December är här, och om vi talar i Let’s Dance-termer är det många tränare som ”hänger löst”. Idag fick AIK:s Perra se slutet berg-och-dalbanan, och eftersom Rögle precis torskat mot Timrå lär skriverierna angående Dan Tangnes starta igen.

Men hur mycket kan en tränare egentligen göra?

En tränares främsta uppgift är att vara en enorm människokännare, en person som kan vägleda och handskas med 25 olika individer. Alla ska tacklas olika och kräver olika mycket uppmärksamhet. Om Perra och Tangnes är rätt för just sina trupper kan egentligen bara killarna i damasker svara på, och i vårt mediesamhälle kommer ingen lätta sitt hjärta.

Vi är dock medvetna om att det inte är mannen bakom taktiktavlan som petar in puckar. Spelarna, som vigt sina liv åt sporten, vet hur man gör mål och förväntas prestera utefter erbjuden lön. Visst går det inte alltid som man vill, men att tränaren möter giljotinen först känns aningen befängt.

Men även: simplast och billigast.

Och visst förstår vi alla att det ibland kan ge en viss energiinjektion då en ny tränare kommer in i omklädningsrummet, men den effekten brukar visa sig redan då man byter målvakt vid en sopmatch. Den psykologiska faktorn gör att laget samlar ihop sig för att beskydda nykomlingen. Det är ingen slump att skadedrabbade lag höjer sin prestation på kort sikt, och detsamma gäller byte av tränare. Effekten brukar dock klinga av.

Undantaget kallas Tony Zabel, men ännu är det för tidigt att egentligen dra några slutsatser. Ikväll tog Djurgården sin femte seger på sex möjliga matcher under Tonys styre, och det är ett mer än godkänt betyg. Frågan är bara om det är Zabel eller Alexander Wennberg som ska hyllas för vändningen…

Som Leif Strömberg en gång sa: en tränare ska kunna inspirera, inte motivera. Om det är motivation som saknas är det spelarna som ska packa trunken för sista gången, för då är yrket inte rätt för dem. Det kan vara värt att tänka på innan man skeppar iväg fel herre.

Antingen så älskar man julfirande, eller så hatar man det. I bräschen för den mer positiva skaran finner vi målvakten Stefan Ridderwall. Trots att det fortfarande bara är början på december är julens fanbärare redan klar med klappar och gran.

– I mitten av november går jag all-in på julen, och igår var det en riktig juldag. Jag köpte julgran, sedan fixade vi skinka och bakade två olika sorters lussebullar. Sambon är glutenallergiker. Eller jag hatar att säga att man är sambo. Då låter det som om man är 27 år, halvflintis och har osköna finskor från Din Sko.

Efter en stund visar det sig att problemet med 24-åringens samboskap inte ligger i begreppet, snarare att han tappar greppet. Att dela med sig av ansvaret och ge vika för sina traditioner är något som tar hårt på Örebros målvakt.

– Min tjej är som Mickan i Solsidan, allt ska vara vitt och silvrigt. Ibland får jag sätta ner foten och säga ”nä, så blir det INTE”, för jag bestämmer allt på julen.

Så du håller hårt i traditionerna?
– Eh ja! Jag blir uppriktigt förbannad om någon får för sig att vi inte ska se Kalle Anka på julen eller om folk pratar samtidigt som det går på TV. Om det varar en halvtimme kan man fan hålla käften då.

Ord men inga visor hos familjen Ridderwall! Reser ni aldrig bort?
– Man kan ju åka till typ New York eller Nordpolen, men jag skulle aldrig åka till Thailand över julen.

Samtalet verkar aldrig ta slut, och när Stefan malt på om sitt nygjorda pepparkakshus i ungefär tio minuter börjar mina försök att avsluta konversationen. Det visar sig att detta är lönlöst, men Ridderwall uppmärksammar att han är den enda som håller låda på linjen.

– Det är såhär uttömmande svar man får när man pratar med en fanatiker om julen! säger han skadeglatt.

