bra lag i år, men som underpresterade å det grövsta under hösten. Vad hände egentligen?

… lyckade kedjeeffekt
Den stod Storvreta för: när assisterande tränare Staffan Jacobson gjorde comeback på plan så fick Robin Nilsberth äntligen en perfekt backkamrat, Mattias Samuelsson och Jesper Berggren kunde återförenas, och det blev plats för energiknippet Hannes Öhman i båset. Jacobson-comebacken skapade tre positiva saker – vilket i förlängningen gav ett SM-guld.

… matchserie
Semifinalserien mellan Falun och Storvreta givetvis, en giganternas kamp som också, precis som alla trodde, gick till sju matcher. En matchserie som kommer att kommas ihåg länge.

… galnaste replik 
Dalens svar på Växjö i andra kvarten. Växjö tog ledningen med 19 sekunder kvar – men bara tolv sekunder senare, med blott sju sekunder kvar, så kvitterade Dalen och vann sedermera i sudden. Bara i innebandy. Galet.

… wow-serie
Kvarten mellan Falun och Mullsjö som blev en otroligt dramatisk och underhållande historia. Det var oväntat – men förbaskat kul.

… fiasko
Sorry Pixbo, men det räcker inte att dominera i grundserien, det gäller att leverera i slutspelet också. Det misslyckades serieettan med i år – igen.

… sämsta affär
När Linköping hyrde ut Amanda Larsson till Kais Mora i slutet av januari. Konsekvensen? Linköping brände slutspel. Och sände dåliga signaler till både egna laget och föreningen i stort.

… sargvakt
Niklas Jihde så klart. Infriade äntligen sitt löfte om att agera sargvakt i en av Helsingborgs hemmamatcher, något han för sju år sedan lovade göra om fotbollsikonen Henrik Larsson gjorde mål i SSL.

… poängexplosion
Alexander Galante Carlström, Falun, gjorde makalösa 45 poäng på 12 matcher från början av december till slutet av februari. 3,75 poäng per match under den sviten för poängkungen.

… rekord 
Anna Jakobsson sopade bort Hermine Dahlerus målrekord under säsongen. Dahlerus stannade på 448 kassar, Jakobsson har nu gjort 482 (!) mål totalt och kommer, om hon lirar nästa säsong, att spräcka platån 500 kassar. För övrigt så tangerade Magnus Svensson alla tiders målrekord på herrsidan under säsongen, och är nu delad målkung genom tiderna med Hannes Öhman på totalt 474 baljor.

… krossar
Iksus galna 16-3-vinst mot Rönnby och Storvretas 12-3-överkörning av Helsingborg.

… fisk
Gäddan som bet Dalens Erik Falkman dagen innan SSL-premiären. Bettet syntes knappt, men krävde en vila på tre månader. En incident och story som var så spektakulär att den blev en riksnyhet.

… mest otursförföljde
Ja, det är ju just gäddmannen Erik Falkman. Han gjorde första sejouren i Dalen för två år sedan, men bröt då foten på försäsongen. Han gjorde comeback i U19-landslaget samma höst, men i första matchen med Gamla Stan, dit han lånats ut för att spela sig i form till SSL, så bröt han foten igen och missade hela säsongen. Ifjol spelade han i Skellefteå innan han kom tillbaka till Dalen i år – bara för att bli skadad igen, av en gädda, och efter det vända tillbaka till Skellefteå. Blir det någonsin något SSL-spel?

… ”still going strong”
Ketil Kronberg, Dalen. Okej, poängskörden var inte vad den varit innan, men i spelet, och inte minst i slutspelet, visade norrmannen vilken auktoritet och stjärna han är.

… ”haha, vad var det jag sa”
Daniel Gonzalez Palm, Karlstad, som höll låda under höstens upptaktsträff och trodde stenhårt på sitt lag trots att ingen annan gjorde det. Gonzalez Palm hade fog för sin tro – nykomlingen gjorde en stark säsong och klarade kontraktet utan problem.

