Första klassens reliker

Gästkrönika av Marcus Leifby

Det hade varit roligt att ha en (otvättad pikéskjorta) som Georgios Karageorgious bar när han producerade bordtennisturneringen i Barcelona-OS 1992, kryckorna Stefan Schwarz använde (som om han använde några) efter att han slitit av hälsenan 2000, fast helst av allt hade jag velat få tag på klubban som Peter Forsberg knäckte över knät efter SM-finalförlusten mot Malmö 1994.

På bilderna från Malmö Isstadion kan man se en glad prick rusa efter träflisen och återstoden av klubban, så oddsen är hyggligt goda på att den faktiskt finns kvar.

 

Det kommer inte längre någon ny sport till oss, det är förstås jobbigt som fan för många, som att avstå modersmjölken, men personligen har jag klarat mig hyggligt så här långt. Jag ser en del gammal sport vilket skänker mig vällust.

De gamla sportårskrönikorna, som på 80-talen var högtidsstunder har blivit högtidsstunder på nytt, vill man se Troja ta sig an HV71 i kvalserien 1985 går det fint, och så finns det mängder med sevärda dokumentärer lite här och var.

Eftersom jag gillar gammal sport gillar jag också gamla saker. Vissa kallar det sportmemorabilia, men jag säger oftast bara ”prylar”. Jag vet inte riktigt när jag började samla, om jag nu samlar, men jag har ett litet prång här hemma där jag förvarar saker jag kommit över. Vissa gillar att jogga, andra att påta i landet, jag trivs med att tumma på mina prylar. Personerna jag delar mitt liv (och kvadratmeter) med brukar fråga vad jag ska med alla saker. Det vet jag ännu inte. Men jag antar att jag lurar mig själv att jag har en liten bit av historien hemma, och den biten gör mig både glad och inspirerad.

På måfå plockade jag fram några saker, och min förhoppning är att ni kanske återkommer och berättar vad för sportreliker ni har samlat på er? Och är det någon som absolut vill göra sig av med en näve grus som Hannu Mikkola sprutat upp i skogarna kring Jyväskylä får ni givetvis höra av er.

Eftersom detta är en sportblogg lämnar jag Christer Petterssons gamla hallmatta och skrivbordslampan från Kiruna stadshus (”Kirunabornas vardagsrum” där gruvarbetarna strejkade som satan för 50 år sedan) utanför.

 

En mask. Ganska dyr, men väldigt användbar oavsett om det kommer till spontanhockeymatcher i Vasaparken eller när man ska få upp barnen på morgnarna. Masken får mig att tänka på alla orädda målvaktsfantomer lilla Sverige har fått fram genom åren. Pelle, ”Honken”, ”Klimpen”, ”Abris”, och Göran Högosta som 1977 (i hjälm med galler, visserligen) stod för en av de bästa svenska målvaktsinsatserna någonsin när han på egen hand stoppade Sovjetunionen och Aleksandr Maltsev inte bara en gång, utan två. Sovjetunionen som samma VM krossat Kanada med 11-1 och världsmästarna Tjeckoslovakien med 6-1. Sverige vann med 3-1 och 5-1, tog silver och hjälpte Tjeckoslovakien till VM-guldet. Det pratas för lite om denna insats i ishockeysammanhang, anser jag.

 

En nummerlapp från Los Angeles-OS 1984 får mig osökt att tänka på Peppe Eng som kunde köra cabriolet ut till seglingstävlingarna i Long Beach, vilka han bevakade för Radiosporten. Just nummerlappen 125 vet jag inte säkert vem som bar, men jag har fått för mig att det var en kanadensisk gångare.

 

Ciao. Är det VM-historiens fräckaste maskot? Jag tror det. VM 1990 är mitt absoluta favorit-VM, trots att det gick käpprätt åt helsicke för Sverige. Jag råkar bo i samma kvarter som Olle Nordin och vi har träffats och fikat några gånger. Olle kommer från Delary i Älmhults kommun, Kronobergs län, och vi har spelat i samma juniorlag – fast inte samtidigt. Hade jag fått resa i tiden för att utföra ett sportjournalistiskt uppdrag hade jag rest till den lilla fiskebyn Camogli, med den här skrivmaskinen under armen, och rapporterat hem om hur svenskarna anlänt till sin VM-bas i början av juni 1990.