Näst på tur är ena halvan av Linköpings kanadensarduo – Eric Himelfarb. Eftersom julen är ett kristet påfund handlar denna intervju istället om judendomens motsvarighet hanukka, som den nygifte 29-åringen föredrar att fira.

– För mig är julafton bara en helt vanlig veckodag. Inom judendomen firar man hanukka i åtta dagar istället, men eftersom min familj bor i Kanada kommer jag att vara ensam precis som de senaste sex åren.

Bristen på närvarande familjemedlemmar kan alltså sätta käppar i hjulen, och trots att flickvännens finger prytts med en ring är Eric allena även detta decemberslut.

– Min fru åker hem till Schweiz och vårt uppehåll är ganska kort, så det finns ingen poäng i att följa med. Istället kommer jag nog sitta hemma och titta på fotboll.

Istället får Himelfarb vända sig till den konstgjorda familjen – laget. Precis som hos flera andra klubbar är Secret Santa ett populärt julklappsspel, och presenten till vapendragaren Simon Hjalmarsson var inte svår att komma på.

– Antingen får han en pingvin eftersom han går så konstigt, eller en spökmask för han är så blek. Nu när det är snö är det så svårt att se honom!

Och vad tror du att du hade fått tillbaka?
– Antagligen en låtsasbomb. Han tycker jag ser ut som en terrorist…

Vad fick du förra året?
– Jag minns inte ens vad jag gjorde igår, och du förväntar dig att jag ska minnas vad jag fick för ett år sedan?!

Några timmar efter intervjuns slut hörde Himelfarb av sig för att rätta ett felaktigt påstående. Meddelandet löd:

”Oh, last year I didn’t spend Christmas alone.
Christopher Liljewall invited med over and I spent it with his family.”

Detta är ju precis vad julen handlar om – gemenskap! Slutet gott, allting gott.

Ingen krake kan ha missat att vi gått in på årets sista månad, och denna blogg (precis som 99% av övriga sådana) ska givetvis ha en julkalender.

I luckorna finner man varken billig choklad eller en ny Volvo. Konceptet är att ge er en liten bit av hockey varje dag i form av mini-intervjuer. Hur spenderar hockeyprofilerna julafton runt om i världen? Vem dansar vildast på julfesten? Hur många formar Janssons frestelse kan de slaffsa i sig efter Kalle Anka?

Svaren kommer i denna blogg – varje dag fram till julafton!

* * *

I lucka nummer ett finner vi Örebros spelnarkoman Simon Olsson, vars mat-och-sovklocka även har avsatt tid för Call of Duty. Trots att julen är en favorithögtid hos den emigrerade göteborgaren återfinns inte en enda julattiralj i lägenheten.

– Allt hänger på om farmor hälsar på innan jul eller inte. Det är hon som ställer upp adventsljusstakar och små tomtar överallt, så jag hoppas att hon kommer. Man vill ju ha julmyset.

Men varför pyntar du inte själv?
– Men… Jag är ju för lat, säger Simon med en vek stämma.

Oavsett liga och land är julklappsutdelning populärt bland lagmedlemmar såhär i december. Simon får i uppdrag att berätta om något hans lagkamrater gett honom i juletid, och pikarna har tydligen haglat på grund av yttre ”tillkortakommanden”.

– Jag tror jag fick Buffalo-dojor ett år i Chicago för att bli längre. Vissa kanske tar illa upp, men det gäller väl att ha självdistans. Lösmustasch har jag ju också fått några gånger…

Vad skulle du ge till valfri spelare i ditt nuvarande lag?
– En svensk ordbok till Skålberg, han kan inte prata svenska. Han är från Munkfors och 80 procent av allt han säger är omöjligt att fatta. När han kläcker ur sig något på träningen behöver man en tolk.

Vad tror du att du själv får detta år?
– Nu har killarna ju börjat pika mig för fighten (med Oskarshamns Dave Lindarv) eftersom jag blödde ganska mycket näsblod, så jag hade väl fått ett par tamponger att ha i näsan. Annars hade jag väl fått boxningslektioner eller något sånt.