… tjeck-effekt
Tjeckiska spelare lyckas verkligen i SSL numera. Vi har redan sett Patrik Suchanek och Matej Jendrisak ta för sig. Eliska Krupnova, Ondrej Mikes och comebackande Milan Tomasik blev vinterns nya bevis för hur bra tjeckerna är.

… mest omtalade revben
Ja, det satt ju utan tvekan på Alexander Rudd, Storvreta. Klubben och huvudpersonen var överraskande öppna med skadan i slutspelet.

… nakenchock
Lukas Harnesk, Dalen, firade sitt första SSL-mål med att lägga ut en nakenbild av sig själv på Instagram.

… återförening
Johanna Holmbom, Kais Mora-stjärnan som oturligt skadade sig under säsongen och missade VM, var med om något otroligt under säsongen. När hon besökte återvinningscentralen så hittade hon sin katt – som varit borta i tio (!) år.

… slutspelsskägg 
Det finns några som konkurrerar om det – men det går nog till Nicklas Paulsson, Storvreta, till slut. Sorry, Adam Fernqvist och Thomas Holmgren.

… frisyr
Alltså, det här är ju Billy Nilssons pris, men Henrik Stenbergs totala – och överraskande – snaggning lagom till SM-finalen får tar nog hem det här ändå.

… hopp
Ja, vi minns fortfarande AIK-forwarden Nicklas Hedengrans spektakulära hoppmål mot Granlo, det där målet som aldrig skulle ha godkänts – men som ändå var en läckerbit. Nu sägs det att hoppregeln håller på att ses över.

… ”bomb”
Amanda Delgado Johanssons övergång från Uppsala till Iksu mitt under säsongen, strax efter att hon avgjort VM-finalen för Sverige.

… vad sjutton hände?
När Eric Björk, Linköping, överraskande fick chansen som forward i en match – och svarade med att smälla in fyra bollar. Jag vet inte vad coachen Johan Astbrant ville ha ut av experimentet, men resultat kunde han knappast klaga på.

… passningsgeni
Filip Kjellsson, Växjö. Vem kan inte älska hans tittfintar? Dock tung konkurrens av Christian Mattssons otroliga crosspassningar.

… osannolika målskytt
När Staffan Jacobson, Storvreta, hoppade in i en match i höstas och gjorde mål direkt – trots att han ”aldrig” gör mål. Fullträffen blev också matchvinnande. Så klart.

… nykomlingssuccé
Visst, Gävle var en strykpåse, men tre av fyra SSL-nykomlingar klarade kontraktet med bred marginal: Linköping, Malmö och Karlstad. Ruggigt imponerande.

… slutspelsuppryckning
Martin Karlsson, Linköping. ”Marre” var efter en ljummen vinter helt makalöst bra i slutspelet.

… slutspelsöverraskningar
Tre stack ut: Joakim Ström, Linköping, Joakim Olsson och Nicklas Paulsson, Storvreta – lirare som tog klivet ur skuggan och spelade sin bästa innebandy när det behövdes som mest.

… tränare 
Marko Palosaari, Uppsala, utan någon som helst konkurrens då han förvandlade ett uträknat gäng till ett lag som överraskade alla. På herrsidan går det till Jonatan Brolin som ledde Dalen till en sensationell femteplats i serien och en semifinalplats i slutspelet.

… superfemmor
På herrsidan: Måns Parsjö-Tegnér, Emil Johansson, Tobias Gustafsson, Alexander Galante Carlström, Linus Nordgren, Alexander Rudd.
På damsidan: Sara Hjorting, Cornelia Fjellstedt, Ida Sundberg, Anna Wijk, Anna Jakobsson, Emelie Wibron.

… MVP 
Johan Samuelsson, Granlo, och Anna Jakobsson, Endre.

… hejdå
Det är bara att tacka stjärnorna som vi inte får se nästa säsong för underhållningen i vinter. Jag tänker då främst på Johan Samuelsson, Billy Nilsson, Johannes Skog (hälsan är viktigast!), Rasmus Sundstedt, Karl-Johan Iraeus och Alexander Bodén, bland annat. I höst får en ny generation stjärnor ta över.