 

VM på nytt, och det här rakvattnet från 1994 är nog inte värt mer än en spottstyver. Det finns gott om vätska kvar och jag blir väldigt tillfreds när jag vid speciella tillfällen –  som när Sveriges Fotbollshistorier och Statistiker har årsmöte – får skvätta på mig lite och bege mig ut i världen och dofta som jag inbillar mig att en nyduschad Tab Ramos gjorde.

 

Sist ut. Lars-Gunnar Björklunds gamla Tipsextra-slips. För runt två år sedan ramlade jag över en kartong innehållande Lars-Gunnar Björklunds slipssamling (från åren på Tipstjänst) och lite annat smått och gott. Slipsarna har lottats ut men den här har jag behållit själv, då kartongen var långt ifrån gratis. Lars-Gunnar Björklund var hjärnan bakom Tipsextra som startade 1969, och hade det inte varit för LGB:s skaparanda hade vi kanske inte suttit här i dag med klåda och längtan efter en 0-0-match mellan Nottingham Forest och Queens Park Rangers.

Vi hörs!

/Leifby

Mer än en klubb – ett myteri?

Tiderna går, fotbollen står nästan still och snart har ännu en helg utan matcher passerat. Tur att vi har vår nya redaktionsbaby att se efter (nej, jag menar inte dig, Frida). Men låt oss plocka upp tråden från Fagerlunds inlägg och prata lite om klubbarnas och spelarnas agerande i den här situationen. Går det att utifrån coronavirusets effekter på fotbollsvärlden dra direkta slutsatser om vem som är ond och god?

Ni såg att Juventus spelare och ledare sällade sig till en växande skara av fotbollsmiljonärer som bestämt sig för att avstå en del av sin lön under coronakrisen. Serie A är väl för övrigt på god väg att skapa sin egen flockimmunitet om man ser till listan på spelare som insjuknat och frisknat till från Covid-19. Det är ingen match för de flesta; att vara 30 år, hälsosam och ha tillgång till god sjukvård är i princip garanter för att klara sig lindrigt när coronan slår till.
Ni noterade förstås också att FC Barcelonas spelarråd sa nej till klubbens förslag om att sänka lönerna och istället blev tvingade till en sorts permitteringar. Det finns, försiktigt sagt, en del synpunkter att ha på det här förfarandet. Klubbens inledande förslag att sänka alla spelarlöner i samtliga sektioner med 70 procent kan låta som en rimlig rättviseåtgärd – inte minst i förhållande till det bisarra förslaget att FÖRHANDLA alla lönesänkningar individuellt, med, antar jag, en rad Skype-möten med spelaragenter som följd, som vore det här en inverterad variant av silly season. Det skulle, för att låna ett begrepp från den hårt belastade sjukvården just nu, förmodligen leda till viss etisk stress.
Men hur i hela Huelva kan Barças spelare vara så omedgörliga mitt i en internationell kris utan motstycke som kostat över 6 000 liv i det hårt prövade Spanien i skrivande stund? Är de på riktigt så förbannat snåla? Är de inte riktigt kloka? Har de tappat all bollkänsla under träningsuppehållet? Är inte detta Mer Än En Klubb?

Det finns väl två huvudspår för att hitta svaret på de frågorna, där det första inte är direkt smickrande, men likväl ett spår:
Spanska medier rapporterar att Barças spelare sneglar mot Real Madrid vars löneutbetalningar puffar på som vanligt: Tänker inte de så tänker inte vi. Det här är förstås ett fruktansvärt dåligt valt läge att bygga sin identitet mot den kungliga institutionen i huvudstaden, men vi kan inte utesluta att den reflexen gett visst utslag i förhandlingarna i Katalonien.

