Alle man för sig!
Gästkrönika: Frida Fagerlund
En av de vanligaste frågorna man får som fotbollsjournalist är ”vilket är ditt favoritlag?”. Själv har jag inget bra svar nuförtiden. Hjärtat dunkar möjligen melankoliskt för barndomsföreningen Trelleborgs FF. Men ju fler år som passerar desto mer bleknar eventuella känslor för andra klubbar. Eller snarare: Ju fler arbetsdagar jag tar mig igenom desto svårare blir det.
Det låter kanske cyniskt men mycket kan skyllas på den moderna fotbollen. Den som rör sig i katakomberna av exempelvis Tottenham Stadium, Old Trafford eller The Emirates med en ackreditering runt halsen blir snabbt varse om att pengar styr samt att ens egna människovärde ligger runt en penny. Kanske ett helt pund om man smörar tillräckligt för presscheferna.
Många spelare har för vana att behandla en som luft. Ett minne från i höstas: Arsenal har precis vunnit en Europa League-match på hemmaplan. Bredvid mig i intervjuzonen står en äldre kollega som har ”hållit på med det här alldeles för länge”. Han berättar att han vill växla några ord med Joe Willock, nyss fyllda 20, som hyllades efter matchen. Just då kliver Willock ut med en väska i ena handen och en stor kaka i den andra. Kollegan hejar högt och tydligt, viftar till och med. Spelaren vänder sig tomt mot honom, stoppar nonchalant kakan i munnen och vänder därefter på klacken. Kollegan ser nästan lite skakad ut. Inte för att han inte är van vid avfärdande spelare men det slår honom plötsligt att: ”Här står jag, 55 år gammal och blir ignorerad av en tonåring. Hur blev det så?”.
Den här texten är ingen attack på Joe Willock (vem vet, han kanske, kanske inte hörde) men det knyter an en del till det som händer i England just nu. Denna individualism och hierarkiska struktur som präglar Premier League – och till viss del även samhället i stort – håller slutligen på att slå tillbaka.
När krisen kommer, vad är då det allra viktigaste? Drottning Elizabeth formulerade det bra i sitt tal till nationen:
”Together we are tackling this disease, and I want to reassure you that if we remain united and resolute, then we will overcome it”.
Tillsammans. Så länge vi tacklar detta tillsammans.
Jag vet inte om styrelser och spelare i den engelska högstaligan generellt har stått längre ifrån varandra än de gör i dag. Det finns undantag, Southampton var exempelvis först ut att komma överens om en gemensam lönesänkning för att hjälpa klubben ekonomiskt. Klart är i alla fall att det krävs mer än klubbhjärta för att majoriteten av spelarna ens ska överväga den typen av lösning.
Under onsdagskvällen höll Mikel Arteta ett längre videomöte med sitt gäng i hopp om att övertala dessa att gå med på styrelsens önskan. 12,5 procents lägre lön året ut låg uppe på bordet något som skulle säkerställa Arsenals finansiella framtid. Förslaget fick nej av 14 av 27 röstberättigade. Spelarna, som först hellre vill se ett löneuppskov, gav till slut med sig. Att styrelsemedlemmarna då hade kapat av några procent från sina egna löner bidrog säkert till u-svängen.
Den här texten är inte heller en attack mot spelare och deras respektive agendor. Jag har full förståelse för att det skaver när stenrika ägare och ordföranden gräver i fickorna på de som, visserligen tjänar bra, men vars karriärsmässiga livslängd är drygt hälften så lång som genomsnittet. Det är troligtvis ett resultat av den svulstiga fotbollens intåg som aldrig sågs som ett större hinder från de styrandes sida – fram tills nu.
För att återknyta till inledningen: Även om jag ofta blir beskylld (av uppretade läsare) för att hålla på diverse lag ser jag mig själv som helt objektiv på den punkten. Däremot finns det enskilda individer, både spelare och tränare, som jag gillar lite extra (oftast de som inte tror att man är en del av inredningen). Ett synsätt som är ganska rätt i tiden, inser jag nu.