Det är dagen efter.
Dagen efter innebandymanifestationen på Tele2 Arena, dagen efter ett maffigt publikt världsrekord, dagen efter säsongens crescendo, dagen efter allt.
SM-finalerna berör.
De starka, och omdiskuterade, strålkastarna på Tele2 Arena var talande.
Rampljuset på innebandyn.
Idag skimrar varenda tidning av guldartiklar, jubel, yra.
Alla på plats snackade om vilka fantastiska matcher det var.
Det snackades om den totalt orädda 17-åringen Frida Ahlstrand, om Anna Wijks perfekta säsong som aldrig blev perfekt, om Julia Larssons fantastiska klapp-klapp-mål, om Martin Karlssons tårar, om Alexander Rudds smärta, om Jimmie Petterssons bakom ryggen-passning, om kaptenen Mattias Samuelssons avgörande.
Alla hänfördes av matchernas svängningar, påmindes om innebandyns oförutsägbarhet, om hur snabbt det kan gå, om hur snabbt momentum kan skifta, om vad ett mål kan betyda.
Såväl innebandynördar som ofrälsta.
Det är samma sak varje år.
Varje final.
Hänförelse.
Men – det här är innebandyvardagen.
Inte 18 166 personer på plats, sjuttiofem teve-kameror, hundratals journalister med bekväma och obekväma frågor, maffiga klackar som nästan fotbollsmässigt manar på sina lag.
Men innanför sargen.
Innebandyn är sådan här: snabb, oviss, spektakulär. Det smäller, det är grinigt, det är känslor, många vill så mycket. Mål tillkommer efter kamp, briljans eller tur. Det går snabbt, inget underläge är för stort för att hämtas in, inga sekunder är för få för att göra mål.
Det ser ut så här i vardagen.
Det är under SM-finalerna rampljuset faller på innebandyn – men underhållningen är inte unik.
Det är vardag.
Tänk när fler inser det.

***

Igår var det guldyra.
Mycket drunknade i jublet.
Dagen efter sjunker saker in.
Några hjältar fick för lite uppmärksamhet.
Hannes Öhman är sannerligen en av dem. Storvretas assisterande tränare som fick komma in båset efter att Staffan Jacobson gjort en sensationell blixtcomeback. Det var när han kom in som Storvretas pusselbitar föll på plats på allvar.
Hannes Öhman var en hetlevrad spelare, han sa och visade vad han tyckte utan pardon, och han är inte annorlunda när han står vid sidan om planen utan någon klubba i händerna. Inlevelsen och hängivelsen är total.
Han är ett energiknippe.
Spelarna sa det: han har betytt mycket.
Jag säger: han betydde allt.
Energi är ett diffust begrepp och svårt att förklara, men kanske det närmaste vi kommer vad Hannes Öhman tillfört.
Han har fått stå i skuggan av headcoachen Stefan Forsman, men betydelse ska inte hamna i skymundan. Utan Hannes Öhman adrenalinstinna succédebut i båset så tror jag inte Storvreta hade tagit något guld.
Han är en av de osjungna hjältarna.

***

Både Pixbo och Storvreta sa det.
Mitt i guldyran.
Att det här är början på något stort. Att de ska bygga dynastier, vinna guld på löpande band, år efter år.
Det är inte unikt.
Samma sak varje år, oavsett idrott.
Vinnarna målar upp hisnande visioner, känner sig oslagbara, tror sig hittat receptet på framgång.
Man ska tro på sig själv.
Men det är lätt att glömma resan.
Pixbo gjorde en magisk säsong, förlorade bara en enda match under ordinarie tid och blev obesegrade i slutspelet, men säsongen har innehållit ett otal tuffa matcher, finalen var ingen defilering. Storvreta fick igång spelet på allvar först efter jul, lyckades först i den sjunde och avgörande semin slå ut Falun och vann sedan en final som ärligt talat kunde ha gått hur som helst.
Inga bekväma resor, även om vi stämplar lagen som rättmätiga mästare.
Förra säsongen pratade både Pixbo och Storvreta om guld. Vi vet hur det slutade.
Det är inte så enkelt.
Kanske står Pixbo och Storvreta som mästare nästa år igen.
Kanske inte.
Men de får inte glömma vad resan kräver.