Men det finns en annan förklaringsmodell som känns mer logisk just nu. Då får vi hoppa tillbaka några veckor i tiden, till en värld pre corona, där FC Barcelona skakades av en av de värsta image-skandalerna på många år i spansk fotboll då president Josep Maria Bartomeu misstänktes för att betala en firma för att smutsa ner flera av spelarnas varumärke. Relationen mellan spelartrupp och klubbledning var redan innan dess minst sagt ansträngd, efter Lionel Messis beska utfall mot sportchef Eric Abidal. Kort sagt: Förtroendekapitalet mellan arbetstagare och arbetsgivare var redan kört i botten.

Mal rollo

I ljuset av det är det inte helt konstigt att spelartruppen inte vill hjälpa klubben att rida ut den ekonomiska krisen. Det känns kanske futtigt, lite lågt och som ett allmänt dåligt valt tillfälle att bråka, men helt ofattbart är det inte.

Efter år av extremspenderingar, ekonomisk dopning och ett financial fairplay-system som de flesta aktörer mest verkar se som en hinderbana att ta sig förbi, ställs nu fotbollsvärlden inför en fråga som måste upp på agendan när det här är över: Hur länge trodde toppfotbollsklubbarna att de bara kunde lämna ladorna helt tomma?

Foto: Christine Olsson/TT

Varsågoda att ge tillbaka, fotbollspelare

Gästkrönika: Frida Fagerlund

Det är smått surrealistiskt att promenera min vanliga runda i East London numera. Dels eftersom jag bara får gå den en gång om dagen. Sträckan, som löper genom hjärtat av den hippa stadsdelen Shoreditch upp till de mysiga delarna av Hackney (det finns mindre mysiga områden där också) och tillbaka, tar prick en timme. Längre än så får man inte vistas ute på gatorna.

Dessutom är hela London absurt tyst. På min gata Old Street får man ofta se upp för vingliga after workare och bokstavligt talat rusa över vägen för att undvika den ständigt levande trafiken. Nu behövs inte det. Öronpropparna, som jag vanligtvis använder för att kunna sova mig igenom bruset, ligger orörda på sängbordet.

För den fotbollsintresserade, liksom den icke-fotbollsintresserade, står livet överraskande still. En regnig höstdag, en långdragen annandag med släkten, eller en solig lördag i slutet av mars. Fotbollen har alltid funnits där. Inte minst för de passionerade engelsmännen.

Vissa har fotbollen som sin primära inkomstkälla. Det gäller spelare, tränare och övriga ledare men också alla de tusentals som arbetar inför, under och efter Premier League-matcher. De som nu står utan arbete fram tills säsongen påbörjas igen. Kanske inte ens då eftersom det är högst troligt att resterande möten kommer spelas utan publik.

Manchester City har omkring tusen arbetare som innefattar alltifrån matchvärdar till biljettförsäljare. Under veckan fick de glädjebeskedet att klubben väntas betala ut deras löner som vanligt trots avsaknaden av arbetstillfällen. Crystal Palace erbjuder gratis virustester till alla årskortsinnehavare över 70 år. Chelsea lånar ut sitt hotell vid Stamford Bridge till sjukvården. Det finns många fler liknande exempel.

Fotbollsklubbar är osmakligt rika, heter det ofta. Sanningen är att det är tack vare (eller på grund av) oss som oljemagnater och andra finansmän ser möjligheter med att pumpa in pengar i branschen. Liksom det är vi som i grund och botten bidrar till att pressa upp spelarnas ofta astronomiska löner. Vi har placerat dessa människor på en abnormt hög piedestal eftersom vi anser att deras bedrifter ute på fotbollsplanen ger oss tillräckligt mycket glädje för att förtjäna det…

… Nu, när det inte längre finns en live-scen att visa upp sig på, måste spelare och klubbar hitta ett annat sätt att ge tillbaka. Vissa har börjat lovande, andra håller låg profil.

Under onsdagen meddelade en grupp spelare från olika Premier League-klubbar att de har startat en gemensam kampanj för att samla ihop pengar. En av de drivande krafterna är föga förvånande Arsenals Hector Bellerin. Han är en av de (få) fotbollsspelare som aldrig är sen att agera eller säga vad han tycker. Oavsett om det handlar om politik, människors lika värde eller en pandemi.