Men julen är ju inte bara gåvor, tända ljus och glögg. Även denna månad har sina svarta hål, och efter en lång betänketid kom Olsson på något negativt med julen – ett problem som känns aningen lättlöst.

– Det sämsta med julen är att jag måste cykla 700 meter till hallen varje dag utan vantar!

Har du börjat fundera på ett nyårslöfte?
– Vad ska man ha? Spela mindre COD? Dricka mindre som alla andra svenskar? Nej, då väljer jag hellre att spara mer pengar som nyårslöfte. Då kan jag åka till Vegas.

Och med dessa motsägelsefulla slutord lämnar vi Simon Olsson i julefridens begynnelse. Imorgon kommer nästa lucka – var redo!

Ni som har understimulerande kontorsjobb har antagligen redan kollat igenom Sportbladet sisådär 39 gånger idag och därför uppmärksammat det senaste avsnittet av After Ice. Ni som inte gjort det – GÖR DET!

Videobloggen denna vecka handlar om mustaschkampen som är på upphällningen. De fem bästa/värsta (hårfin gräns) listas, så ta en titt vid 05:20!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/ishockey/afterice/article15845285.ab

När Rögles trupp inatt kom hem till Lindab Arena efter ännu en förlust hade ett lakan tejpats upp på fasaden, rapporterar HD.se. ”VISA HJÄRTA”, löd slagorden. De ligger sist i tabellen, och är på väg mot en kvalserie med älgakliv… Något måste ske.

Samtidigt på Twitter spekuleras det kring om Dan Tangnes ska tvingas lämna sin post som tränare. Hans kontakt med media har varit omfattande på senaste, och vad man istället vill se är spelare som rannsakar sig själva och visar vad fan de går för. Med små enkla medel kan mycket göras, och här kommer alltså fyra punkter som kanske kan inspirera spelarna att visa hjärta.

TIPS PÅ HUR MAN SOM SPELARE BLÅSER LIV I TRUPPEN:
1. Gör som Panelin-Borg mot Malmö för två år sedan, ta en rejäl fight och ställ dig sedan iförd mjukisställ i klacken och skrik fram ditt lag.
Tändvätskeeffekt:

2. Stanna kvar i hallen och skotträna frivilligt i en timme. Låt fingrarna blöda, för helvete. Motiverar inte detta dina spelarkollegor att göra detsamma har de inget i truppen att göra.
Tändvätskeeffekt:

3. Titta på klippet när ni gick upp till Elitserien 2008. Det krävs inga Hollywoodproducerade filmer med manusbaserade pep-talks för att finna inspiration – det räcker att kolla på detta tiominutersklipp för att tända till.
Tändvätskeeffekt:

4. Ta det där lakanet fansen tejpade upp på fasaden och förflytta det in i omklädningsrummet. Om inte det blåser liv i spelarna bör de lämna in sin tröja frivilligt.
Tändvätskeeffekt:

Elitseriens sydligaste lag ligger även längst söderut i tabellen, och jag tror mig ha lokaliserat felet: kommunikationsproblem bland backarna!

Idag är det den 22:a november, vilket betyder att jänkarna firar Thanksgiving med pompa och ståt på andra sidan Atlanten. Vi svenskar, som inte har så mycket att hurra över denna dag, får istället glädja oss åt att vår hockey är i full fart medan NHL är lika nedfrusen som Ötzi en gång var.

Därför tänkte jag idag lista tre saker man kan vara tacksam över inom hockeyns värld. OBS! Listan kan verka aningen överoptimistisk.

1. NHL-lockouten
Med tanke på tidsskillnaden har människor stannat uppe till okristlig tidpunkt för att se NHL-matcher, och vad har då hänt? Jo, de har försovit sig och varit slashasar på kontoret dagen efter. Därför är vi tacksamma att NHL nu tagit ett powerbreak så att det svenska samhället inte längre går på halvfart. Sömnproblemen är borta, och som löken på laxen har vi även fått lite ner stjärnstatus i Allsvenskan.