***

Säsongen är slut.
Det var en ynnest att uppleva SM-finalerna, vara med och uppleva ett världsrekord, men jag älskar nästan vardagen mer. Den oberäkneliga SSL-lunken som pågår under hela vintern, långt ifrån finalernas publiktillströmning eller mediabevakning, och bjuder på samma raffinerande spänning och spektakulära underhållning varje helg.
Vardagen där innebandyspelare agerar professionella idrottsutövare fast de inte lever som det, utan tvingas till sedvanligt kneg och får ihop ett livspussel som egentligen inte vore möjligt.
Nu får vi vänta tills i höst.
Därmed stänger vi här, bommar igen, låser.
Jag tackar alla som läst, kommenterat eller på andra sätt dryftat tankar.
Bloggnyckeln lämnas över till rosa-chefen och jag tackar för att ha fått låna den under en säsong till.
Vi får se om han lämnar tillbaka den i höst.

Den ene fick bäras ut efter att ha kollapsat på podiet.
Den andre grät hela vägen till omklädningsrummet.
Två slagna hjältar.
Men på olika sätt.
Alla har sett vilken smärta Alexander Rudd har spelat med. Den har nästan gått att ta på, känts själv. En spricka i bröstbenet och en revbensskada. Bandagering, vila och piller. Allt för att hålla ihop kroppen, tvinga den att kämpa vidare, kräma ur det sista lilla som behövdes. Allt för att revanschera sig efter de två senaste årens misslyckanden, för att inte uppleva en final till från sidan.
Det räckte till ett guld.
Men det hade sitt pris.
Alexander Rudd tvekade inte efter att han lappats ihop och återvänt till guldfirandet. Det var värt det. All smärta, alla tårar, all kamp.
Alla har sett vilken passion Martin Karlsson spelat med i det här slutspelet. Kulturbäraren, Mr Linköping, brände slutspelet ifjol på grund av en skada, fick värma upp i Globen men kunde sedan bara hjälplöst se guldet gå upp i rök. Hans slutspelsförvandling är remarkabel, efter en ljummen vinter har han varit en ostoppbar isbrytare i de avgörande matcherna.
Han var het som en spis i finalen. Han gjorde mål, jublade med fansen som om det inte fanns någon morgondag, kändes oslagbar där i andra perioden när Linköping kom ikapp. Det kändes som att han skulle klyva en pansarvagn på mitten om det var den som stod mellan honom och den där guldmedaljen.
Jag förstår hans besvikelse efteråt.
Hans sår sitter djupare, gör ondare, kommer bita sig kvar längre än den fysiska smärta Alexander Rudd upplever.
Hans tårar under uttåget från Tele2 Arena sa allt.
Det här var hans stora chans.
Det skulle bli hans födelsedagsparty – men Storvreta snodde showen.
En final som hade allt. Spelet, målen, fysiken, känslorna, svängningarna. Ett närmast nog sagoaktigt slut när trotjänaren, kaptenen och helylle-liraren Mattias Samuelsson avgjorde. På något sätt känns det rätt att det är han som fullbordar Storvretas ultimata revansch. En spelare som äter, skiter och lever Storvreta. Den spelare som kanske mådde sämst av alla ifjol, men den som kanske mår allra bäst nu. Hjärtat är rödare än hos många andra.
Ändå.
Det är två slagna hjältar som etsar sig fast på näthinnan efter den här finalen.
Alexander Rudd och Martin Karlsson.
Två fältherrar drivna av revanschlusta.
Jag hade unnat båda framgång.
Det var inte ett alternativ.
Båda lämnade finalen med sår, men vissa sår är djupare än andra.