Pep Guardiola har skänkt 11 miljoner kronor till sjukvården i Barcelona. Ärkerivalen José Mourinho promenerade runt i Enfield, norra London, och delade ut nödvändiga varor till de äldre. En hoppfull röst i bakhuvudet håller en tumme för att inget filmteam från Amazon närvarade i samband med portugisens – utifrån sett fina – initiativ.

Är det tillräckligt? Görs det tillräckligt?

Det finns klubbar som i nuläget måste tänka på sig själva. Birmingham befinner sig exempelvis i en prekär situation och vill att spelare ska gå med på att sänka sina löner några månader framöver. Enligt lokaltidningen tjänar en spelare i genomsnitt över 6000 pund (ca 70 000 kronor) i veckan.

En av de som omedelbart halverade sin lön är kaptenen Harlee Dean. Han berättar att vissa har följt hans exempel, andra inte. ”Jag hade inte stått ut om någon som arbetar i klubben hade fått gå eftersom jag inte gjorde någonting”, säger Dean. ”Det är upp till var och en att fatta ett beslut på egen hand. Förhoppningsvis är det ett privat sådant som ingen annan behöver ta del av”.

Det kan finnas hundra anledningar till varför vissa Birmingham-spelare inte har lust att gå ner i lön. En cynisk slutsats är att det handlar om girighet, något som förmodligen inte gynnar någon i längden.

Kanske är Harlee Deans ord svaret på frågeställningen ovan. Vi, åskådarna, behöver inte känna till varenda donation eller lönesänkning. Men vi behöver få veta att klubbar och spelare ser vårt värde och hjälper samhället – hjälper oss – ur den här krisen. Annars kan det bli en jobbig klättring tillbaka upp på piedestalen. När det nu än sker.

Jag vill inte tro att den generella människan är mer narcissistisk år 2020 jämfört med någon annan tidsperiod. Möjligen är vi inte vana vid att behöva sätta främlingars liv framför vår föredragna träningsrutin, restaurangbesök eller planerade pubrunda. Alternativt sänka våra löner någon procent. Det är en liten uppoffring för att så småningom få tillbaka vår ”normala” vardag. Inklusive den smärtsamt saknade fotbollen.

Just därför trotsar jag rebellen inom mig under den dagliga promenaden och är tillbaka i lägenheten efter exakt 60 minuter. För att jag vill att världen snart ska bli som vanligt igen.

Shake the disease

Gästkrönika: Simon Bank

Ingen redaktion att gå till, inga polare att hänga med, ingen restaurang att besöka, inget att skriva om, inga matcher att titta på.

Illa är det.

Inga döda anhöriga, ingen förlorad anställning, inget företag i konkurs.

Så illa är det inte ändå.

I går låg jag i sängen (varje nackdel har sina fördelar, som Cruijff sa) och spelade in ett poddavsnitt över länk till Juanita i Göteborg. Jag berättade där om en ganska platt insikt – men ändå en insikt, vi tar vad vi får i karantänen! – som träffade mig när jag såg den där SVT-dokumentären om Kossounou Odilon. Jag såg bilderna från säsongspremiären, Bajen–Kalmar, supportertåget över Södermalm, gungande läktare, och slogs av att det inte först och främst är spelet fotboll, eller ens matcherna, jag saknar: det är människorna. Mötespunkten. Sammansmältningen.

Vi har ju inte det nu, och om vi har det så är det i små celler. Familjen, några få vänner, en främling två meter bort på trottoaren. I dag skickade svensk Elitfotboll ut ett pressmeddelande där de refererade till rapporten de beställt om fotbollens samhällsnytta.

Rubriken löd: ”Fotbollen är en väsentlig del av vårt folkhemsbygge”.

Man tänker ju ”visst!”. Men sedan man kanske tänker ”definiera ’fotbollen’”. Vilken sorts fotboll är det som bygger landet? Vilken sorts fotboll är det som kommer att bygga världen ny på andra sidan en pandemi?

Samma som alltid, den där vi möts i leken och fantasin och river murar mellan varandra.

I helgen skrev Jorge Valdano om fotbollsstjärnorna i El País, om hur de avmytologiseras utan arenorna och matcherna. Plötsligt är de bara killar (jo, mest) som jonglerar med toarullar, skojar på insta, har tråkigt eller kanske skänker en dagslön till ett sjukhus.