2. Teknologins framfart
I dagens medielandskap finns det inga begränsningar. Genom Twitter kan man följa spelares dagar (mat, buss, COD) och Instagram tar oss hem till deras vardagsrum. Vill man beskåda djupare tankar eller inlägg som inte ryms på 140 tecken finns det även spelare som bloggar, vilket är fantastiskt underhållande. Senast på bollen (sisådär 8 år efter bloggandets boom) är Djurgårdens Kristofer Ottosson som skriver om ”allt från mat och vin till barnuppfostran”. Enligt osäkra källor har åldersmannen tagit efter lagets sjukstugestammis Nils Andersson, som blivit publikfavorit för sina nytänkande Photoshopkreationer. Där får man bland annat se Douglas Murray som konstsimmare!

3. Elitseriens värdelösa publiksnitt
I samma veva som Allsvenskans publiksiffra ökat med 20 procent från förra säsongen har Elitserien hamnat på efterkälken. Det enda positiva man egentligen kan hitta i denna soppa är att Sportbladet har något att skriva om, vilket gör att ni läsare har texter att skumma igenom under arbetstid. Okej, det var kanske långsökt men enbart två punkter utgör ingen lista!

Bubblare: P. K. Subban extraknäcker som vädermeteorolog.

Brynäs gästade ikväll AIK på Hovet, och matchen är väl inget som går till historien precis. Tusen målchanser genererade endast vars ett mål, och AIK verkar lida av samma sjuka som Djurgården – den korta stubinen. När fem målchanser runnit ut i sanden och publikens susningar avtagit tappar man tålamodet och därmed pucken. Och i många fall även matchen.

Hovet-syndrom?

Vid det här laget har ni säkert läst allt om Brynäsmålet som ogiltigförklarades med motivationen ”spelare i målgården”, och videogranskningen tog sin tid. Åskådarna hann ungefär hem och tillbaka innan domen kom, och Brynäsbänken hade redan tömts i segereufori.

Men då washades målet, och istället vann hemmalaget på straffar. Brynäs trodde de hade segern som i en liten ask, men det visade sig vara Pandoras dito.

* * *

Efter matchen riggades den portabla studion upp, och inspelningen var inte lika skräckinjagande som jag förväntade mig. Förvisso har klippet inte kommit upp än, och det finns en stor risk för att man låter mindre intelligent än man faktiskt är i verkligheten… Men en första gång är en första gång, som man säger.

Tomas Ros envisas förresten med att kalla mig Bella eller Bolt trots att jag ungefär fyra gånger i timmen påminner om att jag varken är en Twilightfigur eller löpare. Han är envis, den där karln.

Den första uppgiften man får som nyförvärv på Sportbladet är att presentera sig för läsarna, och det låter ju som en simpel uppgift. Första steget: skriv en rubrik. Eftersom jag valde en otroligt beige sådan kände jag att kreativitetskvoten i detta inlägg var tvungen att höjas ögonaböj.

Därför gjorde jag en Elite Prospects-profil till mig själv, som en modern ”mina vänner”-bok med hockeytouch.

Som ni kan utläsa av informationen ovan har jag inte de rätta måtten för att bli en hockeyspelare, och kameran blev istället min biljett in i hockeyarenorna runt om i Sverige. Under två säsonger extraknäckte jag som fotograf åt Rögle BK, och förra säsongen agerade jag skribent och pressvärdinna åt ett krackelerande Djurgården Hockey.

När säsongen var slut signades jag av Hockeysverige.se, och under sex månader gjorde jag reportage, bildspecial och blogginlägg för deras räkning. För en månad sedan startades projekt videoblogg, vilket ledde till nästa äventyr – intåget på de rosa sportsidorna!

Min primära uppgift är att tjöta högt och lågt om hockey i denna blogg. Tanken är att blanda bildbomber med boxplayprat, anekdoter med analyser och ”behind the scenes”-inslag med fartfyllda videobloggar. Förhoppningsvis kan det slinka in en eller annan bild från redaktionen på Tomas Ros pantburkssamling (han är en aspartamförespråkare) eller videoklipp från dagen då Mats Wennerholm vågar sig på ett parti shuffleboard.

Ja, Mats. Detta är en utmaning.