***

”Inte ens du trodde på oss. Det är helt sjukt. Helt sjukt. Jag trodde man var påläst när man jobbade på sporten, men…”.
Jag hann inte ens gratulera till guldet. Vet inte ens om jag gjorde det efteråt heller, om jag ska vara ärlig.
Pixbo-coachen Jonas Eliassons svar på känslan efter finalen var oväntad.
Eller inte.
Den frispråkige, skicklige och, framförallt, självförtroendemässigt orubblige Jonas Eliasson tror på sitt lag till den milda grad att han tycker att alla som inte håller med honom är blinda, döva och, ja, spritt språngande galna.
Kaxighet är bra, övertro kan lätt fastna i halsen.
Jonas Eliasson har hållit balansen.
Till den här säsongen tappade Pixbo Camilla Jordansson, Johanna Dahlin och Linn Lundström, idel ädel innebandyadel. Ersättare blev tjeckiskan Eliska Krupnova och ungtupparna Frida Ahlstrand och Josefin Wålinder.
Expertisen trodde inte på laget. Jag själv stod i samma led.
Jonas Eliasson var frågande.
– Jag fattar ingenting. Visst, vi tappade bra spelare, men vi pressade Mora i semifinalen ifjol utan en enda högerfattad forward. Det har gjort enormt att få in två sådana spelare. Alla experter som såg våra matcher ifjol måste ju fatta vad två högerfattade spelare gör med vårt lag, sa han.
Att de kom från division ett hade inte med saken att göra, tydligen.
Men Jonas Eliasson var övertygad.
Han fick rätt.
Inför finalen var den stora snackisen rutin. Kais Mora med fyra finaler på fem år och med ett färskt SM-guld på meritlistan mot Pixbo som inte varit i final sedan 2005, som hade noll SM-guld i spelartruppen och med bara en enda spelare (Caroline Böcker) som spelat final tidigare.
Jonas Eliasson och Pixbo sopade undan betydelsen av rutin redan innan finalen.
Frida Ahlstrand gjorde det under finalen.
17-åringen – en av de där högerfattade tillskotten – klev in inför rekordpubliken, var en av planens giganter, sopade in dubbla bollar och kunde gjort lika många till. Hon, orutinen personifierad, visade vägen.
Pixbos säsong är magisk.
Laget har släppt in rekordfå mål, gick obesegrade genom slutspelet och har bara torskat en enda match efter ordinarie tid i år.
Sällan har väl en så rättmätig mästare korats.
Jonas Eliasson pratar redan om framtiden. Att bygga en dynasti. Att vara kvar i toppen, nå finalen om och om igen.
Konstigt vore annars.
Han tror på det här oavsett vad någon säger.
Jag då?
Jag trodde att Pixbo skulle vackla på grund av sin rutin, att man skulle bli tagna av stundens allvar, att Kais Moras spetsoffensiv skulle klyva sönder Pixbos försvarsspel. Jag hade fel.
Vilket Jonas Eliasson påpekade.
Jag viker mig.
Och just det… grattis, Jonas!

***

Världsrekord.
18 166 personer såg herrfinalen i mäktiga Tele2 Arena.
Innebandyn manifesterade återigen vilken fantastisk underhållning som idrotten kan bjuda på.
Två fantastiska finaler.
Att vi sedan fick uppleva tinnitusframkallande klappor, obehagligt hög ljudvolym (jag kanske är för gammal…?), en speaker som irriterande ofta undrade hur Tele2 Arena mådde och starka lampor rakt i plytet får bli parenteser, det var trots allt en enda stor fest, som det ska vara.
Innebandyns potential ligger i att växa i mindre orter med moderna arenor och stark lokal förankring, både publikt och spelarmässigt, för det är när en match spelas i en tajt arena med läktare hela vägen fram till sargen, när folk tvingas stå, när man kommer nära, som det är som bäst.
Men SM-finalenerna har sin tjusning.
Det såg vi idag.