”Sporten är borta, det enda som återstår är industrins känslighet” skriver Valdano. Just så. Klubbar och förbund som vacklar, små klubbar som går under, division tre-proffs som tvingas ut i arbetslöshet. Plötsligt står toppfotbollen avklädd, skrattspegeln är borta, drömbärarna nakna så länge som vi ser oss själva i en helt vanlig spegel: Vilka är vi? Vad är viktigt egentligen?

Det vore mig främmande att låtsas som att det inte är viktigt (ens egentligen) med Everton eller Real Madrid. Det spelades musik och teater i koncentrationslägren, vi behöver fantisera för att leva. När stormen kom började folk slåss om toarullar för att det var något de kunde påverka mitt i kaoset, en chimär känsla av kontroll när världen vibrerade. Fotbollen kan vara det också: hundra döda, men hur gick det för Roma då?

Vi kan inte ens låtsas att överblicka följderna för fotbollen på sikt, men att toppfotbollen darrar är det minsta problemet. Den borde darra, oftare. Är man småsint om man tycker att det närmast är vulgärt att Paul Pogba (efter att ha uppmuntrat folk att ”dab to beat coronavirus”) startat en insamling och lovat att dubbla bidraget om insamlingen når över 400 000 kronor, eller att spelare som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi – som undanhållit runt 200 miljoner i skatt i Spanien, pengar som bland annat kunnat gå till vården – nu får applåder för att de skänker en veckolön?

Vi kommer att behöva deras fotboll på andra sidan det här också, men jag undrar om det kommer att ha hänt något med vårt sätt att se på toppfotbollen då. Vi vet att England skriker efter vårdpersonal, att klubbar och spelare hyllar sjuksköterskorna som sina hjältar. Fint. Men vi vet också att summan som spenderades på spelarköp i Premier League förra sommaren hade räckt till att bygga tre stycken Queen Elizabeth Hospital (supersjukhuset i Birmingham, med sjutusen anställda och en halv miljon patienter per år).

Man kan inte jämföra så? Klart man inte kan. Men den här tiden gör det omöjligt att låta bli. Kanske borde de inte skänka några pengar över huvud taget, i alla fall inte ur någon form av moraliskt perspektiv. Toppfotbollen (eller idrotten) bryr sig ju aldrig om distributionen av pengar annars. PSG tar emot flera hundra miljoner från fattiga Rwanda – för att sen skänka några miljoner till sjukhus. Flott.

Det är bra att skänka och vi ska alla hjälpas åt, men jag rörs inte när min idol Roger Federer donerar en miljon, jag får inte nåt fuktigt i ögonvrån när fotbollsmiljardärer avstår en minimal del av sin inkomst för att det känns bra just nu.

Däremot hände det något i mig när Josip Ilicic tog med sig matchbollen från Valencia, den han gjorde fyra mål med, och skänkte den till Papa Giovanni XXII-sjukhuset i Bergamo.

Det var en gest, men den var på något sätt jämlik. ”Från min dröm till er mardröm”. Den utgav sig inte för att vara något annat än en gest, därför betydde den något.

Ilicic.

Cooee, cooee från fotbollskarantänen

Medan Kroko kollar fula landhockeymål – vi kallar det ”breddbevakning” i branschen – har stora delar av lagidrottsvärlden också ganska tråkigt just nu. Något jag vet om fotbollsspelare, efter att ha bevakat, intervjuat och jobbat med en hel del, är hur dåliga många är på att klara sig utan rutiner. Man får ibland intrycket av att sportens superstars jäser runt nedcabbat, äter dyra middagar eller bara har det så där gränslöst Glenn Hysén-gott i sin vardag, men det är lite av en chimär. Packa benskydd, passa tider, spela tvåmål, flyga flygplan och väga sina kalorier på våg är oftast lite närmare sanningen.

Coronapausen ställer givetvis helt nya krav på en yrkesgrupp som jag närmast skulle vilja beskriva som ”dampig”, men låter bli, eftersom jag har allt sämre koll på vilka ord man får använda i det här jävla landet just nu.
Det här är också tider då det snabbt visar sig vilka som kan roa sig på egen hand.

Ni har sett klippen på toarulleutmaningen, som Chelseas Ramona Bachmann förfinat.

Ni har noterat att Ada Hegerberg satt i skadekarantän redan innan virusutbrottet och just nu mest verkar rehaba på ren ilska.

Men frågan är om någon har tråkigare än Liverpools James Milner? Eller roligare? Jag vet inte riktigt. Men han har i alla fall börjat räkna med sämre dagar, eller så kom han bara inte ihåg att storhandla i helgen. Nu ransonerar han te.

Och klipper gräs.

Och hemskolar barnen. Eventuellt i spanska.

Men fotboll då? Tänker han inte på fotboll? Hinner James Milner i själva verket inte komma tillbaka till sitt brödjobb med alla dessa betungande hushållssysslor? Vi har nog inte svaret än. Men han i alla fall tagit ut sin all star-elva från Premier League på ett minst sagt kreativt sätt.

James Milner har alltså, på lite mindre än en vecka, lyckats utmana parodikontot Boring James Milner på att vara roligast på internet. Eller så är det där han hittat inspiration?

Men, tänker ni, liksom jag ofta gör, är det INGEN som ägnar sig åt några lite mer…intellektuella aktiviteter i sin karantäntillvaro?
Ja, Megan Rapinoe och Alex Morgan spelar i alla fall onlinealfapet, med varierad framgång.

Och det lämnar ju oss egentligen bara med en fråga: Vad i hela världen betyder ”cooee”?

Äntligen tid att kora tidernas fulaste drömmål

Gästkrönika av Kristoffer Bergström

Min kompis Sofia tycker att det är snyggast att sätta bollen mitt i mål. Bulls eye! Råkar man träffa nära stolpen ska det såklart också räknas, men vidare vackert är det inte. Man är ju nära att missa.

Hon är lite dum på så vis, Sofia. Eller nej, inget fel på hennes förstånd, men hennes vesikler släpper ut dopaminet i helt fel lägen när det kommer till fotboll.

Roberto Carlos frispark? Höll på att missa mål. Roberto Baggios nertagningsfint på Pirlos lyra, den där som sänder vågor av vällust genom kroppen, likt första gången man smakar tryffel? Inget vidare hårt skott.

Detta för mig, föga överraskande, in på landhockey.

Om landhockey vet jag följande. Det är en av världens största idrotter oavsett om man räknar utövare eller supportrar. Man får inte ta backhand, man får inte skjuta långskott och – här gissar jag – man får inte ha vuxenlängd på klubban eftersom man blir alldeles för bra då, så alla måste springa hukade som om de höll i paraplyer.

Landhockey har spelats sedan 1800-talet, så det är lätt att tänka att en del läckra strutar producerats på det dryga seklet.

Men så är det inte. Man gör bara fula mål i landhockey. Man skyfflar in bollfan mitt i mål.

Det är inte mitt förnuft som talar utan min kropp. Mina signalsubstanser. Jag har sett varenda hopklipp av tidernas finaste landhockeymål och det är ytterst sällan jag stönar av uppskattning. Jag hade väntat mig volter. Stolpe-stolpe-ribba-in. Att någon Maradonadribblade bort sju motståndare.

Jag fick en nyzeeländska som rullade in 12–0 mot Polen.

Jag fick en argentinare som viftade in en volley från två meter.

Och framför allt fick jag en muskulös snubbe som pangade på från straffpunkten. Han träffade varken mitten av mål eller ute vid stolpen utan sådär mittemellan. En dröm för vissa, en… straff för andra.

Givetvis begriper jag att de där klippen inte utgör jordens samlade omdöme. En miljard landhockeyfans har inte röstat. Men det är tankeväckande att åtminstone en person finner alla de här, för mig högst alldagliga, målen extra sevärda. En person ryser, en annan fnissar.

I väntan på annan sport rekommenderar jag er att testa era egna fysiska reaktioner. Klicka er runt här, här eller här. Känn ilningarna.

Begrunda sedan hur något så grundläggande som en sports skönhet är helt inlärt. Det är i princip bara en reaktion på hur det brukar se ut, på alla tusentals dussinträffar man sett i sitt liv. Det är tack vare alla brunkarmål på Värendsvallen och Örjans Vall som Baggios lilla vrickning blir så delikat. Det är samma princip som får storslagen konst att bli universell eftersom alla kan ställa den mot en miljon dåliga porträtt. Beethovens symfonier är himmelska i kontrast till allt oväsen man hört.

Inga ilningar?

Grattis, för ett ögonblick är du lika opåverkad av normer som Sofia. För ett ögonblick är du lika dum som jag. Ska du förändras måste du först se ett par hundra landhockeymål som är fula på riktigt.

Ronaldinho – en förebild i karantänen

Nej, det här är inget roligt. I takt med att världen släcker ner och fotbolls-EM och OS skjuts på framtiden är det svårt att inte drabbas av känslan att vi lever på den yttersta dagen. Kan man göra något för att hålla den känslan stången?
Vi gör ett bloggförsök på Sportbladet.
I karantäntider behövs hjälp att skingra tankarna samt goda förebilder. Ronaldinho Gaúcho bjuder, just nu, på både ock från fängelset i Paraguay.

Det är mycket som är ganska oklart i den här historien: Vi vet att Ronaldinho och hans bror Roberto rest till Asunción med falska paraguayanska pass på sig. Brassebröderna påstår att de trodde att dokumenten var en sorts hedersgåva och greps, släpptes och greps igen av polis, under de första dagarna i landet. Just nu är en handfull andra personer misstänkta för inblandning i bedrägeriet, samtidigt som Paraguay, liksom resten av världen utom Sverige, gått in i lockdown-läge på grund av coronaviruset. Man får inte ens bordsbeställa på barerna.

Ronaldinho uppges ha varit nedstämd de första dagarna i fängelset och ska ha vädjat till lokala myndigheter att släppa honom. Ni som jobbar hemifrån just nu och skär ner på alla sociala kontakter utom de mest nödvändiga känner igen er. Det blir en liten chock. Man saknar sin frihet. Man fattar inte hur man ska palla i längden. Man deppar.
Men efter någon vecka bakom lås och bom ska Ronaldinho ha hittat leendet igen. Jag vet inte hur många av er som kommit till den här fasen ännu, men den finns också i karantänlägen. Det kommer i takt med att pulsen sjunker och man tvingas göra det bästa av tillvaron inom fyra väggar. Så jävla jobbigt är det faktiskt inte.

Det är vissa saker vi vet om Ronaldinhos liv i fängelset: Han går upp klockan åtta, får ibland besök av River Plate-ikonen Nelson Cuevas och har gott om tid att prata brott och straff med det paraguayanska fotbollsförbundets före detta president, som i sitter på samma avdelning fast för penningtvätt. Dessutom vet vi att Ronaldinho numer spelar fotboll i den inhemska fängelseligan för laget Negro Cumbiero – ungefär ”svart man som dansar” – och har kvar en god del av sina skills.

Det cirkulerar vissa rykten som man för en gångs skull inte vill kolla upp – Ronaldinho ska först ha belagts med målförbud på grund av den orättvisa konkurrenssituationen, men gjorde sedan hälften och var inblandad i samtliga mål i 11–2-segern i debuten, där priset ska ha varit en rostad spädgris på 16 kilo.
I lördags fyllde lill-Ronaldo 40, och firades med churrasco, ett brasilianskt barbecue där man fullkomligt mörsar i sig kött tills man stupar. Han har d gott, vad det verkar.

Men det här fallet lämnar oss än så länge trots allt med fler frågor än svar: Hur kan Ronaldinhos brorsa till exempel se ut som den perfekta korsningen av Ronaldinho och fenomen-Ronaldo?

Image

Och hur överjordiskt bra var Ronaldinho egentligen när han var bra

Nåväl. Låt oss ha tråkigt ihop i väntan på sport, med Ronaldihos leende som förebild. Och kanske också hans karantänlook.

 Ronaldinho has been pictured inside jail for the first timeTwitter: @repollera

Sida 1 av 1